14 januari - Det gångna året
Året kom att bli aningen tudelat. En hel del värme varvades av med lika mycket kyla. Allt finns kvar i minnet. Allt fanns att vinna. Allt fanns att förlora. Hälften kom att uppskattas med måtta - det här är inte hela historien om mitt 2008.
Det vårades för Valencia
Det vackra vädret kom att prägla försäsongen. Det var början på en ny tid. Början på slutet. Intet ont anande. Den friska och positiva energin i luften andades in vartefter gräsets gröna strån började visa sig allt mer. Marken blev torr i takt med att solen började steka såsom den brukar steka under grönskans årstid. Följande väderlek gjorde att en annan kände sig som fisken i sitt bästa vatten. Merparten av tiden spenderades utomhus på långa dagsturer till fots.
Resan med klassen till Medelhavskusten, i slutet av april, kom att bli minst lika omtalad innan som efteråt. Turen var ju trots allt oerhört efterlängtad av samtliga efter all tragglad spanska. Eller var det något annat som lockade?
Då resten av ressällskapet hårdsatsade på kvällens nöjen, som de lagligt sett inte fick ta del av i hemlandet, försökte jag istället hitta det legala lugnet. Behaget i att, på känsla, treva omkring med rörande musik i öronen under världens varmaste sol känns fortfarande. Minnet kom att bli vad jag väljer att kalla modern nostalgi. Intrycken var många och stora.
Den sista sommaren
Sommarens intåg kom olägligt. Det fanns inget utrymme för avkoppling. Funderingarna började svänga ytterligare, och skrivas på denna plats, samtidigt som ens första permanenta jobb antogs. Coop Forum i Haninge blev, med mig, ytterligare en ungdom rikare. Grattis.
Som ett brev på posten av mitt sysslolösa lov kom sommaren att bestå av arbete och en hel del arbete. Jag ska inte klaga. Kanske var det tur. Att syssla med någonting annat kan i efterhand ses som en räddare i nöden. Det tog dock sin energi och ork. Känslan av en vändpunkt var tydlig. Från hundra till noll.
En tänkt fristad besöktes mitt uppe i ett tight arbetsschema. För första gången i rimlig ålder satte jag mina första steg på Gotland. Hoppet var att återfå lugnet och att leva i nuet. På sätt och vis uppnåddes en harmoni i ovissheten. På sätt och vis fann jag ro. Men. Bland raukar och bländade kalkstensstränder vandrade dock klart synliga spöken. Något som störde en, annars, perfekt vy.
Fortsatta timmar av varuplock under resten av sommaren gjorde mig flera tusenlappar rikare. Ekonomiskt uppsving.
…Och så kom hösten
Sedan kom hösten med stormsteg. Det blev mörkare. Svart. Jag anade den långa och kalla vinterns ankomst. I skrivande stund existerar den bokstavligen. Hösten hade dock den bildliga meningen. Jag var då tvungen att hitta nya vägar, bildligt som bokstavligt. Jag vet. Ärren finns kvar.
Årskurs tre på ett gymnasium innebär frihet. Särskilt på en skola som ordagrant lever upp till det. All frihet är inte bra frihet. Särskilt inte vid sådana tider då det ofta leder dit ingen någonsin vill komma med skolarbeten, relationer eller psyke. Fallen var alla faktum. Det var dags att försöka stå på egna ben. Solen slutade lysa och det blev kallt. Väldigt kallt.
Det har nu blivit tyst, fult och öde. Med all sannolikhet kommer den långa och kalla vintern inte ta slut på ett bra tag till.
Nu ligger blicken framåt i tiden. Det är mycket som ska ske i år innan dagarna blir igår. En tolvårig skolutbildning ska motvilligt (paradox?) avslutas. På vägen dit gäller det att ha kul. Det ska jag ha.
Det vackra vädret kom att prägla försäsongen. Det var början på en ny tid. Början på slutet. Intet ont anande. Den friska och positiva energin i luften andades in vartefter gräsets gröna strån började visa sig allt mer. Marken blev torr i takt med att solen började steka såsom den brukar steka under grönskans årstid. Följande väderlek gjorde att en annan kände sig som fisken i sitt bästa vatten. Merparten av tiden spenderades utomhus på långa dagsturer till fots.Resan med klassen till Medelhavskusten, i slutet av april, kom att bli minst lika omtalad innan som efteråt. Turen var ju trots allt oerhört efterlängtad av samtliga efter all tragglad spanska. Eller var det något annat som lockade? Då resten av ressällskapet hårdsatsade på kvällens nöjen, som de lagligt sett inte fick ta del av i hemlandet, försökte jag istället hitta det legala lugnet. Behaget i att, på känsla, treva omkring med rörande musik i öronen under världens varmaste sol känns fortfarande. Minnet kom att bli vad jag väljer att kalla modern nostalgi. Intrycken var många och stora.
