Mobiluret slog till på utsatt tid och fick en aning omtumlad och trött undertecknad att genast stiga ur sängen utan att somna om. Trots veckodagens namn kom känslan av en vanlig skoldag då man efter ett par mackor uppätna kilade iväg med väskan på ryggen.

Några extra grader hade hittat till Haninges pendeltågsstation där jag och andra morgonpigga hade bestämt sig för att ta del av hufvudstadens faciliteter. Allra mest på gång var de små hårvaxförsedda killarna i  låghögstadieålder vilka bytte platser med varandra samtidigt som deras nyaste mobilljud avlyssnades. Detta oväsen slapp jag, tack och lov, som lugnt satt och njöt av Sonic Syndicates senaste album - Love And Other Disasters - i mina tidigare omskrivna hörlurar.

Vid närmare eftertanke steg jag av redan vid den stora stadens södra station. En promenad genom ett par stadsdelar kunde inte skada tänkte jag då kikade upp mot krisdendomens guds tänkta näste. Det var dessutom tämligen folktomt på de välkända och namnkunniga gator jag spatserade på. Endast ett fåtal fotograferande turister syntes i vår äldsta stadskärna där jag denna söndagsmorgon hade ett rejält svängrum på en annars trång gata.

Solstrålarna kändes allt starkare då min långa färd gick mot sitt slut. Den åtknäppta jackan sågs därför som aningen onödig ett par sekunder innan jag steg in bland skuggorna på nedre norrmalm.

Målet siktades.

Fan?!

Jag var inte ensam om min tidiga ankomst.

Framför Bengans skivbutik där redan nämnda band skulle signera ett par timmar senare stod redan ett tjugotal mycket hängivna fans. Genomsnittlig ålder - cirka 14 år. Samtliga i varsinn hårfärg innehållande omåttliga mängder hårspray. Den alldeles för höga ljudnivån på det ständiga tugget om vitt skilda och alldeles för ointressanta ämnen fick mig att lämna dessa för att istället besöka korvgubben vid det redan besökta Mynttorget. Där stillades hungern med ett välförtjänt mål lunch.

Turister finns det gott omi Stockholm. Min väg tillbaka till affären blev säkert skildrad på dryga sjuttiotvå foton av flertalet fotografer  som nyss vaknat ur sin nattliga dvala.

På plats igen hade det strömmat till mer människor och en snarlik kö hade börjat bildats. Den tidigare ljudnivån höjdes allt mer då jag ställde mig intill dessa än en gång. Diverse skryt och anekdoter huruvida en viss person besökt hundratalet konserter och festivaler vann tävlingen i antalet åhörare. Min grannar tyckte hellre om att prata högt om hur mycket, på en skala, de var fans av bandet.

Dörrarna öppnades och folket flockades framför den lilla scen där ett par av medlemmarna från bandet senare drog två, så kallade, söndagsversioner av deras nya låtar. Till fansens ljubel bar det därefter iväg till det långa bord där alla sex medlemmar blev försedda med silver- eller guldpennor.

Tredje gången gillt hamnade även jag framme hos grabbarna och tjejen med signeringsobjektet i högsta hugg. Efter lika många handskakningar och lite småsnack kunde jag nöjt lufttorka det nedkladdade alstret jag köpt på release-dagen två dagar tidigare. Med samma skiva i öronen satte jag mig därefter på tåget hem.

Efter min långa och krävande resa tyckte morsan och farsan att jag var värd en lunch på den eftertraktade Vegabaren. Sveriges första hamburgerbar i självaste Haninge råkar även på att servera de allra godaste sådana. Jag kunde därför inte tacka nej till erbjudandet utan avnjöt en samalburgare med gott samvete då jag tog den långa vägen hem till fots.