Ett påstående jag dock inte kunde dela med föredragshållaren i föregående inlägg var då han valde att likna kommunismen vid den så fruktade kristendomen. Det var vågat må jag säga. Självklart stämmer det inte. Maktindelning existerar helt enkelt inte i den socialistiska ideologin. Jag skulle snarare proklamera att dessa två parter är inget annat än varandras motpoler.

Säg den präst vilken beger sig vara likvärdigt ställd med sina åhörare. Det behövs ingen betänketid eftersom dessa anses ha en närmare kontakt med deras gud än religionens övriga utövare. För att inte tala om påven. Denne verkar vara större och mäktigare än mannen ovanför molnen någonsin skulle kunna vara i katolikernas ögon.

Religiösa rackare brukar ha för vana att rösta mörkblått då de konservativa partierna använder sig av denna kalla färg. Den konservativa tron handlar helt enkelt om ett ursprung. En etnicitet du inte kan komma ifrån. Är du född till något ska du så förbli och därefter bli behandlad som du en gång skapades. Är du född på andra sidan stan av en familj med taskig ekonomi skall du alltså inte ha samma rättigheter som den turligt skapta i motsatt väderstreck.

Inom socialismen talas det inte om något orginal. Detta just av den enkla anledningen att du inte väljer din skepnad och din person. Det är något vi inte kan ro för. Därför ska du inte behöva straffas för det genom orättvis behandling i samhället. Alla är välkomna och alla ska få vara med!

Har idag lyssnat på en förvånansvärt lyssningsbar föreläsning där jag sög i mig all möjlig information som utgavs från mannen längst fram i fronten. Håkan Blomqvist. En talförd människa vilken berättade om arbetarnas historia som folkrörelse. Det är fantastiskt att alla våra rättigheter, saker vi alla tar som självklarheter, härstammar just ifrån denna tid. Rättvisan kom från det skitigaste av samhällets skick där oset från ugnarna kunde döda vilken direktör eller chef som så mycket stack ner kranen i de arbetandes hårda tillvaro.

Det är inte alla små nyliberaler på friskolor som funderar kring varför samhället ser ut som det gör idag. Ingen har någonsin hört talas om den svenska modellen. För att nämna något. Standarden som får europeiska stormakter att lyfta på hatten och göra honnör. Ingen tror sig veta om att någon typ av demokrati först skapades med hjälp av ett folk med en gemensam och stark vilja att få leva som människor.

Fackföreningar och i synnerhet ett parti höjde sina röster då det fruktade och innehållsrika 1900-talet tog sin början. Senare uppstod det flertalet samlingar av rött och ironiskt nog även blått. De konservativa började kuva sig inom sina rika kyrkoförsamlingar där de såg sin makt försvinna.

Självklart var arbetarrörelsen en internationell företeelse och verkade inte enbart i Sverige. Överallt i världen störtades maktinnehavare. Allt ifrån grymma tsarer till inavlade kungar fråntogs deras oförtjänta makt. Därefter kunde folket med sin makt genomföra reformer vilket vi idag ser resultat av.

Vi har idag dessa viljestarka människor att tacka för deras arbete och det de lät genomföra. Rättvisan skapades av arbetare - för arbetare. Idag är det svårt att hitta de enorma klassklyftor som existerade för hundra år sedan. De har så klart minskats med hjälp av den nämnda räddningsaktionen. Enbart därför ska vi inte mörka om att det fortfarande finns orättvisor och att de bekämpas lättare genom ett slag underifrån. Stå upp för din rätt i samhället!

---

Dan Andersson

Det är inte alltid man orkar göra saker. Allt för ofta drabbas jag av en eländig huvudvärk vilken hindrar mig från en hel del. Tänka sig vad för lite sömn på fel tider kan göra.

Förmiddagen tillbringade jag dock på en ditills obesökt plats. Det kanske närmaste spåret av att feodalsamhället levt alldeles för länge finns ett par mil i nordöstlig riktning. Säga vad man vill om dess ideal men Tyresö slott är en häftig skapelse av gjorda av säkerligen en jävla massa hantverkare och vanliga arbetare. Historieböckerna väljer dock att nämna någon viss greve eller herre till byggnadens skapare. Alltid denna gudstanke. Gott var det i alla fall med den stora smörgåsen jag konsumerade strax därefter följt av en alldeles för stor äppelkaka med rinnig vaniljsås.

