1 december - Sublima texter
Kallt var det. Isen kändes i luften. Samtliga resenärer utanför stadens gamla isstadion andades ut synlig koldioxid. Vi var alla på väg in i värmen. Föga anade vi den helvetiskt liknande temperatur på den upplevelse som komma skulle. Vi kunde bara se innandömet glöda. Vi kunde bara ana, vänta och blöda.
Rutinerade uppvärmare var det gott om. För fem år sen var våra kroppar tänkta att blodigt sättas i rullning av den hatiska besättningen i Children of Bodom. Strax efter den oerhört lyckade halshuggningen frågade samma mordiska män kaxigt om vi nått döden med en välkänd men icke tillräckligt nyanserad stämma. Nuförtiden verkar de inte bry sig ett skit om vare sig lemlästning eller tuffa förhör när de i långsam takt är på väg att drunkna i sitt eget blod. Mediokert.
Ett par mindre promenader runt omkring bland svindyr merchandise, fyllda ölmuggar samt små toaletter fick tiden att gå en aning. Nästkommande akt, vilket på pappret och på deras senaste mästerverk till platta såg ut att bli kvällens höjdpunkt näst huvudrollsinnehavarna, gick in hårt.
Machine Head hade mycket att visa. De är rutinerade och sitter inne på en jävla massa riff att leverera till ursvultna samlingar. Tyvärr råkade denna skara sitta inne med ett lugn just vid denna tid. Den otroligt karismatiska sångaren såg dock till att få en och annan tonårings nacke att göra onaturliga rörelser. Dessutom tog samma man initiativet till att låta samma ynglingar få springa av sig i ett mindre slagsmål framför scenen.
Det ska bli intressant att någon gång få se bandet på nära håll eftersom arga vakter inte ville låta mig med en handfull andra äntra den främre sektionen förrän efteråt. Machine Head ägde scenen trots ett par tekniska problem och en smärre sjukdom.
Ridån föll samtidigt som arenan fylldes till allra sista plats. Stämningen byggdes därefter upp till en praktisk mandelmassa i luften som lätt kunde tas på och käkas upp om viljan fanns. Det inleddes även en del gräl där vi alla stod packade som sardiner i en större ask. Alla gillar inte fisk helt enkelt.
Dimväggen gick upp till oljudet av kriminaliteten i en av amerikas mera centrala stater. Scenen badade i ett trasigt ljus av flera fallfärdiga glödlampor. Bakom trummorna dök självaste jesus upp. Denna gång, tvåtusen år efter hans död, växte hans fingrar likt grenar vilka spöklikt smekte cymbalerna. Därefter staplade det in en gammal man med en svår skada på ett av benen. Balanserandes på ett par kryckor i det blinkande ljuset darrade folket av rädsla framme vid parkett. Följt av den skadade gubben kom det in ett gäng robotar, alla med varsitt manér. Den ena mera skräckinjagande än den andra. Det var Slipknot – Det var teater. 
Fortsatta godingar blev framförda med absolut främsta prestation. Olycksdrabbade och missanpassade delar varvades av med vetskapen om att vi alla borde frigöra vår innersta ilska. Vredesmodet fanns där. Alla hade full möjlighet att uppnå känslan så som Slipknot framkallade den ur oss genom sitt fenomenala uppträdande. Vi kunde inte bli av med den ty skadan var redan skedd. Enbart ett par fingrar i vartdera öga skulle stoppa smärtan för en stund. Dan Andersson
31 oktober - Elden fanns - glöden uteblev
På plats vid postmoderna Globen City fungerade det alldeles utmärkt att ligga framåtlutad i luften samtidigt som småspik blåste av nyllet på samtliga tillresta resenärer. Den långa kö som ringlade lång utanför spelstället rörde sig även den snabbt in emot värmen. Jag var inte långsammare än att snabbt följa efter.
Det var en enorm uppslutning denna kväll då lokalen fylldes tämligen fort på ungdomar i fronten följt av de äldre mera erfarna vilka alltid är förpassade till att konsumera alkohol längst bak i baren.
Ungtupparna i Sonic Syndicates karriär har enbart gått spikrakt uppåt sedan deras begynnelse. Förra året sågs de av mig på den närliggande fritidsgården röja loss inför dryga tjugotalet mindre entusiastiska små barn. Igår såg jag samma gäng tillsammans med tre tusen skrikande fans som verkade kunna samtliga låtar i den ovanligt korta halvtimman.
