En evinnerlig storm blåste med sig gulnade löv, droppar vatten samt en och annan människa då hösten visade sin allra sämsta sida under gårdagens mörka och kyliga kväll. En burk fylld med koffein var ämnad att få fart på en trött undertecknad (alltid denna undertecknad!) som till pendeltågsstationen kom tämligen dränkt av luftens översvämning. Den psykiska effekten på vätskan lät inte visa någon större påverkan mer än att den laglösa nöden allt mer kröp sig närmare inpå.

På plats vid postmoderna Globen City fungerade det alldeles utmärkt att ligga framåtlutad i luften samtidigt som småspik blåste av nyllet på samtliga tillresta resenärer. Den långa kö som ringlade lång utanför spelstället rörde sig även den snabbt in emot värmen. Jag var inte långsammare än att snabbt följa efter.

Det var en enorm uppslutning denna kväll då lokalen fylldes tämligen fort på ungdomar i fronten följt av de äldre mera erfarna vilka alltid är förpassade till att konsumera alkohol längst bak i baren.

Ungtupparna i Sonic Syndicates karriär har enbart gått spikrakt uppåt sedan deras begynnelse. Förra året sågs de av mig på den närliggande fritidsgården röja loss inför dryga tjugotalet mindre entusiastiska små barn. Igår såg jag samma gäng tillsammans med tre tusen skrikande fans som verkade kunna samtliga låtar i den ovanligt korta halvtimman.

Fjärde gången gillt sågs de lira som alltid förr. Denna gång med ett otroligt skarpt ljud. Denna gång med otroligt uppskattande fans vid min sida. Denna gång med samma jävla röj!

Tiden går fort när man har roligt. Efter att ha värmt upp strupen en aning bar det av för att kolla läget runt på platsen för en stund. Från längre håll skådades andra förbandet. Franska Gojira trampade fram likt den jättelika jätteödlan själv. Stora steg dundrade i mitt huvud och mina öron. Enormt tunga taktarter. Då det dessutom dök upp en sjuhelvetes breakdown var jag såld av den höga vikten och föll pladask för dynamiken i ljudet.

Efter två helt klart godkända akter var det helt enkelt dags att bege sig in bland tonåringarna framme vid staketet. Ett par kralliga vakter lät mig dock inte äntra sektionen förrän lamporna släcktes, återigen till åhörarnas muntra skanderande. Bakom det stora vita skynket som täckte stora delar av scenen dök det upp ett gäng siluetter. Glädjen var ett faktum bland fansen.

Jag är kolossalt känslig för svaga inledningar. Vad fick jag om inte en sådan just då In Flames började visa livstecken bakom den ännu skymmande duken. Balladen från deras risigaste skiva, tillika senaste, togs emot av ett gäng sjungande människor omkring mig. Noll intresse gavs ifrån mig. Kan inte ta något på allvar då In Flames visar upp sin sämsta sida redan från början. Missnöjd.

Havet jag stod mitt i tog med mig på en jävla resa bland stormar och orkaner. Den ömtåliga besökaren borde ha blivit sjösjuk. Den känslan slapp jag för att istället sjunka ett par gånger ner i den lilla avgrund de skapat, även kallad moshpit. Aktiviteten var som nämnt ovanligt rörlig på golvet. Vad hände på scenen vid samma tid?

Det var pyroteknik. Det var bomber, granater och slutligen konfetti.

Jag kan inte klandra bandet för en bristande låtlista eftersom jag inte är något överdrivet inlyssnad på deras diskografi. Men var fanns energin? Hade de kul? Fungerade sångarens mikrofon? Var fanns glädjen hos de övriga? Förmodligen hade den brunnit upp dagen innan då samma gäng fått högsta betyg av den liberala kvällspressen. Jag vet inte. Frågorna var många.

Antar att jag är för kräsen och trött.

---

Dan Andersson

Dagen började till ljudet av en skränig telefonsignal, vilket fick fart på en annan som efter ett omvänt dygn drog upp persiennerna och sågdet gråa vädrets avkomma droppa ner på asfalten med samma färg. Likadant väder är det nu då jag alldeles strax ska bege mig mot den stora staden för att avnjuta ett av sveriges största band i Globens förmak. Kan bara hoppas att vädrets makter missar mig med sina regnstänk då jag hatar oönskade duschar.

Mer om spelningen läses imorgon på samma plats.

Dag efter dag. Gång på gång dyker det upp en jävla text i spalterna. Var får den där jäveln sin luft ifrån när han knappast pallar lyfta en arm i luften då det vankas diskussion i skolan? Hur kan en knäpptyst och lågmäld elev bakom sitt ritande på skolbänken ha något vettigt att säga? Ett muntligt skildrat hat mot allt ont förmår inte undertecknad, men att skriva ilsket om högeroffer på en abstrakt internetsida som dagligen bara läses av tio till tjugo pers går alldeles utmärkt.

Dan. Danne. Danneman. Dannemanne. Dannemannen. Kommunist. Det sägs att ett kärt barn blir tilltalad på många olika sätt. Antingen tillhör inte jag denna skrala skara alternativt behöver det inte råda någon speciell variation på etiketterna för att ansöka om medlemsskap till sällskapet av de omtyckta ynglingarna. Sambandet är uppenbart men förlorar sin innebörd vid sin avrundning. Varför?

Tots att jag föredrar den andra nivån av nämnda benämningar på mig själv måste jag säga att den sista epitetförklaringen må tillhöra ett av mina käraste småttingar. Tack. Så länge folk vet att ideologin inte har ett skit med gamla idioter så som Stalin eller Mao att göra är det okej. Antalet innehavande av den kunskapen hos vanligt folk må dock inte överskrida mer än en promille tack vare människors brist av att kunna tänka själva.

Att undvika det är fullkomligen omöjligt då jag vill införa världsomfattande rättvisa och opartiska lärare så fort en borgerlig regering satt sig alldeles för skönt samtidigt då undervisningarna i skolorna går ut på att jämställa röda tankar med Hitlers fatala fiasko. Den icke inlästa lägger ihop sina inmatade tal i deras tomma huvuden och finner därefter att jag borde vara en dyrkare av Sovjetunionens helvetiska system.

Jag tillber inte diktatur varje söndag. Jag avgudar inte massavrättningar på människor. Jag tror inte på någon överhet. Jag tycker däremot att ett samhälle vilket är byggt på en klassindelning inte behöver existera i all evighet enbart för att kapitalkramande amerikaner lade beslag på jordklotet genom att förlägga snabbmatsrestauranger världen över.

Det var snart ett par decennium sedan ryssen började käka millimetertunna köttlappar omgivna av valfritt och omsorgsfullt applicerat pålägg mellan ett par lummiga och brödliknande pappersark. När är det dags att fixa ordning skiten på riktigt? Inget äckligt bör vara för evigt.

Kommunist eller ej. Jag tror på en jämn och rättvis fördelad värld där alla ska få möjligheten att må bra utan att ge monarker förlängd livslängd eller vrålrika skattesmitare alldels för mycket att säga till om.

Tack för mig.