Apropå gud. Jag har läst att riksdagens lilla Jesus uttalat sig väldigt starkt om något i dagarna. Kristdemokraternas partiledare, Göran Hägglund, ska nämligen ha väldigt starka åsikter för att religiösa sjukhus är den bästa sorten. Vården borde alltså ha en religiös värdegrund. Att han vågar. Det framgick dock inte tydligt vilken sorts religion han menade. Uppenbart vore att han förespråkade den gud han tillber vareviga dag (och då syftar jag inte på Fredrik Reinfeldt.)

Tänk om vi skulle ha en vård utifrån kristna värderingar. Det innebär alltså sjukhus där inte alla människor är välkomna. Är du homosexuell sätter lasarettets lärjungar igång med omöjliga försök i att bota dig. Skulle du råka på att inte vara inskriven i sekten har du tur. Skålen innehållande dopvatten står alltid fylld i receptionen. Antar du inte detta steg är du förevigt portad och din brutna lårbenshals får du leva med livet ut i helvetet.

Det var aningen oväntat att jag idag tog mig frivilligt till fiendeland på andra sidan staden. Vad har Solna som inte Haninge har? Skillnaden denna dag var inget annat än enbart en skivmässa. Resterande bebyggelse bestående av bl a en rutten fotbollsarena gav inte mig mycket att hurra över under förmiddagen.

En lika rutten inomhushall, även kallad Solnahallen, innehade en temperatur strax över det normala där en jävla massa folk stod och bläddrade bland stora och små vax. Det bör nämnas att nästintill samtliga besökare var iklädda gamla hårdrockströjor samt en frisyr vilken inte blivit klippt på de senaste åren. Trogna fans.

Bland välkända och mindre namnkunniga skivomslag spatserade jag i dryga timmen och tummade på flertalet potentiella köp. Det slog mig dock senare att jag varken var på köptankar eller innehade några sedlar i plånboken. Därför begav jag mig hemåt och intog en rejäl måltid i en kebabpizza inför en återigen medioker match av Hammarby.

Nu väntar ynka tre timmars arbete innan det är dags för kvällens avslappnande stund framför en dator som denna.

Kuriosa. Lokalen bör ändå nämnas vara aningen historisk då världens nu största hårdrocksband för exakt (!) 22 år sedan gjorde en beljublad spelning innanför samma väggar. Det skulle bli en viss Cliff Burtons allra sista konsert. Bandets basist. Denne mötte sitt öde på en landsväg i det mörkaste småland några timmar efter spelningen. Han kunde inte ändat sitt liv och sin karriär på ett mera tragiskt vis. Utvecklingen från utslitna och minimala idrottshallar som sett sina bästa dagar till supermoderna utomhusarenor fick han aldrig vara med om. Hans band är numera välkänt och namnkunnigt som Metallica. Rest in peace.

Aldrig tidigare har jag varit utmattad som nu. Ryggen värker. Benen gråter av sina tusentals meters löpande i en terräng av sällan skådat like. Fötterna har dött för länge sedan. De klarade inte av den ständiga tortyrmetoden i form skendränkning. Jag talar resultatet av skolans årliga orientering vilken ägde rum tidigare i dag.

Jag måtte ha sprungit ett par mil bland tätt bevuxna granar, stundtals osynliga kraftledningar och oigenkänneliga områden. Jag har korsat och bottnat i milslånga diken. Jag har haft både Vänern och Vättern i mina skor. Jag har svurit i min frustration då min tro var som allra minst. Inte visste jag att portalen till ett helvete låg framför mig vid starten. Men jag klarade det.

Det tog strax över två timmar att ta sig igenom den bana någon jävel roat sig med att sätta ut. Tolv kontroller. Noll vätskekontroller. Två hållplatser fanns dock där lärare satt och förfriskade sig med kaffe och sötsaker. Under tiden trotsade vi elever våra liv. Var finns logiken?

Aldrig har ett sött och surt äpple med en klibbig yta smakat så gott som det gjorde när undertecknad med nöd och näppe äntrat sitt hem. Denna frukt som brukar bli ignorerade av familjen fick nu möta sitt välförtjänta öde. Det tog inte många sekunder innan det bytte skepnad till ett skrutt. Aldrig har en medioker korv stroganoff á la Andersson gått ner hos mig på ett sätt som den gjorde alldeles nyss. Det var jag värd.

Nu väntar en lång kväll av sängliggande för den sargade kroppen. Jag värd en jävla mängd godis då jag hade tänkt att spendera dagen med de filmer jag fått på min årsdag.