Fjärde gången gillt sågs de lira som alltid förr. Denna gång med ett otroligt skarpt ljud. Denna gång med otroligt uppskattande fans vid min sida. Denna gång med samma jävla röj!
Tiden går fort när man har roligt. Efter att ha värmt upp strupen en aning bar det av för att kolla läget runt på platsen för en stund. Från längre håll skådades andra förbandet. Franska Gojira trampade fram likt den jättelika jätteödlan själv. Stora steg dundrade i mitt huvud och mina öron. Enormt tunga taktarter. Då det dessutom dök upp en sjuhelvetes breakdown var jag såld av den höga vikten och föll pladask för dynamiken i ljudet.
Efter två helt klart godkända akter var det helt enkelt dags att bege sig in bland tonåringarna framme vid staketet. Ett par kralliga vakter lät mig dock inte äntra sektionen förrän lamporna släcktes, återigen till åhörarnas muntra skanderande. Bakom det stora vita skynket som täckte stora delar av scenen dök det upp ett gäng siluetter. Glädjen var ett faktum bland fansen.
Jag är kolossalt känslig för svaga inledningar. Vad fick jag om inte en sådan just då In Flames började visa livstecken bakom den ännu skymmande duken. Balladen från deras risigaste skiva, tillika senaste, togs emot av ett gäng sjungande människor omkring mig. Noll intresse gavs ifrån mig. Kan inte ta något på allvar då In Flames visar upp sin sämsta sida redan från början. Missnöjd.
Havet jag stod mitt i tog med mig på en jävla resa bland stormar och orkaner. Den ömtåliga besökaren borde ha blivit sjösjuk. Den känslan slapp jag för att istället sjunka ett par gånger ner i den lilla avgrund de skapat, även kallad moshpit. Aktiviteten var som nämnt ovanligt rörlig på golvet. Vad hände på scenen vid samma tid?
Det var pyroteknik. Det var bomber, granater och slutligen konfetti.
Jag kan inte klandra bandet för en bristande låtlista eftersom jag inte är något överdrivet inlyssnad på deras diskografi. Men var fanns energin? Hade de kul? Fungerade sångarens mikrofon? Var fanns glädjen hos de övriga? Förmodligen hade den brunnit upp dagen innan då samma gäng fått högsta betyg av den liberala kvällspressen. Jag vet inte. Frågorna var många.
Antar att jag är för kräsen och trött.
Dan Andersson
19 oktober - Positiva nedslag
Fort gick det även då jag, i tron att missa inledningen av showen, beställt skjuts av mina alltid lika välvilliga föräldrar. Fryshuset äntrades strax därefter i en lite för lagom tid till uppvärmarna från Göteborg var ämnade att få igång en hängiven skara fans denna lördagskväll.
Trots huvudbandets mindre grandiösa karaktär på den gigantiska kartan av olika band med unika genrer var där en relativt stor hop med publik som hade samlats i ett stundtals behagligt sorl. Gemene såg ut att härstamma från fjolårens våg av klädstil och frisyrer inom det alternativa. Stämningen i fronten såg ut att vara god därifrån jag satt och vilade mig på ett hårt betonggolv lite längre bak i lokalen. Trots mitt avslappnade agerande lyste komforten med sin frånvaro och ett smärre ryggont fick mig att avancera när ungtupparna i Marionette steg fram på utsatt tid.
Bandet var ett stort gäng karismatiska ynglingar vilka dessutom såg aningen trevliga ut då ett och annat leende smög fram ur deras hårda poserande. Fan va tajt. Grabben bakom det minimala trumsetet behärskade detta till fullo då han fick det att bära deras musik så stabilt man alltid önskar sig som åskådare men sällan får. Resterande medlemmar av det deah metal-inspirerade bandet bar upp rytmiken och närvaron ovanligt väl. Värt att notera bör göras i att ljudet var ovanligt skarpt. Välförtjänt till ett bra framträdande. Energin sparades det dock på hos en undertecknad som av rutin alltid ser till att vara i full form tills huvudakten är beredda att underhålla en själv och alla andra.