Det har snackats i vår television en hel del om friskolornas överväldigande och växande imperium i ett tätbevuxet Sverige på sistone. Självklart finns det fördelar likaså minst lika många nackdelar av att låta privata företag få drivas i undervisningssyfte hos våra små oskyldiga barn.

Privatiserade företag innebär en enda sak då det rör oss alla – orättvisa. Privat verksamhet må vara orubblig och onödig att förstatliga då det handlar om små företag vilka driver tobaksbutiker. Då det handlar om utbildning till alla unga människor är det en helt annan sak än konkurrerandet kring smågodis och kvällstidningar. Barn är inga marknadsvaror.

Skolor som drivs likt företag är inte elvernas skola. De är pengarnas och marknadens skola. De ägs av fåtalet personer vilka innehar en överväldigande glädje varje månad han eller hon kan plocka ut den vinst deras givande lärjungar bidragit till. Kapitalet hamnar därmed hos överheten. En summa vilken borde fördelas ut över de som medverkat till överskottet i skattkistan.

Förutom grunden att driva individuella etablissemang har jag starka åsikter mot att det existerar sådana där det krävs en inträdesavgift vareviga år föräldrarnas son eller dotter studerar. Detta är självklart inget problem hos gifta par med dagligt iklädda guldbyxor. De har råd att ge sina avkommor bästa möjliga lärdomar vid tidig ålder. Alla har dock inte den tillgången.

Varför ska inte alla få ta del av samma kunskap? Varför särskilja människor utifrån deras förmåga och etnicitet?

Friskolor segregerar. Det är fakta. Elit mot normaliteter. Uppdelning är ingen lösning när de flesta politiska målen på vänsterkanten handlar om att vi ska ha ett jämställt samhälle - kugghjulets namn i min ideologiska uppfattning. Trots åsikten är det något jag inte följer då jag själv avlutar mitt tredje år på Fria Gymnasieskolan i Haninge. Know your enemy, som ett känt band skulle kalla det.

Jag skulle vilja att alla skolor var likt min egen. En skola där lärarna har en tydlig och nära dialog med oss elever. En skola där alla syns och behövs. En skola där överskottet går tillbaka till oss upphovsmän. Detta borde gälla i en förstatligad skola. Det är den enda lösningen på en jämn och fördelad utbildning till vad som ska komma att bli Sveriges framtid.

Jag är en hycklare.

Så var det dags igen. Hatet mot Jan Björklunds åsikter och allt vad borgerligheten bäst namnges som har överskridit gränsen då jag nu känner mig ämnad att möta helvetet han och sin sittande elit vill tillföra i vårat förändringsbara land.

I torsdags figurerade nämnda hövding i det sevärda programmet - Debatt, SVT2 - tillsammans med både samtyckare likväl motpoler. Temat kretsade inte helt oväntat kring den ökade segregationen då landets friskolor blir flera till antalet samtidigt som barnen väljer dessa framför de kommunala sådana. Det diskuterades dock mest om skolministerns retorik där han väljer att lägga den svenska utbildningen i det allra lägsta skiktet kring de länder han vill att Sverige borde vara likställda med.

Borgerlig skolpolitk innehåller en hel del skit. Jan Björklund är duktig på att sammanfatta den och göra en motståndare välvillig i att fysiskt begå ett kraftfullt överfall då han beger sig hemåt i den mörka höstkvällen efter en dags arbete på sveriges riksdag.

Gång på gång skanderade han hejdlöst gällande lärarnas goda insatser. "De är oerhört bra rakt igenom hela landet". Inga klagomål på dessa yrkesinnehavare framkom. Klagomålen väljer han istället att applicera bland meningar där han pratar sig missnöjd över elevernas dåliga insatser i vårat klassindelande betygssystem. Det är deras eget fel att deras resultat är under all kritik då lärarna gör ett bra jobb. Den blåa lösningen på problemet är helt enkelt att iklä klassföreståndarna ett par rejäla hårdhandskar. Omöjlig logik som inte leder någonstans.

Lärare som yrke anses av honom vara underordnat i och med de låga lönerna. Lika mindre framstående och betydliga ses de av eleverna. Därför borde de, enligt gubben, få högre lön. Den större summa pengar de tjänar ska alltså fungera som en värdemätare i makt. Likt en kortare dominoeffekt skulle därmed deras undervisningsoffer hysa respekt för den auktoritära människan vid svarta tavlan. Elevernas chans att ifrågasätta skolan blir därefter nollställd. Det borde inte få vara så. De militäriska rötterna han innehar visar skrämmande sitt yttre.

Genom att framställa lärare på detta sätt, vilket i sin tur kommer att leda till just auktoritära sådana, hoppas han kunna få ordning på de osäkra eleverna bakom träbänkarna. Genom att beslagta elevers inflytande hoppas han kunna få ordning på deras motivation. Genom att genomföra tuffare tag och begränsad frihet hos barn hoppas han kunna  göra Sverige till ett bättre land. Bakåtsträvande, någon?

Politiker som inte har en aning om hur det är att gå i skolan vid denna tid har starka åsikter om att skapa ordning och reda. Det kan jag förstå. Men de vet inte att det stökiga klimatet, vilket förekommer på skolor i en kommun med taskig ekonomi, beror på bristen att vilja möta eleverna på rätt sätt. Den höga ljudnivån beror även på de ofantliga och enormt stora klasserna som ofta är en verklighet i de flesta förorter. Den minskade lärartätheten må dock vara den största inverkan på oredan.

I ovanstående fall är inte auktoritet en lösning. Det är det aldrig. En verksamhet fungerar stabilt genom kommunikation. En trivsam miljö för alla och en var skapas genom en dialog. En framtid där vi alla förväntas komma långt förverkligas då vi förpassar oss till varandra i ett jämlikt möte -  det mötet är grunden för pedagogiken.

Det är lätt att bli lika matt som förloraren i ett parti schack efter sju timmar sittandes med en sysselsättning vilken går ut på att vara trevlig och bemöta allt levande som möter en vid kassan. Än mera då första natten på lovet inte gav mer än fåtalet timmar sömn. Detta åtgärdades dock av en energidrycka strax efter det långa arbetspasset och placeboeffekten var ett faktum.

Mer politik än ovanstående blir det inte denna dag. Jag låter istället hatet mot orättvisorna i världen växa till sig en aning. Det gäller att ladda vänstern ett bra tag för att sedan, med full kraft, kunna slå i radikal riktning - åt den fasansfulla högern som ständigt tigger stryk av en. Motståndet krossas, som bekant, under ens eget underläge.

Hasta lá victoria siempre!

Utan att jag vetat ordet av känslan till en veckas ledighet vankas det nu ett långt och härligt höstlov. Detta ligger framför mig nu i ett skede då skolan hitills aldrig hart sett sig mindre prioriterad av en undertecknad som i skrivande stund.

Det är dock skönt med en semester vilken jag den här gången har möjlighet att ta ut med ett större och godare samvete. Hösten är ju trots allt en skön tid att slappna av till då böckerna staplats i alldeles för stora och orörda högar på mitt skrivbord. Med den kyliga och allt mer kalla vinden utanför ens stängda fönster som viner ljudligt kan jag nu ta livet med ro som bor i en alldeles för varm lägenhet.