Den sista sommaren
Sommarens intåg kom olägligt. Det fanns inget utrymme för avkoppling. Funderingarna började svänga ytterligare, och skrivas på denna plats, samtidigt som ens första permanenta jobb antogs. Coop Forum i Haninge blev, med mig, ytterligare en ungdom rikare. Grattis.
Som ett brev på posten av mitt sysslolösa lov kom sommaren att bestå av arbete och en hel del arbete. Jag ska inte klaga. Kanske var det tur. Att syssla med någonting annat kan i efterhand ses som en räddare i nöden. Det tog dock sin energi och ork. Känslan av en vändpunkt var tydlig. Från hundra till noll.
En tänkt fristad besöktes mitt uppe i ett tight arbetsschema. För första gången i rimlig ålder satte jag mina första steg på Gotland. Hoppet var att återfå lugnet och att leva i nuet. På sätt och vis uppnåddes en harmoni i ovissheten. På sätt och vis fann jag ro. Men. Bland raukar och bländade kalkstensstränder vandrade dock klart synliga spöken. Något som störde en, annars, perfekt vy. Fortsatta timmar av varuplock under resten av sommaren gjorde mig flera tusenlappar rikare. Ekonomiskt uppsving.
…Och så kom hösten
Sedan kom hösten med stormsteg. Det blev mörkare. Svart. Jag anade den långa och kalla vinterns ankomst. I skrivande stund existerar den bokstavligen. Hösten hade dock den bildliga meningen. Jag var då tvungen att hitta nya vägar, bildligt som bokstavligt. Jag vet. Ärren finns kvar.
Årskurs tre på ett gymnasium innebär frihet. Särskilt på en skola som ordagrant lever upp till det. All frihet är inte bra frihet. Särskilt inte vid sådana tider då det ofta leder dit ingen någonsin vill komma med skolarbeten, relationer eller psyke. Fallen var alla faktum. Det var dags att försöka stå på egna ben. Solen slutade lysa och det blev kallt. Väldigt kallt.
Det har nu blivit tyst, fult och öde. Med all sannolikhet kommer den långa och kalla vintern inte ta slut på ett bra tag till.
Nu ligger blicken framåt i tiden. Det är mycket som ska ske i år innan dagarna blir igår. En tolvårig skolutbildning ska motvilligt (paradox?) avslutas. På vägen dit gäller det att ha kul. Det ska jag ha.
Dan Andersson
10 januari - Demonstration för fred
8 000 människor var på plats. Ropen ekade. Mellan de omringande betongfasaderna, på marken av samma kaliber, stod denna enorma skara. Alla med samma vilja. Alla med samma tankar. Alla var överens om att massakern i Gaza måste upphöra. Nu.
Sakkunniga, anhöriga och politiska företrädare samsades om talarstolen. Frontfigurerna riktade sig främst till den israeliska styrelsen men även mot något som aldrig borde vara rättfärdigat i en värld som denna.
Förutom den klarblå skyn syntes inte röken av en enda kandidat med samma innanmäte. Carl Bildt, som utlöpt vaga och fega kommentarer om Israels dödande, var inte där. Några av ledarna för regeringens trettioåtta partier kunde inte heller förmå sig att visa sitt eventuella stöd. Inte ens Fredrik Reinfeldt visades upp. Det är klart. Varför bryta mot sin uppfattning?
Representanter från samtliga oppositionspartier närvarade dock. Röda som gröna. Enade. Tillfällighet? Nej.
I luften vajade fanorna i takt med bönerna och viljan av att skapa fred. Bortsett från Palestinas egen flagga kryllade folkhavet av rödfärgade sådana samt stora plakat i samma färger. Det står klart för vilka som står på fredens sida. Det står klart för vilka som är emot ond bråd död. Det har det alltid varit.
Nu är det upp till FN, EU, presidenter, ministrar, regeringar och riksdagar att agera. Folket har sagt sitt.
Mord är historia. Liv är framtiden.