Jag gillar inte torsdagar.

Kombinationen av den längsta skoldagen samt arbete till stängningsdags på stället är inte den roligaste. Jag får helt enkelt göra det bästa av situationen att fokusera på det ytliga i de pengar jag kommer att tjäna nu när jag är myndig. Vidare får jag fundera vad jag ska göra av det överskott jag har i form av just stålar. Det finns nämligen de som behöver ekonomisk hjälp mer än jag.

Eftersom jag inte gillar veckodagen hinner jag därför inte skriva mera då jag tänker spendera den återstående natten för uppladdning till morgondagen då det vankas orientering.

Är det bara jag som inte rår på sång där människor går ner i halsen för att fly alldeles för djupt ner i någon slags oändlig avgrund? Sång à la Cher är verkligen inte min grej. Det låter inte fint utan sätter sig snarare som en stor och oskalad potatis i min egen hals. Det värker. Utan framgång görs det fåtalet försök att svälja ner under lyssningen.

Jag syftar naturligtvis på den så otroligt uppmärksammade sången hos en viss deltagaren från Idol 2008.

Olika, så kallade, partikompasser kring hurivida man står i åsikterna bland våra riksdagspartier brukar dyka upp då det vankas val. De flesta är ganska dåligt formade där resultaten trots samma svar kan skifta rejält. Detta är dock ett trovärdigt sådant och borde därför testas på.

Det var en trött undertecknad som i skolans föreläsningssal satt och lyssnade på en av kommunens två syv-konsulenter. Den sistnämnda berättade vad vi elever i gymnasiet kan ha för möjligheter att eventuellet komplettera eller läsa vidare på centrum vux. Det gick dock inte att sova. Jag blev tillslut väldigt upprörd över de regler som numera råder kring vidare studier för oss ungdomar. Att vi lever under en blå regering har börjat visa sig ännu mera i vardagen och nu även kring skolan.

Borgerlig politik. Orättvis politik. Noll jämställdhet. Något illa omtyckt har, paradoxalt nog likt det kära barnet, flertalet namn. Det hela går helt enkelt ut på att elever som har svårt för ämnen och vill förbättra sig efter sina tre år på gymnasieskolan senare kommer bli hanterade som en andrahandsprioritet. Det gäller alltså att pga sin bristande förmåga på vissa områden stå för den och inte kunna läsa vidare på det man tycker allra mest om. Värdelöst.

Att högstadiet är den jobbigaste perioden hos många brukar vara allmänt känt. Man blir där bl a tilldelad betyg för första gången. Året därefter är det dags att välja vilket program man vill spendera sina nästkommande år inom. Detta val vill och har regeringen genomfört till sitt livs viktigaste sådana. Vem i helvete vet vad man vill syssla med för resten av sitt liv vid 15-16 års ålder?

Då man ångrat sitt val har det varit guld värt att komvux funnits. De har länge kunnat erbjuda oss osäkra om en ny chans i livet. Numera blir samma osäkra människor vid sitt nya val blivit lagd i den andra högen av ansökningar. Kanske kommer de rent utav inte in på sitt drömyrke? Allt för den eländiga tiden under årskurs 7-9.

---

Dan Andersson

Äntligen!

Idag är det min artonde födelsedag!

Ser fram emot som fan att kunna besöka samtliga spelningar jag faktiskt kan tänka mig att gå på. Fick nämligen senast igår (!) utesluta en konsert på alkoholstället Debaser Medis pga min låga ålder. Det kändes surt. Numera har även jag tillträde till allt!

I fredags besökte klassen vår kommuns storslagna parlamentbyggnad. Det ena och det andra sades av våran föredragshållare. Denna råkade på att vara högsta hönset bland oppositionen bestående av endast två partier. Det är denne mans uppgift att vara motståndare till den utanförsskapande politik som skapas av resterande manskap med förnäma och unika släktnamn. Allt till en summa av alldeles för mycket pengar tyckte jag och samtliga åhörare. Dessutom rådde det ständiga klagomål på den dåliga representativiteten då endast ett fåtal personer valts fram för att serva Haninge kommuns alla 70 000 invånare.

Till försvar för den pinsamt höga löneutskicket ges ofta förklaringen att personen i fråga jobbar dygnet runt, året runt. Det vanligaste svaret på en fråga kring den skeva utbudet av deltagare högst upp i hirarkin brukar lyda något i stil med kockarna som ska laga en gemensam soppa - den smakar fan tillslut.