Än har jag inte tid att andas ut då jag inför morgondagen ställs inför en längre arbetsdag vilken jag ådrog mig för att kunna avvara kvällen åt annat evenemang. Det ska bli mer än roligt att möta de alltid lika frågvisa och överdrivet entusiastiska kunderna den tidpunkt jag hellre tillbringar sovande i en säng. Frågan är hur många gånger de kommer att kritisera de, för mig, icke förändringsbara priserna alternativt önskade varor i ett annars så brett sortiment.

Det börjar bli aningen tråkigt att utföra ordbajseri om för ointressanta ämnen som dessa. Ändring på detta kan jag lova. Jag har nämligen en hel del alltid lika aktuella ämnen att ta upp för er alla. Vänta bara.

Vad trevligt. Resterande lirare som inte svarat på vilken identitet de bär inom sig verkar stämma överens med en nöjd undertecknads sådana. Låter skoj.

Dagen i det stora hela har inte erbjudit någon ytterligare tid till att filosofera kring ett större ämne denna kväll då dygnen börjar vända på sig till föjd av alla sena kvällar. Baksidan av det liberala livet visar nu sitt rätta nylle när alldeles för lite har gjorts på det skolarbete denna vecka var ämnad till.

Trots det skrala resultatet av inhämtad kunskap har en annan försökt plöja igenom gamla böcker på kommunens bibliotek under ett par timmar denna torsdag. Som nämnt ledde detta inte till någon nytta mer än en avkopplande stund i ljudet av ett lugnt sorl samt en minst lika avslappnad man vilken gav ifrån sig ett helvetiskt läte då han drog in och ut för andning. Vid samtliga iaktagelser av gubben syntes det dock att han fortfarande var vaken bakom sin flitigt lästa morgontidning.

Återstår att se om morgondagen har något finare för mig att erbjuda förutom urvattnade försök i att leta information bland dåliga skrifter.

Funderingar kring varför samtliga stammisar aldrig ifrågasätter mina starka åsikter återkommer ständigt. Den passivitet ni visar borde därför innebära att ni stödjer allt jag skriver och tycker till om. Det tvivlar jag starkt på.

Den här bloggen är röd. Vad är du?

Vi elever på Fria Gymnasieskolan i Haninge har fått fem vardagar att spendera på ett sätt vilket ger ett tydligt upphov till skolans namn. Det blir därför lätt för en annan att tappa perpektivet på natt och dag då ansvaret är helt och hållet fritt under denna vecka strax innan ett efterlängtat höstlov.

Ovanligt sena kvällar följs utav ovanligt sena sovmorgonar. Ovanligt många dagar fylls av det mesta vilket inte väcker antydan till vad som idag kallas för studier. De halva dagarna jag får uppleva i vaket tillstånd används istället till att suga i mig det mesta i vad hösten har att erbjuda som idag visat sin allra bästa sida.

Dessutom blir det en hel del tänkande vid sidan av den praktiska närvaron. Att käka äpple är ju trots allt ganska gott. Kanske är det lönlöst att införskaffa en ny gura när jag min nuvarande redan fungerar till min nivå. Det skulle vara jävligt avkopplande med en lång cykeltur då stresen i uttråkandet nått sin höjdpunkt.

Ibland måste jag helt enkelt få lägga planerna på en revolution vid sidan om en aning och ta vara på det bästa jag kan finna just för stunden.

För dryga veckan sedan uttalade jag mig något neutralt om den fortfarande tillåtna handeln på svarta börsen. Det handlade då om de spelningar AC/DC kommer att genomföra nästa år. Då kunde jag skåda förödelsen kring missnöjet om de ofantligt höga marknadspriserna på bl a Blocket utan att jag drabbades själv.

Genom min tid som besökare av större konserter har undertecknad alltid haft turen att på hederligt sätt skaffa sig ett inträde till sitt favoritband. Denna positiva trend slutade igår då hårdrockens kungar Metallica, som förlagt tvenne spelningar i våran största glob nästkommande år, lät släppa sina biljetter. Resultatet av en timma, sittandes i en abstrakt kö ute någonstans på nätet, slutade utan napp. Besvikelsen var enorm. Missnöjet likaså. Hatet var om möjligt störst.

För en gångs skull har kvällstidningarna, av alla tidsskrifter, förstått problematiken kring den orättvisa fördelningen av det kassa biljettsystemet. De har publicerat olika artiklar där läsare fått skriva ut sin ilska och sorg över skiten som är en verklighet vid varje tillfälle en stor artist eller ett band ska besöka Sverige.

Jag tänker inte upprepa mig ytterligare om hur jag ställer mig till den olagliga handeln utanför lagens gränser utan hänvisar till nedanstående länk där du kan läsa grunden till min åsikt i frågan. Det torde dessutom vara uppenbart vid detta fall.

Jag vill däremot att idioterna denna gång inte ska få komma undan ostraffat. Jag tycker att det som sker är orättvist och förjävligt. Därför vill jag ha ett slut på det hela.

Det jag nu blir tvungen till för att överhuvudtaget kunna delta i en av konserterna blir helt enkelt att söka det billigaste alternativet bland de privata idioterna som förtjänar en snar död. Ty jag tänker aldrig främja de iq-befriade företagen som lever på några få oturligt drabbade. Aldrig. De företagen borde även de avlivas.

Stoppa svartabörshandeln. Bojkotta.

Så här skrev jag om fallet: AC/DC:
http://dannemanne.blogg.se/2008/october/081011-hajar-som-fiskar-stalar-pa-djupt-vat.html

Nedanstående adresser är tre portaler till samma dödsrike! Dessa är ledande inom den egoistiska handeln som förstör för dig och mig! Bojkotta jävlarna!
http://www.slutsålt.se/
http://www.biljettnu.se/
http://www.biljett24.se/

Jag hinner inte fatta mig något specifikt kring vare sig rättvisa eller revolution i denna stund då jag är på språng. Det är strax dags att ta tåget bort till djurparkerna norr om hufvudstaden för att se hur mycket aporna själva förlorar med denna afton.

Hasta la victoria siempre!

180 minuter går rätt fort med vetskapen om man har aningen i vad som komma skall senare samma kväll. Tre timmar på Coop Forum, fyllda av kunder på med både stora och små begär, fick den ena sekunden att avlösas av den nästkommande.

Fort gick det även då jag, i tron att missa inledningen av showen, beställt skjuts av mina alltid lika välvilliga föräldrar. Fryshuset äntrades strax därefter i en lite för lagom tid till uppvärmarna från Göteborg var ämnade att få igång en hängiven skara fans denna lördagskväll.

Trots huvudbandets mindre grandiösa karaktär på den gigantiska kartan av olika band med unika genrer var där en relativt stor hop med publik som hade samlats i ett stundtals behagligt sorl. Gemene såg ut att härstamma från fjolårens våg av klädstil och frisyrer inom det alternativa. Stämningen i fronten såg ut att vara god därifrån jag satt och vilade mig på ett hårt betonggolv lite längre bak i lokalen. Trots mitt avslappnade agerande lyste komforten med sin frånvaro och ett smärre ryggont fick mig att avancera när ungtupparna i Marionette steg fram på utsatt tid.