Det tog ungefär trettio minuter av lagom mycket arbete från de paret av roddare som placerade ut handdukar samt oöppnade vattenflaskor på scenen som nu såg ut att vara snäppet större då förbandets rekvisita baxats iväg. Därefter kom amerikanarna i August Burns Red, inför ett eurodance-liknande intro och en publik som suktade efter att få delta i ett slagfält.
Det var röj. Från början till slut. Det var otroligt tajt. Från början till slut. Killarna med instrumenten röjde även de och sångare Jake fixade sitt arbete alldeles utmärkt som en av de bästa i en stil som delas av tusentals andra liknande. Breakdown efter breakdown. Taktarter gjorda för att få oss i publiken att gå loss i gemensamma rörelsemönster, utförda av en senare ömma nackar, utfördes flitigt och jag avgudade det.
Bakom mig bedrivdes det en och annan circle pit av diverse pubertala tonåringar. Framför mig kom det en äldre sådan flygande från scenen. Överraskande. I mitt ansikte. En så kallad stage dive gjorde mig aningen groggy och fick mig att tappa närvaron för ett fåtal sekunder. Det andra försöket av samma person något senare fick mig som rutinerad att ducka vilket förmodligen gav tillbaka en aning i smärta. I övrigt var jag och resten av publiken på väldigt bra humör.
Efter drygt femtio minuter sade sig frontmannen vara färdig varpå de efter en avgång blev uppropade för att köra ytterligare en till godbit från deras hitills korta karriär. Fan vad bra det hela var.
En timmas orgie av otroligt samspelta lirare fick mig, trots den korta tiden, att känna mig jävligt nöjd. Det här bandet låter som hämtat ur en högtalare hemifrån. Det är ytterst ovanligt. Ty det är så det ska vara.
Dan Andersson
080728 - Iron Maiden
I n t r o d u k t i o n
Trots det ynka paret av gånger jag sett bandet tidigare vet tidigare att Iron Maiden alltid levererar och går ut för fullt vid varje spelning. Då sångare Bruce Dickinson drog på sig en plötslig influensa i helgen dessförinnan behövde man alltså inte känna sig oroad. Med snart tre decennier på nacken av turnerande världen över innehar bandet en rutin och energi som sällan hittas hos de kvarlevande banden från tidernas begynnelse.
Årets turné, Somewhere Back In Time World Tour, är deras hittills allra största. Så även deras besök i Sverige med två spelningar vardera i våra två största städer. Huvudstaden fick det första datumet och därmed första chansen att imponera på bandet som utsett Sverige till deras absoluta favoritland. Iron Maiden är där för publiken som i sin tur är där för bandet. Kan det bli mera ömsesidigt?
Det krävdes en brakmiddag för att hålla sig i form en hel kväll utan någon chans att käka något ytterligare. Hungern efter en dags slitsamt arbete stillades med Sveriges bästa kebab meal från närliggande Sibylla. Den välförtjänta energin fylldes därmed på och närmaste pendeltåg togs i och med färden in till konserten. Luften var stillsam och lagom tempererad. På himlen behövde molnen knappast trängas om de stora blåa ytorna. Vädret var vackert.
Efterföljande resa från T-centralen med en proppfull tunnelbana är sällan uppskattad av undertecknad vid dessa evenemang. På tuben kippar varje resenär om de få liter luft det finns att tillgå mellan de två stationerna som det turligt nog ligger nära varandra. Smärtan av både värme samt syrebrist stillades i samma stund som världen ovan beträddes. Där framme siktades Stockholm Stadion. Där siktades publiken. Den trogna och alltid lika hoppfulla skaran människor laddade traditionsenligt upp inför vad som komma skulle. Någon sådan uppladdning gjorde jag och mitt sällskap hellre inne på arenan då vi bestämde oss för att få fri passage till den främre sektionen på ståplats. Detta visade sig skulle ta sin tid.
18.00 visade uret då vi ställde oss längst bak i den fruktade kö som jag och min bror inte kommit vidare i på en tidigare konsert detta år. Där möttes en salongsfull konsertbesökare med en otrolig och upprepande svada. En pratglad figur som gärna gav oss informationen om sitt livs upplevelser. Denne proklamerade även att första uppvärmaren Lauren Harris (dotter till Steve Harris förf. anm.) inte var att räkna med. Förhoppningarna ökade än mer.