Vad gör man åt detta?

Varför inte välja flertalet personer till kommunen för att råda bot på missnöjet kring klyftan mellan invånare och politiker? Om flera sitter vid rodert kan det ju knappast bli orättvist och därmed delas även bördan då schemat från midnatt till midnatt kan slopas för gemene kvinna och man. Det vore ju en ynnest för arbetslösheten att låta fler människor få bestämma och vara med i beslutsfattande kretsar eftersom allas röster behövs. Allt eftersom flera arbetar och delar på varandras arbeten tjänar man automatiskt mindre och därmed är det slutgiltiga problemet löst.

Tunga grejer blir lättare om man delar på vikten.

Mobiluret slog till på utsatt tid och fick en aning omtumlad och trött undertecknad att genast stiga ur sängen utan att somna om. Trots veckodagens namn kom känslan av en vanlig skoldag då man efter ett par mackor uppätna kilade iväg med väskan på ryggen.

Några extra grader hade hittat till Haninges pendeltågsstation där jag och andra morgonpigga hade bestämt sig för att ta del av hufvudstadens faciliteter. Allra mest på gång var de små hårvaxförsedda killarna i  låghögstadieålder vilka bytte platser med varandra samtidigt som deras nyaste mobilljud avlyssnades. Detta oväsen slapp jag, tack och lov, som lugnt satt och njöt av Sonic Syndicates senaste album - Love And Other Disasters - i mina tidigare omskrivna hörlurar.

Vid närmare eftertanke steg jag av redan vid den stora stadens södra station. En promenad genom ett par stadsdelar kunde inte skada tänkte jag då kikade upp mot krisdendomens guds tänkta näste. Det var dessutom tämligen folktomt på de välkända och namnkunniga gator jag spatserade på. Endast ett fåtal fotograferande turister syntes i vår äldsta stadskärna där jag denna söndagsmorgon hade ett rejält svängrum på en annars trång gata.

Solstrålarna kändes allt starkare då min långa färd gick mot sitt slut. Den åtknäppta jackan sågs därför som aningen onödig ett par sekunder innan jag steg in bland skuggorna på nedre norrmalm.

Målet siktades.

Fan?!

Jag var inte ensam om min tidiga ankomst.

Framför Bengans skivbutik där redan nämnda band skulle signera ett par timmar senare stod redan ett tjugotal mycket hängivna fans. Genomsnittlig ålder - cirka 14 år. Samtliga i varsinn hårfärg innehållande omåttliga mängder hårspray. Den alldeles för höga ljudnivån på det ständiga tugget om vitt skilda och alldeles för ointressanta ämnen fick mig att lämna dessa för att istället besöka korvgubben vid det redan besökta Mynttorget. Där stillades hungern med ett välförtjänt mål lunch.

Turister finns det gott omi Stockholm. Min väg tillbaka till affären blev säkert skildrad på dryga sjuttiotvå foton av flertalet fotografer  som nyss vaknat ur sin nattliga dvala.

På plats igen hade det strömmat till mer människor och en snarlik kö hade börjat bildats. Den tidigare ljudnivån höjdes allt mer då jag ställde mig intill dessa än en gång. Diverse skryt och anekdoter huruvida en viss person besökt hundratalet konserter och festivaler vann tävlingen i antalet åhörare. Min grannar tyckte hellre om att prata högt om hur mycket, på en skala, de var fans av bandet.

Dörrarna öppnades och folket flockades framför den lilla scen där ett par av medlemmarna från bandet senare drog två, så kallade, söndagsversioner av deras nya låtar. Till fansens ljubel bar det därefter iväg till det långa bord där alla sex medlemmar blev försedda med silver- eller guldpennor.

Tredje gången gillt hamnade även jag framme hos grabbarna och tjejen med signeringsobjektet i högsta hugg. Efter lika många handskakningar och lite småsnack kunde jag nöjt lufttorka det nedkladdade alstret jag köpt på release-dagen två dagar tidigare. Med samma skiva i öronen satte jag mig därefter på tåget hem.

Efter min långa och krävande resa tyckte morsan och farsan att jag var värd en lunch på den eftertraktade Vegabaren. Sveriges första hamburgerbar i självaste Haninge råkar även på att servera de allra godaste sådana. Jag kunde därför inte tacka nej till erbjudandet utan avnjöt en samalburgare med gott samvete då jag tog den långa vägen hem till fots.