Dan Andersson
Sakkunniga, anhöriga och politiska företrädare samsades om talarstolen. Frontfigurerna riktade sig främst till den israeliska styrelsen men även mot något som aldrig borde vara rättfärdigat i en värld som denna.
Förutom den klarblå skyn syntes inte röken av en enda kandidat med samma innanmäte. Carl Bildt, som utlöpt vaga och fega kommentarer om Israels dödande, var inte där. Några av ledarna för regeringens trettioåtta partier kunde inte heller förmå sig att visa sitt eventuella stöd. Inte ens Fredrik Reinfeldt visades upp. Det är klart. Varför bryta mot sin uppfattning?
Representanter från samtliga oppositionspartier närvarade dock. Röda som gröna. Enade. Tillfällighet? Nej.
I luften vajade fanorna i takt med bönerna och viljan av att skapa fred. Bortsett från Palestinas egen flagga kryllade folkhavet av rödfärgade sådana samt stora plakat i samma färger. Det står klart för vilka som står på fredens sida. Det står klart för vilka som är emot ond bråd död. Det har det alltid varit.
Nu är det upp till FN, EU, presidenter, ministrar, regeringar och riksdagar att agera. Folket har sagt sitt.
Mord är historia. Liv är framtiden.
Dan Andersson
9 januari - Rätt man på rätt plats
I lugn och ro, käkandes på en bit froumagetårta och ett par pepparkakor, satt jag i jobbets lunchrum för att koppla av. Den knappa kvarten jag har för att andas ut används alltid lika effektivt. Fika samt tidningsläsning av Sveriges sämsta tidningar.
I en av dessa överkanter, bland inledande åsiktsbaserade spalter, berättades det kuriosa. Intressant sådan. Mycket.
Den norske läkaren Mads Gilberts riskerar sitt liv för att rädda andras på plats nere i Gaza. Han har bl a i svensk press fått uttala sig om den dråpliga situationen och hur läget står till på de misärfyllda sjukhusen. Av en skribent i DN anses killen dock som en olämplig repporter och informatör.
Dan Andersson: Varför?
DN-skribenten: Han är kommunist.
Dan Andersson: Okej. Hur lyder motiveringen?
DN-skribent: Jag tycker inte om kommunister.
Dan Andersson: Jag tycker inte om dig heller.
I en av dessa överkanter, bland inledande åsiktsbaserade spalter, berättades det kuriosa. Intressant sådan. Mycket.
Den norske läkaren Mads Gilberts riskerar sitt liv för att rädda andras på plats nere i Gaza. Han har bl a i svensk press fått uttala sig om den dråpliga situationen och hur läget står till på de misärfyllda sjukhusen. Av en skribent i DN anses killen dock som en olämplig repporter och informatör.
Dan Andersson: Varför?
DN-skribenten: Han är kommunist.
Dan Andersson: Okej. Hur lyder motiveringen?
DN-skribent: Jag tycker inte om kommunister.
Dan Andersson: Jag tycker inte om dig heller.
Dan Andersson
8 januari - Maktens möjligheter
Israeler slaktar, misshandlar människor och bedriver övriga beskjutningar i massartade antal. I självförsvar. Samtidigt fixar ryssen en extrem kyla i husen nere på Balkan. Människor med vapen och makt får aldrig nog.
Det är inte konstigt att det råder ständig oro i det forna Palestina. Krig har blivit en vana för människorna. Barn växer upp i ett liv av historier och rykten som smutskastar motståndaren. Ungdomar växer upp i ett liv av krigiska utbildningar som ska användas i framtida drabbningar. Vuxna växer upp i ett liv av att försöka få sig och sina släktingar att överleva. Under all deras ilska hittas osäkerheten, rädslan, sorgen.
Vem var det som började? Lika mycket fakta som förgätna historier om världens eventuella uppkomst ur det tomma intet finns det ingen direkt sanning.
Rysslands manöver skapar minusgrader öster om väst. Inomhus. I tron om att grannlandet Ukraina skulle ha snott en stor mängd gas har de valt att stänga ner tillförseln varan Självklart drabbar detta mest de oskyldiga medborgarna i det nämnda landet och de mindre sådana i närheten.
Början till ett nytt kallt krig? Bortsett från den bokstavliga innebörden tror jag, till skillnad från vapenkramare och fördomsfulla moderater, att det är enbart skitsnack. Motiven finns helt enkelt inte.