K o n s e r t r e c e n s i o n
Band: Iron Maiden
Support: Avenged Sevenfold och Lauren Harris
Tid och plats: 16 juli, Stockholm Stadion
Publik: 32 151
L a u r e n H a r r i s - m u s i k e n ä r i n t e d å l i g
Denne äntrade scenen strax därefter inför ett nästintill tomt och inte allt för glatt Stadion. Precis som de vilka inte närvarade under hennes spelning har även jag svårt att ge någon klar åsikt om uppträdandet. Efter första låten hade jag bestämt mig om att gå hela den kilometerlånga vägen ner till ett av ställena där det såldes merchandise. Musiken ljöd kraftfullt i bakgrunden på min promenad men försvann allt mer då jag tänkte på annat. Allt mer hördes musiken när jag kom tillbaka från min lyckade shoppingrunda och hennes sista låt var ett faktum.
Ytterligare klagomål hördes från den nämnda liraren som istället satsade alla kort på nästa förband - Avenged Sevenfold. Ett band som jag vid dessa tider ser som det främsta av mina favoriter. Deras mångsidighet av melodier och tyngd i låtarna blandat med en otroligt bra sång gör en mer än villig att se dem live.
A v e n g e d S e v e n f o l d - g r a b b a r m e d p o t e n t i a l
S e t l i s t :
1. Critical Acclaim
2. Afterlife
3. Bat Country
4. Almost Easy
5. Beast And The Harlot
6. Gunslinger
7. Unholy Confessions
Den mäktiga orgeln i "Critical Acclaim" ljuder tillsammans med förvånansvärt många andra ljublande i publiken. In glider därefter M Shadows med den välkända stämman vilken låter precis som på skiva (!). Lika ljuvlig är tyvärr inte The Revs sånginsats i samma refräng. Med ungefär samma nivå av kritik är det övriga ljudet. Det är oacceptabelt uselt att ett förband sällan får tillgång till det absoluta och knivskarpa ljudet som huvudakten istället tar del av. Detta förtjänar Avenged Sevenfold. De förtjänar även att dra iväg på en egen turné som denna huvudakt. Hoppas de då förstår att de måste sätta Sverige på den långa listan av platser världen över. Vi måste få uppleva Avenged Sevenfold på nära håll.
Under tiden avancerade vi i den kö där vi stått och häckat i lite av en livstid. Under tiden avancerar även Avenged Sevenfold på scenen med låtar från främst deras senaste karriär. Låtar som "Afterlife", "Bat Country" och "Beast And The Harlot" görs oklanderligt. Dock var de solon som höjer dessa låtar ett extra snäpp inte allt för tajta, tyvärr. Avslutande "Unholy Confessions" satt dock som den skulle, i mitt ansikte, och gav en försmak inför vad jag vill ska komma senare i samma land.
Det här bandet ska som sagt inte behöva enbart komma till Sverige i egenskap av förband. De förtjänar mer än så!
Strax innan deras halvtimma var slut släpptes jag in på den främre sektionen och helt plötsligt fick man tillfälle till ögonkontakt med artisterna på scenen. De vakter som under förra besöket vid samma arena skämt bort sig med sitt dåliga humör var vid denna kväll ovanligt glada för sitt jobb. Ni ska ha ett stort tack!
I r o n M a i d e n - g a m m a l ä r ä l d s t o c h b ä s t
S e t l i s t :
1. Aces High
2. 2 Minutes To Midnight
3. Revelations
4.The Trooper
5. Wasted Years
6. The Number Of The Beast
7. Can I Play With Madness?
8. Rime Of The Ancient Mariner
9. Powerslave
10. Heaven Can Wait
11. Run To The Hills
12. Fear Of The Dark
13. Iron Maiden
---------------
14. Moonchild
15. The Clairvoyant
16. Hallowed Be Thy Name
I ett hav av både sittande (!) samt stående fans peppade vi upp varandra med skanderande rop till det band vi alla väntade på. Efter flertalet sådana kunde roddarna på scenen dra av det stora svarta skynket som täckte årets dekor inspirerad av 1985 års "World Slavery Tour".