Det har hänt en jävla massa grejer i världen sedan jag skrev sist. Allt har jag inte tid att yttra mig om just nu.

Igår läste jag i Metro om det nya överklassbarnvården som ska sättas igång intill rikemanssjukhuset Sophiahemmet på östermalm i den stora staden. Dörrarna till den k-märkta byggnaden öppnas på måndag. Det är då fritt fram för familjen Silfverstråhle att komma dit med sina barn vilka även måste ha en personlig sjukvårdsförsäkring. Skulle någon av dessa behöva akutvård då deras lilla Gottfrid slagit sig på tummen har de fritt tillträdde till verksamheten mot en avgitft av 1400 riksdaler. Det är skamligt att alla inte ska få ta del vården och de lokaler som byggts just för att främja barnens intresse och leverne!

Dessutom är det dags att jobba idag. 180 minuter har jag tilldelats för att ta emot Coop Forums kunder denna lördageftermiddag. Det räcker gott och väl.

Det gick inte i natt heller.

Den påstådda kuren till välmående fungerar väldigt dåligt med ett par vilsna killar i yngre tonåren utanför ens fönster. Pubertala ylningar är så långt ifrån örongodis man kan komma. Grabbar utan gränser. Turligt nog tog deras batteri slut genom det ständiga lyssnandet av monotona hitlåtar från värdelösa högtalare. Vem klarar av det skräniga ljudet? Det bar istället hem till närmaste mjukisbrallförsedda tjejpolare för fortsatt konversation.

Tystnaden var dock inte över.

Den otroligt höga musik jag spelar om dagarna fram till klockan sju får jag vid läggdags käka upp. Efter ovannämnda oljud fick jag stå ut med ett ständigt garv från familjen bakom den alldeles för tunna betongväggen. Hämnden var tydligen ljuv.

Jag tycker inte om att bo i lägenhet.

Nu var det klart. Alla världens länder har övats in och undertecknad kan numera placera ut allihopa i deras respektive geografiska område. En kunskap jag innehade vid ifjol vid förra tillfället. På förekommen anledning mattades dock minnet av efter några dagar. Vi elever ställs nu inför samma prov och jag lovar att jag om ett par veckor glömt bort skillnaden på Guatemala och Nicaragua.

Även matematik till hör den området av de så kallade temporära kunskaperna. Dessa ligger färskt i minnet när man råpluggar ett visst mönster utan att egentligen förstå vad det är man sysslar med. Kanske hade jag ett lite för stort självförtroende när jag valde att läsa vidare på den tredje nivån av det nämnda ämnet då bokstavsräkningen börjar gå överstyr. Vad ska jag använda matematiken till? Vad är meningen när jag inte kan använda det i det praktiska livet? Nuförtiden handlar det om kurvor, grafer och polynomer. Vad hände med äpplena och pärona?

Dessutom vill jag rikta ett stort tack till alla som fixade den högljudda demonstrationen framför våran riksdag, det gjorde ni bra!

Det är en plåga att vara förkyld när man gillar att röra på sig. Därför gjorde jag ett försök att ta tag i mitt sovande. Men inte fan blev jag piggare av att sova 10 timmar föregående natt. Jag har dock hört att det ska vara det mest underskattade sättet att må bra. Ett nytt försök kommer dock nästföljande för att ladda tillräckligt inför det fruktade konditionstestet på idrotten imorgon.

Jag har även hört att riksdagen öppnade sina dörrar för de slipsklädda stofilerna som nu har tillträde till den färdigsopade mattan. Denna händelse kommer mötas av ett gäng demonstrationer i veckan. Bland dessa kommer det imorgon att på Sergels torg protesteras mot den nya FRA-lagen. Synd att den röda fanan inte kommer plockas fram då evenemanget är förlagdt under skoltid.

Något av värde och användbart för eftertänksamhet blir det inte skrivet idag. Ibland tar det helt enkelt stopp.

Det är inte lätt att skriva mycket om något lite. Dock brukar kalibern finnas där när evenemangen lyst med sin frånvaro.

Ska jag kommentera det politiska läget nu när det halva tiden återstår hos kapitalistsvinen på riksdagen? Eller borde jag klaga över att Åsa-Nisse och co med sina fans vilka vänder kappan efter vinden ens fick tillåtelse att äntra Söderstadion?