Bandet var ett stort gäng karismatiska ynglingar vilka dessutom såg aningen trevliga ut då ett och annat leende smög fram ur deras hårda poserande. Fan va tajt. Grabben bakom det minimala trumsetet behärskade detta till fullo då han fick det att bära deras musik så stabilt man alltid önskar sig som åskådare men sällan får. Resterande medlemmar av det deah metal-inspirerade bandet bar upp rytmiken och närvaron ovanligt väl. Värt att notera bör göras i att ljudet var ovanligt skarpt. Välförtjänt till ett bra framträdande. Energin sparades det dock på hos en undertecknad som av rutin alltid ser till att vara i full form tills huvudakten är beredda att underhålla en själv och alla andra.

Det tog ungefär trettio minuter av lagom mycket arbete från de paret av roddare som placerade ut handdukar samt oöppnade vattenflaskor på scenen som nu såg ut att vara snäppet större då förbandets rekvisita baxats iväg. Därefter kom amerikanarna i August Burns Red, inför ett eurodance-liknande intro och en publik som suktade efter att få delta i ett slagfält.

Det var röj. Från början till slut. Det var otroligt tajt. Från början till slut. Killarna med instrumenten röjde även de och sångare Jake fixade sitt arbete alldeles utmärkt som en av de bästa i en stil som delas av tusentals andra liknande. Breakdown efter breakdown. Taktarter gjorda för att få oss i publiken att gå loss i gemensamma rörelsemönster, utförda av en senare ömma nackar, utfördes flitigt och jag avgudade det.

Bakom mig bedrivdes det en och annan circle pit av diverse pubertala tonåringar. Framför mig kom det en äldre sådan flygande från scenen. Överraskande. I mitt ansikte. En så kallad stage dive gjorde mig aningen groggy och fick mig att tappa närvaron för ett fåtal sekunder. Det andra försöket av samma person något senare fick mig som rutinerad att ducka vilket förmodligen gav tillbaka en aning i smärta. I övrigt var jag och resten av publiken på väldigt bra humör.

Efter drygt femtio minuter sade sig frontmannen vara färdig varpå de efter en avgång blev uppropade för att köra ytterligare en till godbit från deras hitills korta karriär. Fan vad bra det hela var.

En timmas orgie av otroligt samspelta lirare fick mig, trots den korta tiden, att känna mig jävligt nöjd. Det här bandet låter som hämtat ur en högtalare hemifrån. Det är ytterst ovanligt. Ty det är så det ska vara.

Tog mig idag upp till Haninges centrala köpcentrum i ett solklart höstväder för att hämta den redan betalda inträdet till kvällens konsert. Solen lyste på gula höstlöv som för tillfället täckte en stor del av den torra asfalten där jag gick. Utan glasögon mötte jag endast suddiga ting av mänskligt släkte på min väg.

Inne i den skyhöga värmen där butikerna har sin fria marknad genom en lika fri konkurrens flockades ännu flera gestalter. Genast sökte jag upp spelbutiken vilka äger rätten att trycka upp biljetter för sådana ändamål jag ska tillbringa kvällen med.

Tv-apparaterna visade springande hästar med sittande kuskar. Vid sidan om syns de senaste resultaten och de bästa respektive sämsta oddsen. Framför siffror och trav stod där en rörlig massa som sökte de allra smartaste dragen att satsa på denna lördag. Vilket djur har de bästa förutsättningarna för dagen. Vilken chaufför ser ut att kunna hantera piskan på ett ännu bättre sätt? Jag tycker inte om trav. Jag hatar det.

Jag har absolut ingenting emot hästar som de flesta killar innehar då de väljer att följa strömmen kring missgynnandet av de flesta tjejers intresse och åsikter. Däremot avskyr jag hur den så kallade sporten är upplagd. Den är skapad och uppförd kring sponsorer. Den är skapad av pengar.

Sport för mig är glädje, tradition och känsla. Sport borde inte få finnas till enbart för att stilla människors behov av att vinna eller förlora stora summor pengar. Då är det inte sport. Det är groteskt vidrigt och osmakligt i min mun. Säg den som besöker Solvalla med tanken att få sig en trevlig upplevelse med sina närmaste utan en medtagen tipsrad att kika på mellan loppen.

Iväg gick jag trots den långa kö av ivriga spelmänniskor som stod framför mig beredd att satsa sina livs besparingar i ett oförutsägbart lotteri.

I veckan har Carl Gustaf Bernadotte befunnit sig på skogspromenad i sveriges innre delar tillsammans med sin närmaste klan av baroner och slottsägare. Iförd en välstruken skjorta samt en passande slips under en täckande grön och varmande jacka, samtliga plagg är betalade av dig och mig, sysselsatte han sig och sina kumpaner i att döda vilda djur enbart för nöjet. Vår annars icke talförde härskare kunde strax innan dödsskjutningarna självklart inte hålla inne sina innersta tankar om det uppenbara i att vargar blir fler då de förökar sig. Därför borde de mördas.

Han tycker till alldeles för mycket. Han ska inte få inte tycka till alls. Det är inte killens uppgift att yttra sig om någonting i det här landet. Tala öppet kan han göra med sig själv i sina ekande slottshallar runt om i landet. Är han född till sin position vilket vi i Sverige av någon anledning fortfarande accepterar ska han därmed leva upp till den. Monarki innefattar just detta. Vem vet sämst om hur landet ska styras om inte den mest isolerade människan av samtliga nio miljoner?

Det är vi som föder honom. Kungen är köpt av oss invånare. När ska vi sälja hela hovet och frige hans inavlade familj?

De vågade kommentarerna som ställde till med rabalder visas här:
http://playrapport.se/video/1281558#/video/1281558

Länder. Folkgrupper. Religioner. Dessa parter har sedan tidernas begynnelse legat i luven på varandra. I den stora och gigantiska sandlådan jag väljer att kalla vår planet har maktlystna rackare tävlat om vem som kan slå den ena hårdast med sin färgglada spade. Till följd av denna materiella och fysiska utplåning har all världens konflikter sällan blivit annat än ändlösa.

Jag hatar krig. Det gör inte landet jag lever i. Sverige kan dock i viss mån uppfattas som en fredlig stat då det var två hundra år sedan svenska trupper slog ihjäl norrmannen en gång för alla. Inte konstigt att våran högt graderade gubbe inom det militära suktar efter krig mot det påhittade hjärnspöket bakom länderna i öster. Hans jobb är ju trots allt att skicka iväg de numera frivilligt värnpliktiga tonåringarna till en lika frivillig slakt inför fiendens artilleri. Jag tycker dock att han ska sikta på att kasta in sin oanvända handduk för alltid. Vad gör landet i övrigt åt sin längtan att ingå i alla dessa slagsmål runt om i världen?

Rent formellt har Sverige inte deltagit krigiskt i guds namn på ett par hundra år. Det som dock sker i sju av våra enormt många industrier är tillverkning av det som gör oss människor till ondskefulla monster – vapen.