Till Winston Churchills krigiska tal visades passande filmsnuttar upp på de båda storbildskärmarna. Detta inför en skrikande publik. Fansen var där för att stanna.
"Aces High" heter låten som inledde kvällens kavalkad av klassiker, hits och episka sagor. In på scenen hoppade samtliga medlemmar in och deras energi hade redan smittats av sig hos alla i den fullsatta arenan.
Säga vad man vill om mellansnack men när det kommer till Iron Maiden handlar det inte om klyschiga sådana med enbart lovord till publiken som sägs vid varje spelning. Bandet gillar verkligen Sverige och har en speciell historia till oss svenskar. Det var vi som stöttade bandet som bäst under svackan på 90-talet, det var vi som fick bandet på fötter igen och det var vi som gjorde Iron Maiden till världens största hårdrocksband. Detta berättade Bruce Dickinson för oss alla som inte kan göra något annat än att efter sådant beröm ge något tillbaka i hejdlösa hyllningar och ljudnivån bland publiken visste inga gränser. Stödet kom även från mig och alla andra vilka föddes kring deras svacka och enbart upplevt formtopp.
"Göteborg" sa redan nämnde sångare och gemene man av de 32 000 tystnade. Fortsatt tal kring viljan om att Stockholm minsann skulle ha en lika stor arena som Nya Ullevi gjorde att den tidigare tysta publiken satte igång med hyllningarna. Sveriges publik älskar Iron Maiden!
Föredraget avslutades då "Wasted Years" drogs igång. Detta gjorde den rakt i mitt ansikte. En betydelsefull låt för undertecknad sågs som en stor överraskning denna konsert. Fina minnen spelades upp i mitt huvud likväl som bandet spelade perfekt. Vackert.
Såklart var de tvungna att lira av deras klassiker för att få ströbesökarna gladare än gladast. "The Number Of The Beast" var den första av dessa. På scenen dök helvetets härskare upp och inför de mörkaste ögon såg denne ut över ett unisont gestikulerande slagfält.
Det finns även en hel del episka verk i bandets katalog. "Rime Of The Ancient Mariner" är en av de allra bästa. Scenen förvandlades till ett spökskepp vilket senare kom att gunga i takt till vågorna som i det här fallet fick bli representerade av det flertalet redan nämnda fansens sådana. Mellanpartiet fick alla att andas ut en aning då skeppet intog lugnare vatten och dimman lade sig tät. Fantastiskt, var ordet.
Epiken fortsatte därefter i titellåten från 1984 års "Powerslave". Precis som i deras mästerverk "Live After Death" bar Bruce även här sin mystiska fjädermask. Det ska tilläggas att jag, till och med då, inte sett låten som något vidare. Den är nu även för mig en klassiker.
Kostymer fanns det gott om då han tidigare i låtar som "The Trooper" och redan nämnda "Rime Of The Ancient Mariner" anpassat kläderna efter texterna. Coolt.
Publikfrieri gavs även hos nästkommande låtar som "Run To The Hills" samt "Fear Of The Dark". De kanske mest kända låtarna hos den icke inlyssnade. Detta fick de stillastående lirarna runt omkring mig att dra på smilbanden och sjunga med i en text vilken borde ha ekat ut över östermalm och vidare bort mot mera vackrare vyer. Mäktigt. Herr Silfvertryffel med egen takvåning måtte ha spillt ur sin svindyra champagne då han satt på närliggande restaurang.
Bandets eget soundtrack är döpt efter dem själva och bakom en mumifierad sådan dök deras maskot, Eddie, fram. Allting var så otroligt snyggt gjort då en ljuvlig doft av 80-talet spred sig över en och alla andra. Det är punkigt, det är hårt, det är retro.
Tänka sig hur fantastiskt det hade varit om 1986 års plattas första låt hade spelats. Detta hände tyvärr inte. Det akustiska introt i "Moonchild" tog istället platsen som första extranummer. Tråkigt nog gjorde denna sig inte, precis som efterföljande "The Clairvoyant", särskilt populär hos personerna runt omkring mig. Bättre drag blev det dog i den storslagna avslutningen i "Hallowed Be Thy Name". En välförtjänt avslutning på en konsert som hade det mesta.