Att två år gått sedan svenska folket skämt ut sig riktigt rejält vet varje läsare av den, tyvärr, liberala tidningen jag läser. Ingen kan väl ha undgått den mindre smickrande närbild vilken var fäst vid första sidan på en viss Fredrik. Inte fan mår jag bättre av att han och resterande snobbar får fortsätta styra oss vilka arbetar under hans kala huvud. Vem behöver några som arbetar under gud när man inte kan ro för sin hälsa? Varför ska det finnas en värdelös skolminister som förvärrar skolor där eleverna dör av stress? När ska Centerpartiet inse fakta och ändra namn till Högerpartiet? Låt hoppas att de två år som är kvar går fortare än de som hitills varat alldeles för länge.

En stjärna i kanten ska Louay Chanko ha som visade sin ilska på planen. Det är rätt att vara arg när det går åt helvete för sitt lag. Att det kostade ett rött kort från den allsmäktiga domaren spelar ingen roll. Det gäller att påverka när man har chansen. Nu får det vara nog med snack om vilken formation lagen i fråga ska spela. Skitsnack är vad det är. Fotboll handlar om vilja och inga taktiska drag. Taktik är till för de som inte kan acceptera slumpen. Då man satt sig in i vad som verkligen händer kan man börja kämpa. Detta händer sällan.

Förskjutningen av årstider har inte ställt till med galenskap på ett bra tag nu när hösten tog sin början i rättan tid. Då september inlett den av undertecknad omtyckta hösten fungerar kylan utanför lägenhetens värmande temperatur som en stämningshöjare.

Det var minst sagt en sval vind som blåste mot ens ansikte där jag gick i det nyfödda höstvädret. Längtan efter att få lyssna på musik via mp3-filer på min mobiltelefon var alldeles för stor då flera hade gått sedan den tagit sin början. Därför var dagens promenad till elkedjan på andra sidan centrum en nödvändighet.

Tur att världens varmaste inomhuscentrum är förlagt just i Haninge då dagens väder var ett faktum. Tyvärr blev hettan aningen outhärdlig då jag gick i motsatt väderstreck. De få plusgraderna väntade dock på andra sidan.

Ett om ännu varmare Siba äntrades strax därefter. De sedvanliga expediterna i åldern 20-30 stod och förklarade tekniska prylar i obegribliga termer inför ett par oförstående människor i övre medelåldern.

Ut kom jag i alla fall med ett par hörlurar av det billigare slaget. Det svindyra priset jag fick betala i form av tre hundralappar kändes aningen onödigt när det är för andra gången jag ersatt ett föregående par av samma ting.

Därefter väntade en lång hemgång vilken hade sina avkrokar när ett par färska album ljöd vackert mina nyinförskaffade sladdar.

Stereon rullar igång skivan än en gång. Det är nu andra gången jag lyssnar igenom det purfärska skivsläppet från Metallica, Death Magnetic. Det låter Metallica. Det är simpelt och rakt på, precis som det ska vara. Spännande och hårt!

Ljudet är betydligt bättre än föregångaren där den fruktade och ojämnt stämda kakburken bankades på i otakt av en ännu mer instabil dansk. Denna gång är virveln ordentligt åtskruvad och låter oväntat skarp i mina öron, därmed höjs känslan av att detta är live.

Robert Trujillo gör här sin skivdebut med bandet och det hörs. Volymen på mannens instrument är rejält uppskruvat vilket, tillsammans med redan nämnda trumma, utgör den starkaste smaken till det örongodis som utspelar sig från högtalarna. Den sammantagna produktionen kan kännas aningen suddig. Vanan blir dock min enda verklighet efter en stund.

Låtarna har helt klart en enorm potentiall att göra sig bra live. Kan inte vänta på att sjunga med och veva med djävulstecknet i luften till spår som "Broken Beat & Scarred", "All Nightmare Long" och "Suicide & Redemption". Den sistnämnda lär dock inte fungera något vidare som någon allsång då den är instrumental från början till slut. Skivans starkaste spår. Det är mäktigt. Vilket jävla gung! En låt som tveklöst borde vandra hand i hand med bandets tidigare hyllade och likasinnade sådana.

Enkelheten är väldigt underskattad inom musiken numera. Metallica är dock ett band som behållt en stor del av det genom hela sin karriär. Vad det beror på lär vara uppenbart för ett inlyssnat fan. Huruvida de är medelmåttiga musiker eller inte spelar ingen roll. Att herr Ulrich knappt behärskar sitt minimala trumset varken live eller på skiva har sin charm. Det alldeles för stora självförtroende den solande Kirk Hammett innehar under sina tongångar tillhör Metallicas storhet även det.