I Eskilstuna skapas vårat mest spridda föremål inom krigsindustrin. Ironiskt nog är det döpt efter våran oförtjänta och nu sittande monark. Granatgeväret Carl Gustav. Detta säljs med glädje till George W Bush och sina undersåtar då de utför sitt, eget utnämnda, rättfärdigande krig mot terrorismen i mellanöstern. I samma fabrik görs även ett så kallat pansarvärnsvapen med förkortningen AT4. Även detta dödsfarliga föremål har fått samma kund under samma krig.  Nedan finns en länk som visar dig hur det kan ställa till med för helvete.

Trots att vi kommit överens om riktlinjer huruvida vi inte ska sälja skit som detta till krigförande länder händer det i alla fall. Vi tjänar ju trots allt pengar på det. Då är det tydligen okej. Att det högsta skiktet av klasser lever för pengar är ingen nyhet men vi som övriga invånare i Sverige har även vi ett ansvar. Hur kan vi låta det ske?

Tänka sig hur det är för länder vilka ingår i världens nu största och ohotade terrororganisation – NATO. I de intet ont anade länder med klassklyftor så stora som elefanter köps det säkerligen vapen hej villt i affärer som gränsar till ens dagliga matvarubutik. Låt inte detta bli en vana och verklighet i Sverige!

Vägra krigshandling. Vägra vapentillverkning.

En stolt amerikan visar mördaren i sig:
http://www.youtube.com/watch?v=kL-sfhsSPPU

Kan kännas som en smärre torsk att jag ska yttra mig om något så krystat som detta. Även en revolutionär tänkare måste få ta ut sin vilodag och lägga ifrån sig sina kommande planer på att erövra världen tillsammans med dig och alla andra för en liten stund.

I veckan avslöjade sveriges mest lästa bloggare sin avgång och kapitulerade fullständigt emot det beroende hon dragit sig in i. Det tog helt enkelt för mycket tid då hon siktar på att nå den absoluta eliten av klasser via sitt febrila pluggande varvat med drivandet av att håva in pengar genom sina företag. Det går helt enkelt inte att yttra sig om sin ovanliga vardag samtidigt som en så viktig karriär är på gång att skapas. Pengar går före.

Jag ska vara ärlig och säga att även jag strökollade in på sidan för att se vad som egentligen sker i den slutna världen uppe på ö(f)vre norrmalm. Ett samhälle där dagliga restaurangbesök görs varje dag. Ett samhälle där pikétröjor verkar vara det populäraste plagget. Ett samhälle där varandras tillgång på unika efternamn speglar gemene invånares politiska åsikt av en person vilken äger tilltro till sina fördomar.

Det hon var mycket noggrann med att påpeka kretsade kring sin stolta roll i att vara förebild till en mycket trogen skara. Det oroar mig. Bland kommentarerna till inläggen uttrycker tioåriga flickor sin beundran om hur upphovskvinnan inspirerar dessa små osäkra flickor till att bleka sina tänder. Andra ytliga behandlingar som ska se till att hålla ansiktet fräscht från oönskad naturlighet finns också omskrivet. De har även fått lära sig att en äkta pälsjacka kan lätt värma en klänning hon tänkt köpa enbart för sin myndighetsförklaring. Allt till en kostnad av en summa ingen vanlig tonåring har råd med.  Om det, mot förmodan, är någonting vi bör eftersträva här i världen är detta inte det ideal jag dyrkar.

Det är bekymrande att den materialistiska världen ska inspirera så många små barn som söker acceptans och tävlar i att hinna först in i vuxenlivet. Blondinbella verkar redan infinna sig i en sådan trots att hon ej är utexaminerad från gymnasieskolan. Genom att glamourisera praktisk behandling av sitt utseende bidrar även detta givetvis till att sprida fixeringen vidare till landets intet ont anande ynglingar. Vi duger alltså inte som vi är.

Jag tycker att vi ungdomar kan vara utan sådan propaganda. Varje dag skådas tjejer som, i behov av att synas och känna sig värdefulla, förvandlat ögonfransar till svarta klibbiga spindelben, täckt sina ansikten bakom en fasad av puder, kammat sönder hårstrån då de via ett system av flertalet hårfärgningar ger vika. Dessa behöver inte mer uppmuntran via ytligt inriktade bloggar.

En värld full av materiellt tänkande och uppskattande kan jag vara utan.

En så kallad mysfaktor översteg det normala då det även denna kväll var möjligt att få se och ta del av en politisk debatt via vår statliga kanal. Kampen stod denna gång mellan de två högsta hönsen till partiledare. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Rött mot blått. Rättvisa mot orättvisa.

Sjävklart ville även det politiska oraklet tillika programledaren K-G Bergström få ur de två hur de ser på den ekonomiska krisen. Jag hatar att höra insnöade politiker rabbla obegripligt skyhöga siffror tagna från ingenstans som de sedan ska slåss om i diverse konversationer med varandra. Sådant var det gott om.

Jag hatar även att höra vår statsministers eviga tjat om sin rädsla för införandet av högre skatter. Lika lite som gubben vet om hur den svenska modellen fungerar verkar denne inte begripa sig på innebörden av att driva välfärd genom att alla invånare i landet ska vara med och delta i en gemensam fördelning av varandras pengar.

Den svenska modellens grund handlar just om att vi ska hjälpa varandra. För att alla ska kunna få bästa möjliga  livssituation bör alla vara med och lämna en slant i den stora gryta vi sedan ska fördela rättvist till bäst behövande. Till följd av detta system kan vi ha en offentlig vård vilken är anpassad efter behov - inte efter plånbok. Står du  dessutom utan arbete mot din vilja är du inte helt utelämnad då du ska kunna vara värd att ta ut en välförtjänt a-kassa.

Numera är de nämnda konsekvenserna av våra tidigt införda och rättvisa reformer raserade. Fragmenten existerar en aning men de är tämligen döende allihopa. Varför? Våran regering fixar detta. Det är antagligen endast en fråga om tid innan de blåklädda tomtarna på loftet vill lägga fram en reform om att förändra den nu icke existerande välfärden till den amerikanska modellen.

Det samhälle som arbetarrörelsen en gång byggde upp till allas bästa finns inte   - bara arkiverade i  våra historieböcker. Det finns dock de som är överens om att arbeta sig igenom detta och därefter driva frågan vidare. Det  är ett stort steg för ett land och en värld som ska drivas på allas villkor. Det är upp till oss och ni övriga om hur  människans framtid ska se ut.

Rättvisa kan enbart skapas genom organisering.

Självklart var det en nödvändighet att även idag sitta och mysa till gårdagens partiledardebatt på dagens lunchrast. Skratten och de ilskna kommentarerna delades av undertecknad plus sin samtyckande kamrat.

Stämningen var rakt igenom god hos de båda samtyckarna då jag konsumerade gårdagens middag samtidigt som jag mellan tuggorna diskuterade kring diverse politiska frågor med en mera neutral granne vid samma bord. De lika meningarna mellan oss åhörare skulle snart ändra på sig då en övergripande majoritet av en viss fråga stampade in framför vårat måndagsmys.