Det var en väldigt bra spelning! Väldigt bra utfört med tanke på Bruces tveksamma tillstånd som inte märktes av hos oss fans. Detta är däremot fullt möjligt hos de välbetalda krönikörerna på pressläktaren vilka gärna spottar ur sig diverse snedvridna kommentarer kring osynliga detaljer. Han var fullt rörlig som alltid och humöret hos frontmannen var på topp. Jannick Geers var traditionsenligt bandets egna krakel spektakel i sina manér. Steve Harris axlade rollen som bandets farsa alldeles galant. Dave Murray och Adrian Smith glänste i deras solon likaså Nicko McBrain lyste glatt bakom trummorna. Man får alltså det man hoppas på när det gäller Iron Maiden!
fotnot: samtliga bilder är norpade från aftonbladet.se
Danne Andersson - kylan svalkar inte i värmen
080701 - Tack, Kent!
Fotnot: stadssiluetten påminner oss om att vi är mitt i stan
E n s l a g s i n t r o d u k t i o n
Med enbart några veckor efter årets tidigare turné ägde biljettsläppet till bandets sommarspelningar rum. Undertecknad tog då chansen att få återse bandet som i Skövde lämnat efter sig ett väldigt bra minne.
Spelningen var förlagd till Zinkensdamms Idrottsplats i ett av Stockholms finaste områden. Med tanke på Kents relation till just Södermalm är detta ett ypperligt val att bjuda in deras närmaste vänner.
Valet av förband, eller "special guest" som det kallades denna gång, föll aningen sent på självaste ikonen Joakim Thåström. Solobandet är döpt efter mannens efternamn och skulle på förhand visa sig vara någon av de mer intressantare uppvärmningarna jag sett. Med sin historia som en av punkens större ikoner är det få som inte hört talas om honom.
S a k e r m a n ( i n t e ) s e r
Det var en regnig dag den där lördagen i sommarens mitt. De svartaste molnen såg till att växa på höjden vilket gav dem kraft att avge diverse mullrande ljud som oroade en aning då man försökte undanfly regnet. Regndropparna blev dock allt färre då Handens pendeltågstation äntrades lämpligt nog innan det tidiga tåget skulle anlända. Tåget fylldes senare av ledigt folk vilka skulle in och njuta av det härliga sommarvädret som kom att visa sitt rätta jag lite senare in på kvällen. Ett knippe fan av Kent stod på de perronger tåget passerade. Men än så länge hade den rätta stämningen inte funnit sin ro hos en trött skribent.
Från Södra Station är det lagom promenadavstånd till slutmålet och det var först då jag märkte att avsaknaden på glasögon fick mina ögon att stundvis krympa som blåjeans i brist på skärpa. Det efterlängtade vädret började allt mer infinna sig ovanför mig och mitt sällskap
Val framme på Zinkensdamm skådade vi den röra de trognaste fansen lämnat efter sig vid entrén. Det var då dags att bli visiterad av en handfull sysslolösa säkerhetsvakter och ställa sig i kö till arenans enda herrtoalett.
In gled jag annars på en ekande och en, än så länge, relativt tom arena. Då benen inte bar mig längre fungerade det plastiga konstgräset alldeles utmärkt som madrass att vila sig på. En grov avsaknad på sömn och bra skämt fick en och annan i sällskapet att hejdlöst sätta igång med ett patenterat garv. Detta lade sig senare till ro då vi bestämde oss att från stående fot ta oss an ett mer allvarlig framträdande från scenen.
K o n s e r t r e c e n s i o n
Band: Kent
Support: Thåström
Tid och plats: 28 juni, Zinkensdamms IP
T h å s t r ö m - e n l e g e n d
Till en stämningsfull musik trevade sig frontmannen fram och påbörjade därmed sitt gestikulerande i brist på en gitarr som i senare låtar kom till hans undsättning.
"Nästan akustiskt" löd den undertitel som kom att prägla spelningen och det nästan akustiska ljudet bidrog en stor del till den stämning som annars hans röst ger. De låtar som framförs är fyllda med sån känsla och kyla bara upphovsmannen själv kan framkalla. De texter han skrivit må vara simpla och sakna rim. Gång på gång rabblade vår berättare sammanhängande versrader om diverse anekdoter han upplevt som revolutionär förortsbo i Rågsved.