Efter att ha framfört en musik vilket framkallade någon slags status av dekis strax efter deras självbetitlade känns detta som ett nytt kapitel. Inga mer kompromisser. Det här är det. Något som självklart välkomnas av  mig och miljontals andra fans världen över. Vi nedladdare vet ju att Metallica gör allt för sin fans.

---

Dan Andersson

Till följd av en fullspäckad dag har jag inte haft tid att formulera mig något mera än detta i bloggen. Undertecknad har varit igång med evenemang vilka sträcker sig från det att tuppen gol till stängningsdags på mitt jobb. Nu är det enbart sömn som gäller.

Livet är hårt.

Jag har hört att den allsmäktige Jan Björklund kan få sin och sina liberala kumpaners vilja igenom ännu en gång inom skolpolitiken. Från och med vårterminen 2010 kan skolk redovisas i elevernas betygsdokument.

Som morgontrött får jag ofta bevittna väldigt många värdelösa insändare i den, mycket riktigt, liberala morgonblaskan. Den ena är sämre än den andra. Ofta lyckas jag urskilja snittåldern på skribenterna då de ofta väljer att namnge sig själva vid en titel för att verka mera överlägsen. Som om det skulle ha något med saken att göra. Lärare är väl de sista som ska yttra sig något om skolans förändring. Deras enväldiga status är på tok för överskattad då de inte har någon aning om hur det är att vara elev på 2000-talet.

Beger man sig ett ytterligare steg upp i samhällets maktindelning hamnar man hos politikerna. Vad vet dom om den svenska skolan? Att de kan avläsa statistik har inte med saken att göra. De har, lika lite som lärare, noll koll på vad som rör sig i en tonårings huvud då läxorna staplas på högar, omprov ska göras och förväntningarna passerar den tidigare nivån. Ändå vill de införa något som påverkar eleverna till den grad att det kan vara skadligt och bidra till den motsatta effekten.

Givetvis kommer detta att hjälpa de elever som skolkar till följd av sin redan "uppnådda" kunskap, de som har uppnått alla mål i samtliga kriterier. Självklart vill de inte få dåligt rykte inom sin ätt där de av tradition alltid avslutar sina utbildningsår varav de slutliga på Handelshögskolan.

Skolkar gör man inte för att man tycker det är kul. Skolk är ett rop på hjälp.

Det är snudd på fakta att borgerlig skolpolitik är kränkande för elever i behov av just en värdig hjälp. Vad gör den trötta 15-åringen som tappat lusten för livet och därmed skolan då den i sitt betygskuvert hittar nedvärderande ord - svart på vitt? Blir det bättre? Nej! Var får den för evigt stämplade eleven sin vilja att förbättra sig då den i sitt liv faller ännu snabbare? Elever som skolkar behöver en hälpande hand, ingen som slår på den!

Det är de sämst ställda som drabbas. De som mest av allt hatar skolan till följd av brist på självförtroende eller sorg för något i sitt liv är förlorarna. Är det värt att trycka ner dessa människor ännu mera i det helvete de redan fastnat i?

Skolan ska vara en jämställd plats för alla oavsett bakgrund, syn på livet eller psykiskt tillstånd. Missbrukar man det målet odlar man sakta men säkert fram en mera stabil segregation av människor i deras första år som sådana.

Vem tjänar på sorteringsskolan?

---

Dan Andersson -

Att straffa barn genom aga legaliserades på 1979.

Att straffa barn genom betyg är fortfarande tillåtet...

Avkaffa betyg!

Det är inte många som vet var världens länder har sin egentliga plats på jordgloben. Detta ska dock läras in och sättas på prov i nästa vecka. Undertecknad råkar på att ha baskunskaperna i området men ser det inte som någon nödvändighet att få betyg på. Det vore egoistiskt.

Att lära sig i vilken ordning de centralamerikanska länderna kommer nedifrån och uppifrån känns inte som nödvändigt vetande. Mardrömmen är vår granne i söder vilken är uppdelad i flest sådana. När dessutom de nästintill, till formen, oigenkännliga länderna i Asien ska namnsättas kapitulerar även jag tillslut.

Med en lagom tids övning strax innan provet är detta därför lättförtjänta poäng för gemene man. Ena veckan finns där en guldstjärna fäst vid marginalen. Den andra veckan är bakgrunden till klistermärkets fastklistrande försvunnen.