Då herr Göran Hägglund började uttrycka sin enda tydliga ståndpunkt i svensk politik på den stora bildduken kom argumenten flygande ut i luften och det var därmed läge att stänga av ljudet på karln. Istället fortsatte diskussionen vidare bland oss ungdomar i det klassrum som omvandlats till en debattsal. Det gällde frågan om huruvida det ska vara tillåtet för samkönade partners att ingå äktenskap inom den svenska kyrkan.

Eftersom jag klart och tydligt står emot det mesta som kyrkan och allt vad konservativa värderingar har att erbjuda stör jag mig även på deras ännu icke bortsuddade lag om att homosexuella människor inte får gifta sig. Jag tycker att all kärlek är bra kärlek. Kort och gott. Argumenten emot lyder lika starkt och tydligt. Det har alltid varit så. Kort och gott. Ett mera passivt resonemang får du leta förgäves efter.

Homosexuell är du för att du fötts sådan. Innehar du den nämnda läggningen och dessutom är religiös troende inom den kristna kyrkan får du däremot inte äkta sitt liv tillsammans med din funna livskamrat. Det är prompt förbjudet i dagens orättvisa Sverige. Därmed har kyrkans vilja om att alla är lika värda aldrig existerat på de gångna tvåtusen åren.

Det är en fråga om allas lika värde. Så sant så. Behandlas man inte lika är det en fråga om diskriminering. Det är inte svårare än så.

Vill du läsa ett långt inlägg om hur ute det är att vara kapitalist och rik? Fortsätt scrolla då texten fortsätter  nedan. Du som inte gör detta förespråkar därmed de epitet jag nämnde ovan. Valet är ditt.

Jag har nu spenderat två timmar i en ovanligt behaglig och skön soffa framför vardagsrummets allra högsta säte. I denna visades en debatt där samtliga partiledare från alla våra riksdagspartier deltog. Inte helt oväntat kan sådana här tillställningar jämföras med rena fredagsunderhållningen för undertecknad då mitt intresse av att höra maktlystna gubbar och tanter spekulera kring vårat orättvisa samhälle är otroligt stort.

Det finns en viss ork att uttala mig om allt som sades i det långa programmet. Dock har lever jag i tron att många, av de få läsare jag har, inte skulle ge sig på att läsa det som då skulle vara i längd med en överenskommen meter. Visst vore det detaljerat att kunna kartlägga den sittande regering som tycker om orättvisor då det är något som jag sedan tidig barndom förstått mig på och därefter kunnat bilda mig en uppfattning om vad som borde göras. Men det vore mer klokt att sammanfatta den stora röra av flygande argument som ändå kan blandas i en osmaklig och kall gröt.

• Vår statsminister med det ständigt bekymrade ansiktsuttrycket förespråkade inget mindre än att orättvisor är bra för vårat samhälle. Det ska finnas väldigt få rika människor och en stor samling undersåtar i dess kraftfulla grepp. Det är inte enklare än att kommentera han och hans moderata parti på något annat sätt. Ord och knappast några visor.

• Korpral Björklund, tillika partiledare för liberalerna, som vill använda lärarens makt till att styra över dess elever hängde lätt på den nämnda gubben ovan genom att lätt fstå bakom den nyliberala ideologin fullt ut.

• Hon som gör ständiga och misslyckade försök i att göra sig bästa vän med de fattiga småföretagarna ute i landet finns hos det parti som inte ger upphov till sitt namn. Maud Olofsson gick på hårt och håller med sina karlar vilka hon enligt sitt partis ursprung borde vara emot.

• Göran Hägglund. Vad säger man? Har det någonsin funnits en partiledare som innehaft en mera tafatt blick och en än mera haltande retorik att hans egen gud borde gråta floder över honom och Kristdemokraterna? Denne allsmäktige gubbe uppe bland molnen har dock till sin tröst att lyssna på då den osmaklige mannen framför sin åsikt om kyrkans makt gällande homosexuellas rätt i att ingå partnerskap.

Dessa fyra individer satt länge och förde fram positiva åsikter om den borgerliga politiken. Frågan är om det ens existerar några sådana. Visst, tycker man orättvisa är det väl lätt att tala gott om den när man själv sitter inne på en rejäl kosing.

• Miljösällskapet i vår riksdags språkrör hytte länge med både bildliga och bokstavliga nävar i luften när hon kraftfullt kritiserade de passivt försvarande motståndarna. Hon är en företrädare med en stark framtoning. Detta krockar en aning då hon faktiskt har en ganska osäker tanke om världen.

• Mona Sahlin är tryggheten själv och en stark personlighet till vårat största parti. Kanske utnyttjar hon dock inte den kraft hon faktiskt har av sveriges väljare i att utföra flera flörtar med vårat mest trofasta parti som ses nedan.

• Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly angrep gärna högerns vilja av att skapa osämja i  våra klassklyftor. Detta är precis det han ska vara till för och det är en enorm tur att vi i dagens värld, skadad av globaliseringen, har en klar och tydlig vänsterkandidat att rösta på i nästa val.

Vill du leva i ett land där vården styrs efter behov, där de rika får betala mera och där allas liv är lika mycket värda står du inte på regeringens sida. Du håller då med oppositionen. Du håller då med den rättvisa politiken som vill se till allas bästa och ge alla den rättvisa vi förtjänar.

Man bekämar inte fattigdom genom att främja rikedom. Fattigdom försvinner då man främjar de utsatta och dess tillvaro. Så enkelt är det.

De två stora och efterlängtade konserterna till det största australienska hårdrocksbandets konserter i Stockholm såldes idag slut på snabbast möjliga tid. Turligt nog är undertecknad inget speciellt fan av lirarna med det välkända namnet och behövde därför inte sitta stressad och oroad i tron om att bli utan en eventuellt kommande upplevelse.

Neutral som jag kikade jag genast in på våran största köp- och säljmarknad samt den namnkunnigaste internetsidan. Senast inkomna ting till salu var mycket riktigt ett stort gäng av nypressade och färskt införskaffade inträdespapper till redan nämnda konserter. Samtliga till ett otroligt högt och oöverkomligt pris för en vanligt dödlig människa som de flesta faktiskt är. Det är inte ovanligt att summan överskrider det tredubbla. Vilka står bakom det här?

Det ska till någon naiv persons snälla tankar till att tro något gott om folket som ligger bakom annonserna på de omtalade sidorna. Är det inte folk i behov av att tjäna pengar på ett fult sätt brukar det handla om i synnerhet ett större företag som livnär sig på samma sak av samma principskäl.  Jag hatar er alla!

Detta händer samtidigt som jag läser ledsna och besvikna fans i diverse forum vid samma tid. Dessa ska ha gett upp kampen om de åtråvärda biljetterna för att istället planera sitt köp i form av ett andrahandigt sådant. De har inget annat val än att vända sig till de giriga människorna som köpt upp en hel drös av, för dem, inte värdefulla biljetter till ett populärt evenemang.