Den kanske bästa låten var dock allas vår Carl Michael Bellmans "Märk Ur Vår Skugga". Denna har gjorts av diverse trubadurer i svensk musikhistoria men jag är helt säker på att Joakim Thåström gjort den bäst. Den mörka stämning han tillför höjer sången ett ytterligare snäpp.
På slutet dammades även de gamla klassikerna "Die Mauer" och slutligen "Du Ska Va' President" av. Publiken hade därmed fått sig en dos historia att merparten borde ha ändrat åsikt och bestämt sig för att rösta rätt i nästa val.
En given avancering i publikhavet gjordes med ett helt okej resultat och då ett stort svart skynke täckte scenen var kvällens största höjdpunkt inte långt ifrån oss alla som väntat länge.
S e t l i s t :
1. Stenbrott
2. Socker
3. Blåjeans
4. Max 500
5. Celsius
6. Kallt Kaffe
7. Berlin
8. Ingenting
9. Vy Från Ett Luftslott (Punks Jump Up Remix)
10. Kärleken Väntar
11. Vi Kan Väl Vänta Tills Imorgon
12. Den Döda Vinkeln
13. LSD, Någon?
14. Generation Ex
15. Om Du Var Här/
16. Dom andra
17. 747
------
18. Kevlarsjäl
19. Utan Dina Andetag
21. Håll Ditt Huvud Högt
22. Mannen I Den Vita Hatten (16 år senare)
K e n t - l y s a n d e
Den rätta stämningen infann sig i rättan tid då den svarta täckmanteln slets bort och det hårda introt till "Stenbrott" gjorde entré hos tusentals glada fans. En positiv överraskning som fick medhåll från de allra flesta trots att den är hämtad från deras första självbetitlade platta. Sångare Joakim Berg övertygade dock inte i refrängens krävande toner men lämnade ändå ifrån sig en kanonlåt. Den efterföljande och numera givna live-låten "Socker" kan inte misslyckas utan berör på sitt alldeles egna sätt i sin enkelhet och lyrik.
Kvällens nästa historielektion gavs inför kvällens tredje låt. Redan nämnda sångare berättade att denna förmodligen spelades samma kväll de startade sin karriär som Sveriges största rockband. Publiken jublade. Himlen var blå liksom scenens tillfälliga dekor i bakgrunden och öppningsspåret från deras nu trettonåriga debut spelades oklanderligt. Det doftade indie-inspirerad rock och allsången var ett faktum. Det luktade nostalgi och en annan upplevde en förnöjsamhet utan gränser. Den fylliga och enkla inredningen från föregående turnéer har inte rostat utan höjde stämningen ett extra snäpp i de fantasifullt rörliga bildspelen.
Bandets framträdande var på topp och stämningen följde med därefter i överraskningen "Kallt Kaffe". Kent må vara ett av få band där deras b-sidor faktiskt gör sig kända hos gemene fanatiker. Humöret steg förvånansvärt även hos mig som pinsamt nog aldrig hört låten innan.
Självklart putsade de vidare på deras senast släppta discoaktiga alster och spelade vidare på låtar som är precis lika träffsäkra likt spår från föregående skivor. Allt görs med en grym scennärvaro och ett välförtjänt självförtroende som lätt smittade av sig. Någonting i det svala sommarvädret fick dessa annars så filosoferande grabbar att lysa till ett par watt extra.
Låtarna framkallade stundtals rysningar bland både gamla låtar som "Vi Kan Vänta Tills Imorgon" samt nytillskottet "Generation X". Den sistnämnda råkar på att vara lite av en favorit hos mig. Tillsammans med ett synkroniserat band och en inspelad Camela på den rörliga backdropen blir den så jävla fin att uppleva. Vackert.
Den gamla hiten "Om Du Var Här" lät om möjligt bättre live. Då den avrundades i en övergång till "Dom andra" i up-tempo gick stämningen att känna i luften. Tyvärr blev nästföljande låt "747" aningen avskalad då hela första versen dränks i en fadäs av ljudteknikern. Den mysiga stämning deras theme trots allt skapar gjorde att en nästintill fylld arena att ropade in Kent till några regelbundna extranummer. Bland dessa fanns en purfärsk komposition vars namn var "Håll Ditt Huvud Högt". Det hela lät minst sagt lovande inför vad som komma skall.