Det kallas tillfälliga kunskaper.

Det intressanta är att få reda på hur invånarna i dessa länder har det i sin vardag. Hur fungerar samhället i den så kallade tredje världen? Vad innebär landets hirarki för vanliga dödliga? Varför har imperialisterna från svunna tider dragit raka streck genom Afrika? Med denna lärdom lär kunskapen om det geografiska läget fastna för alltid.

Satt för en stund sedan i soffan framför årets Kristallen-gala. Tack vare välviljan av Kanal 5 att ha de allra längsta reklamerna kilade jag bort från komforten i vardagsrummet.

Det går en inflation i hyllningar till redan frälsta. Allt ifrån rockande björnar till mera idrottande sådana brukar ställas upp och få diverse priser för deras prestationer. Att vi svenskar vill uppmuntra våra stjärnor som lyckats inom sporten har en annan innebörd än att ge specialdesignade obelisker till olika programledare i tv.

Idrotten har en mer allmän status och kan på så sätt inspirera landets ungdomar att vilja dra sig till föreningar för att umgås och ha det roligt tillsammans. Det är för mig oförståeligt hur denna effekt ska kunna hitta sin plats hos samma människor under kvällens program.

Mycket som skrivits i de få tidningar jag läser har jag velat tycka till om. Många gånger har det bara slutat i en tanke. Då lusten av att verkligen vilja yttra mig var för stor resulterade det hela i en inskickad insändare till en av mina favorittidningar.

Innehållet i mitt brev till magasinet hade på förekommen anledning ingenting att göra med det tidningen skriver om. Detta just för att de själva begått fadäsen i första hand.

Numera går alltså mina åsikter att skåda på praktiskt vis. Låt hoppas att man genom det blir avläst mer än de fåtal som lyckats hitta hit. Ett stort tack till er som läser detta!

För att bevittna det hela, svart på vitt i pappersform, går det smått censurerade mailet att se i Sweden Rock Magazine #54.

Heavy metal-jävlar!

Det är inte lätt att hänga med i tempot.

En jävla massa val ska göras. Det är tusentals olika arbeten som ska tänkas igenom innan de först är påbörjade. En decimetertjock bok om en stataryngling från svunna tider ska läsas samtidigt som det ligger mer intressant litteratur vid sidan om ens säng. Fröna om kommande muntliga redovisningar ska alldeles strax börja så och växa i ens hjärna tills de slagit rot och börjar växa till någon praktisk idé. Dessutom lär det vara diverse prov i samtliga övriga ämnen vid sidan av detta.

Det är inte med ett gott samvete jag valt att stanna hemma idag till följd av skolstartens traditionsenliga förkylning. Det är även sanningen i det övriga samhället. Varför är det meningen att man ska behöva stå sitt kast för något man inte kan rå för?

Det tog ett par timmar innan den länge eftersträvade och enkla designen var ett faktum. Nu ser det mesta rent och simpelt ut. Precis som det ska vara.

Det råder en hysteri. Ett enormt intresse ligger i hur det ska gå i USAs presidentval. Har vi någonsin blivit mera indoktrinerade av information kring onödig info blandad med mera viktig sådan?

Det är trist. Men det är sant. Amerikanarna står nu inför ett val vilket rör resten av jordens befolkning. Landet har blivit vår enda världsmakt och äger den med hjälp av vapen. Vilket land vågar stå upp för sin sak och protestera? Inget.

Spelar det någon roll vem som får flest röster?

Kandidaternas politik ligger förvisso båda två långt utåt på den konservativa högerkanten. Men av pest eller kolera ser jag mig helst vara en undersåte till en demokrat. Man kan ju alltid drömma om att det borde röra sig om en förändring.

Det återstår att se hur mycket Barrack Obama lyckas stå emot krutdoften av alla de gevär vilka har en given plats  i  medborgarnas hem. Det är lukten av pengar. Nej, det ska mycket till om han vågar ta initiativ för en riktig förändring då han blivit döpt inom någon högre makt vilken inte tillåter detta.

Hos den forna soldaten och tillika patrioten till motståndare är hoppet sedan 2008 år tillbaka förbi. Denne kommer fortsätta missbruka oblat till söndagsmyset då han kollar in en av de sjuhundratjugoåtta Hollywood-filmer som gjorts om ett av alla krig våran enda världsmakt sett till att förstora.