Det är förfärligt att detta ska få gå igenom helt lagligt i Sverige. För ovanlighetens skull har vi i detta sammanhang vårat lilla grannland strax i söder att se upp till. I Danmark är det olagligt att föra så kallad marknad på den stora svarta börsen. Visst kan det förekomma enstaka privatpersoner som trots paragrafen i lagboken överskrider gränsen. Men de etablerade företag som nu genom sina hemsidor skryter om deras framgångar då de kränker den allra mest hängivna publiken kommer knappast att lysa med sin frånvaro.

Få stopp på svartabörshandeln! Gör det olagligt!

Den 10 oktober 2007 skrevs det allra första inlägget i den blogg du just nu läser. Det var pga ökad glädje inom skrivandet som tillslut fick mig att låta allmänheten skåda mina tankar i författade texter. Mycket av den välvilja som fanns berodde på all positivitet som flödade samt den psykiska högkonjunktur jag befann mig i vid den tiden. Den lyser väldigt starkt med sin frånvaro idag.

Formuleringarna var otroligt utdragna och omfattande - precis som idag - vilket har kommit att bli mitt signum och min stil i hur jag uttrycker mina upplevelser och åsikter. Nedan läses de fyra styckena vilka är hämtade från den nämnda begynnelsen.

Så här skrev jag för exakt ett år sedan på samma adress och jag måste säga att mitt skrivande utvecklats en aning.  Om detta inte verkar synligt tycker jag mig i alla fall ha en större uppfattning om vad jag vill få ut av saker och ting. Flertalet åsikter kom just om mina omständigheter jag använder mig av i mitt skrivande. Jag kan dock inte påstå att jag förändrat särskilt mycket kring den biten. Jag skriver på det sättet jag tycker mig sakna i det jag ofta läser i tidningar och dylikt.

Läsare har kommit - läsare har gått. Recensioner av besökta konserter hit - recensioner av ointressanta dagar dit.

Från början begrundades bloggen enbart av en enda trogen sådan upp till möjligtvis någon övrig ströläsare.  I och med min nuvarande inriktning har antalet besök ökat oerhört mycket. Jag är dock, trots antalet besökare, fortfarande stolt över de underhållande rader jag lyckades få ner om den, av mig, väldigt uppskattade hösten för ett år sedan. Det var en period fylld av något värdefullt jag idag endast kan se tillbaka och uppleva genom att läsa vad jag skrivit.

Det är med glädje jag skådar statistiken för varje dag och ser det höjda snittet. Tack till alla er som läser och hoppas att ni kommer att fortsätta! Glöm inte att via kommentarer skapas det en dialog med mig och läsarna vilket gör det hela ännu mera roligare för båda parterna. Alla är vi människor i behov av social kontakt.

Slutligen önskar jag ett stort grattis till er som läser detta just nu och även till min abstrakta internetadress som kommer att existera så länge jag förmår att uttrycka mig om vad jag tycker är viktigt.

---

Dan Andersson

Nu är det ett faktum. Det har nu bestämts att miljömupparna i våran riksdag kommer att skaka socaldemokratiska händer de kommande tolv åren. Detta klargjordes igår. Kritiken kommer från vänster. De glada och nöjda minerna kommer från höger.

Socialdemokraternas framtida samarbete med Miljöpartiet innebär att de stänger ute Vänsterpartiet som tveklöst är det enda parti i riksdagen som står för sina åsikter. De har varken blivit socialdemokratiskt blåa eller flummigt gröna. De är vänster. Istället vill det medelklassvänliga, så kallade, arbetarpartiet bli mera naturmedvetna och enbart få ett stödparti till deras förmodliga vinst vid nästa val. Kommer det att räcka?

De nämnda minerna kommer att utföras av bland annat en tunnhårig Alfons Åberg. Fredrik Reinfeldt kan nu slipa på argumentationer i kommande debatter som väntar inför nästa års val. Argumentationer som med enkelhet kan slå ner den splittrade oppositionen. De har deras oenighet att spela med. Ett motstånd som inte är överens är inget motstånd.

Det luktar även gröt. En slags salig blandning av en jävla massa tankar och ideologier kan komma att ge oss väljare otydliga besked när vi ska bestämma oss för hur vi ska rösta. Ge sveriges medborgare ett klart och tydligt vänsteralternativ istället för något hämtat ur den oförorenade luft vi lever i.

Vänsterpartiet är klara och tydliga med att de inte kommer att stödja denna förutspådda regering med Mona Sahlin i högsta position. Det gör de rätt i. De vågar stå emot något som redan på förhand ser ut att inte hålla i en hel mandatperiod. Frågan är om de ens når dit utan Lars Ohly med kamrater.

---

Dan Andersson

Jag kunde inte förmå mig att ha en längre semester från skrivandet av att skriva mina starka åsikter för den en rättvisa som inte genomförs just nu i Sverige. Orättvisan som präglar oss vanliga människor just nu sägs vara en av de första stora konsekvenserna till den så kallade finanskrisen vilken skapats av oprofessionella och klantigt ansvariga amerikanare.

Volvo Personvagnar i Torshälla förväntas varsla upp emot tre tusen arbetare från den stora fabrik som innan detta ger inte mindre än tjugofemtusen människor arbete. Detta görs i fruktan av att företaget helt enkelt ska förlora det alla högsta cheferna lever för - pengar och konkurrens.

Den rejäla hop med oskyldiga arbetare vilka inte bidragit till att situationen ser ut som den gör i dagsläget kan om ett par dagar få reda på att de inte längre är behövda på deras jobb. Det är föräldrar som precis får sina liv att gå ihop då deras barn ska få en plats i den hårda värld vi lever i. Det är ensamstående som driver en familj på en kärv ekonomi . De är ungdomar som nyss utexaminerats från sina gymnasieprogram och precis flyttat in i sin nya lägenhet med en skyhög månadshyra. Det är dessa som drabbas. De drabbas hårt och skoningslöst.

Det finns de människor som trots detta kommer att sova gott resterande nätter av deras liv. De som fattat besluten. Dessa har en säker plats i en av de sponsrade kostymer de bär. Dessa har en månadslön utöver det vanliga. Dessa är gubbar med en enorm makt.

Varför inte klippa av allra längst upp i hirarkin när det börjar krisa? Varför inte låta en högt uppsatt och girig människa i sina gråa år få lämna sin post? Det torde vara uppenbart att detta innebär mer rättvisa än att låta det kommande varslet att gå igenom.

De är alltid lika tacksamma att kritisera. Kristdemokraternas politik gör en och annan aningen gladlynt så här på en fredagseftermiddag då det råder brist på roliga evenemang i ens tillvaro. Jag talar naturligtvis om en uppmärksammad artikel jag läste i borgarbladet där en viss Peter Althin uttryckte sin åsikt i hur man ska råda bot på ungdomsbrottsligheten. Sänkt straffålder.

Lika mycket som mannen är ute och cyklar långt ute på den blåa högerkanten är han helt borta i sina resonemang. Småknoddar vilka tampas med det värsta som högstadiet har att erbjuda ska alltså kunna dömas inom en speciell barndomstol menar cyklisten. Det han inte har i åtanke under sin hjälm är de barn som genomför sina mordförsök i tidig lågstadieålder eller de femteklassare som spränger den ena värdetransporten efter den andra. Även de spädbarn som skriker alldeles för högt att de stör tillvaron för de närmaste grannarna i trappuppgången uteblir sitt straff. Varför inte krypa ännu längre ner i den oändliga och mörka avgrund han påbörjat sin resa inom då detta verkar vara det allra bästa alternativet hos en borgerlig sympatisör?