Det är inte konstigt att det råder ständig oro i det forna Palestina. Krig har blivit en vana för människorna. Barn växer upp i ett liv av historier och rykten som smutskastar motståndaren. Ungdomar växer upp i ett liv av krigiska utbildningar som ska användas i framtida drabbningar. Vuxna växer upp i ett liv av att försöka få sig och sina släktingar att överleva. Under all deras ilska hittas osäkerheten, rädslan, sorgen.
Vem var det som började? Lika mycket fakta som förgätna historier om världens eventuella uppkomst ur det tomma intet finns det ingen direkt sanning.
Rysslands manöver skapar minusgrader öster om väst. Inomhus. I tron om att grannlandet Ukraina skulle ha snott en stor mängd gas har de valt att stänga ner tillförseln varan Självklart drabbar detta mest de oskyldiga medborgarna i det nämnda landet och de mindre sådana i närheten.
Början till ett nytt kallt krig? Bortsett från den bokstavliga innebörden tror jag, till skillnad från vapenkramare och fördomsfulla moderater, att det är enbart skitsnack. Motiven finns helt enkelt inte.
Dan Andersson
7 januari - Ständigt dessa galor
Först ut 2009.
Jag tillbringade för en gångs skull kvällen framför televisionen. Tjugo minuter med nyhetsreportage räckte dock inte för att stilla saknaden av värdelös underhållning. Det blev en ytterligare timma framför burken. För att se vadå?
Jag älskar musik. Därmed allt som har med ämnet att göra. Därmed gillar jag allt utom Grammisgalan. En i raden av alla galor som dyker upp då det nya året slagit rot. Vad har den att säga?
En macka blev två mackor som senare varvades av med föregående års saffranskryddade bakverk framför en kavalkad av flams och trams. Berusade artister i unisona tacktal beter sig så pass distanserat likt pristagarna på Guldbaggegalan gör i nyktert tillstånd.
En jävligt dryg timma, med på tok för många reklamavbrott, senare reste jag mig ifrån mitt högsäte. De mest överskattade hårdrockarna bekräftade nämligen sitt patent på priset för "bästa hårdrock".
När ska In Flames och övriga nominerade bojkotta tillställningen? Sorgligt nog lär det inte hända. Hårdrocken kommer förvisso överleva snäppet bättre utan förutsägbara pristagare. De övriga artisterna, som enbart bygger upp sin musik till pengarnas makt, behöver dock sådana här fester. Mer möjligt vore om Sveriges största kanaler slutade sända det.
Den alternativa nobelmiddagen. Precis som allt annat är detta inget annat än ett jippo för den redan frälsta eliten, de närmast sörjande och en hungrig tittarskara. En publik som efter mellandagarna suktar efter fler godsaker att gotta sig i. Tyvärr uteblir den efterlängtade sötman när TV4 väljer att visa skit i rutan.
Jag älskar musik. Därmed allt som har med ämnet att göra. Därmed gillar jag allt utom Grammisgalan. En i raden av alla galor som dyker upp då det nya året slagit rot. Vad har den att säga?
En macka blev två mackor som senare varvades av med föregående års saffranskryddade bakverk framför en kavalkad av flams och trams. Berusade artister i unisona tacktal beter sig så pass distanserat likt pristagarna på Guldbaggegalan gör i nyktert tillstånd.
En jävligt dryg timma, med på tok för många reklamavbrott, senare reste jag mig ifrån mitt högsäte. De mest överskattade hårdrockarna bekräftade nämligen sitt patent på priset för "bästa hårdrock".
När ska In Flames och övriga nominerade bojkotta tillställningen? Sorgligt nog lär det inte hända. Hårdrocken kommer förvisso överleva snäppet bättre utan förutsägbara pristagare. De övriga artisterna, som enbart bygger upp sin musik till pengarnas makt, behöver dock sådana här fester. Mer möjligt vore om Sveriges största kanaler slutade sända det.
Den alternativa nobelmiddagen. Precis som allt annat är detta inget annat än ett jippo för den redan frälsta eliten, de närmast sörjande och en hungrig tittarskara. En publik som efter mellandagarna suktar efter fler godsaker att gotta sig i. Tyvärr uteblir den efterlängtade sötman när TV4 väljer att visa skit i rutan.
Se nu till att ha bästa möjliga fortsättning på det här året så kommer jag, om några dagar, bjuda på en heltäckande krönika om vad som egentligen försegick i Dan Anderssons liv år 2008.
Dan Andersson