Skämt åsido. Då man nyss uppnått åldern av sina tidiga tonår har livet börjat anta sin verkliga skepnad inför ett par ovana ögon. Erfarenheter skapas genom att leka med ödet och det verkar vara en del som tillhör ungdomar i pubertala åldrar. För vissa verkar detta återkomma ständigt och dessa behöver inget annat än riktig hjälp – inget slag i ansiktet. Att därför kunna döma en sådan människa till ett fängelsestraff är ett steg i en riktning vilket inte borde existera mer än i de konservativa stollarnas tankar.

Vad dessa ynglingar torde behöva är inget annat än hjälp till lämpligare sysselsättning än att länsa närmaste tobaksbutik på deras billigaste tuggummin. Det är det vi har vår socialstyrelse till. De existerar i sin stora form just för att hjälpa dessa vilsna krakar i deras osäkra tillvaro.

Genom åren har jag hört diverse klagomål på vår redan nämnda stora hjälporganisation. Om problemet med ungdomsbrottsligheten ligger på de vuxna människornas nivå verkar det vara lämpligare att utföra förändringar just på detta plan. Att fixa intresserad och välvillig personal vilka innehar en hög social förmåga är guld värt om det råder brist på sådant. Detta låter för mig helt klart som den bästa lösningen då jag inte tror på idealet att straff leder till något positivt.

Låt barn vara barn så länge de kan.

Rapport hade alldeles nyss ett inslag om det ökade förtroendet för Republikanernas presidentkandidat. Detta ska ha skett pga den före detta soldatens val av vicekandidat. Till följd av denne kvinnas innerliga tro på något så allsmäktigt har hon därför lockat den stora massan av religiösa väljare att rösta konservativt.

Därefter visades läskiga bilder från vad som sker innanför en frikyrkas väggar. Människor höll varandra i händerna med dessa uppsträckta mot taket. Ögonen var slutna och ett mantra upprepades till någon ovidkommande melodi. En av kvinnorna i det koncentrerade sällskapet uttryckte sina lovord till John McCain strax efter sin ritual. Självklart var det dock hans kvinnliga reserv som höjdes allra högst till skyarna. Då den kristna damen uttalade sig tveksamt till om motståndarens, Barrack Obamas, medlemskap i den kristna sekten sade hon: Hur kan man vara kristen om man står för att döda barn?

Adrenalinet pumpar i min kropp. Naturligtvis är hon som de flesta tjänare till sin gud negativ till abort. Vad hon som konservativ tycker är så uråldrigt att jag inte ens tycker synd om henne. Jag blir arg. Den enorma dubbelmoral dessa besitter är så oemotståndligt irriterande. De kan inte tänka sig avvara ett oönskat foster men de tycker det är tydligen fullt tillåtet att mörda människor i elektriska stolar eller injicera dödliga doser gift i brottsmisstänktas armar. De är emot abort. De är för dödsstraff. Vad i helvete tänker dessa med egentligen?

Jag gillar musik. Alla sorter. Ingen nämnd. Ingen glömd. Detta medför även att jag kollar in Idol 2008. Ett program där tonåringar som i många fall precis nått gränsen till att medverka oftast söker in till för att nå sina drömmars mål. Dessa intet ont anade unga människor vill skapa en karriär inom musiken. Frågan är om detta är rätt program för musikälskare som jag.

Problemet med den elaka och oförskämt egoistiska juryn löstes inför årets säsong. Numera slipper vi tittare se och höra taskiga kommentarer av några vilka skulle förstå sig på ämnet bäst. Givetvis förekommer det en hel del onödiga saker från de nya medlemmarna även om det har minskat. Vad som dock lever kvar är grunden och idealsynen på hur man ska vara som människa.

Programmet handlar om en enda sak bortsett från det vi alla har i våra plånböcker. Idén går ut på att hitta den ultimata, så kallade, stjärnan. Ett unikum. Under seriens gång sållas de ”osmakliga” och ”felaktiga” artisterna ut. De som, så att säga, inte räcker till har alltså inget där att göra. Det är ju trots allt ett original de söker. Här finns inga som helst tankar på att vi alla är olika då de som åker ur tävlingen anses vara sämre än de kvarvarande. Därför är programidén bristande i mitt tycke.

Varför finns tävlingen? Svaret är redan nämnt. Pengar. Programmet lanseras och sponsras friskt av Sony BMG vilket är skivbolaget som har rättigheten att ge vinnaren ett skivkontrakt. Att detta stora företag, i brist på tillräckligt med lön till alla chefer, senare kan riva upp överenskommelsen förtäljer icke historien.

Det är synd att ungdomar vilka nyss fyllt sexton år ser fram emot denna tillställning som dyker upp i en stad nära dig varje år. Varför satsa på något så kortvarigt som en karriär inom popmusiken? Varför utnyttja den kommersiella marknaden för att leva sin dröm? Är den långa tiden av arbete med ens ytliga utstrålning verkligen värd en simpel skiva med låtar skrivna av någon som tar halva summan i sin egen ficka?

För mig handlar musik om känsla. Det är alltså ett sinne vi inte kan jämföra med varandra och därmed inte tävla inom.  Dessutom önskar jag att pengar inte hade något med musik att göra. Det finns ingen dålig musik – bara olika sätt att lyssna på.

---

Dan Andersson

Guds närmaste man talar. George W Bush berättar för oss att det är en kris som nu breder sig ut över världen. En ekonomisk kris. Detta uttalande har han gjort flertalet gånger den senaste veckan. Är det något att bry sig om?

Som taget ur bibeln stoltserar denne man framför sitt alldeles egna emblem inför sina åhörare. Världens befolkning. Igår fanns det dock ingen ork hos honom att ta sig till närmaste kongresshall då han istället valde att tala till oss i det klorofyllgröna gräset med ett kritvitt hus som bakgrund. Den bistra minen. Sytstatsdialekten. Patrioten. George.

De alltid så stressiga kvinnorna och männen med telefoner i händerna svettas om möjligt ännu mera. Dessa människor vilka sitter i amerikanska börser och köper papper av varandra lever i en oro. Det kan de gott göra. Sådan är kapitalismen. Den osynliga handen alla liberaler talar om visar nu sin baksida. Vill man tävla om pengar får man ta konsekvenserna.

Beroendet av att som människa inneha ett påhittat värde leder inte till någon som helst lycka. Det verkar dock de flesta ha intalat sig själva. Att handla saker brukar vara ett vanligt intresse hos den blåfärgade högern. Bara en sådan sak är deprimerande. När konsumerandet tar över upplevelsen av innehavandet har det gått för långt.

Krisen har alltså sina rötter hos vår världspolis. Världens ansvariga utgivare av krigiska handlingar har skapat den. En man och ett land står alltså för resten av världens stress och panik i den abstrakta handeln jag aldrig kommer att förstå mig på. Det är sorgligt att vi är så beroende av något så ont.