Alla vet att den absoluta höjden av punkter brukar nås vid slutskedet på en konsert med Kent. Så även den 28 juni 2008 på Zinkensdamm i Stockholm då "Mannen I Den Vita Hatten (16 år senare)" traditionsenligt är sista låten. En episk historia vilken utan problem får både den inlyssnade och den oerfarne att fälla ett och annat av våra dyraste innehavda smycken. Konfettiregnet fick föreställa bandets sådana då de har all rätt att vara stolta över kvällens uppvisning.
Vi ska alla en gång dö. Likaså konserter som trots sin uppnådda status även de nå sitt slut.
Fotnot: snygga färger var det gott om
☆ D a n n e A n d e r s s o n - t a c k a r
080601- I wanna rock and roll all nite
E n u n d e r t e c k n a d s h i s t o r i a t i l l h å r d r o c k e n s k u n g a r
1996 var året då orginalmedlemmarna i tidernas allra största band såg sig vara redo inför en återförening. Året därefter besökte de Stockholms forna OS-arena inför en rekordpublik på dryga 65 000 i dagarna två. Efter ett par återbesök i huvudstaden strax innan millenniumskiftet påbörjades ett tioårigt uppehåll. Vi som då innehade förskoleålder kring deras Stockholmsbesök fick nu den stora möjligheten att få se våra idoler en gång för alla på deras 35-årsjubiléum som världens hetaste band. Den 30 maj år 2008 är datumet och året för den dag vi alla kom att bocka av en viktig upplevelse i våra liv. Kanske den allra viktigaste dagen i musiksammanhang.
Sedan biljettsläppet tidigt i våras har dagarna räknats tillsammans med en genomlyssnad diskografi och andra mediafiler bandet skapat. Kanske alldeles för mycket att det nådde sin höjdpunkt efter första veckan då de enormt höga förväntningarna och nervositeten hade funnit sin ro.
P å p r o m e n a d g e n o m s t a n
D-dagen erbjöd ett strålande solsken vilket bidrog till en enorm hetta under både för- och eftermiddag. Undertecknad har absolut inget emot svensk sommarvärme utan såg istället sin chans att få uppleva kvällen som ännu mera gemytlig under den varma solen.
Då eftermiddagen led mot sitt slut fungerade pendeltåget som en transport för både mig och min bror då vi bestämt oss för att tidigt komma in och hinna ladda inför kvällen på plats.
En promenad från centralstation till Stockholm Stadion genomfördes på initiativ av en själv då jag hellre ser staden från ovan. Förbi de största mötesplatserna Sergels Torg, Kungsträdgården och slutligen Stureplan var det även dags att beträda Sturegatan och uppleva Östermalms överklassidyll på nära håll.
På gatorna gick det ansiktsmålade fanatiker och andra tillika fans vilka istället nöjde sig med ett klädesplagg av likartat tryck. Alla i olika åldrar. Stor som liten var på väg åt samma håll som undertecknad.
Vallfärden var slut då vi nådde vårat slutmål och med biljetten avriven stack jag traditionsenligt och resolut fram till ett av merchendise-stånden. Min första tröja med barndomsidolerna inhandlades mot 300 riksdaler och in gick jag på ett halvtomt Stadion.
Förbanden till kvällens spelning var säkerligen valda med en viss omtanke då jag är säker på då varken det ena eller det andra såg sig vara namnkunniga hos kvällens publik. Detta ger självklart banden ett utmärkt tillfälle att inför en betydligt större publik försöka skapa sig ett namn i den numera hårda musikbranschen.
K o n s e r t r e c e n s i o n
Band: Kiss
Support: Crooked X och Happypill
Tid och plats: 30 maj, Stockholm Stadion
H a p p y p i l l - a n o n y m r o c k u t a n n å g o t s t ö r r e l y c k o r u s
Första försöket att värma upp publiken gavs till ett okänt band vid namn Happypill. Inget större jubel gavs ifrån den fåhövdade publiken då den snacksalige sångaren talade till oss på sitt hemlands språk. Frontfiguren stack ut p g a sin nationalitet då resten är fostrade i Stockholm. Bakom trummorna satt ingen mindre än allas vår Tommy Körbergs son vilken även är känd från TV4-programmet "Pussel".
Musiken bandet spelade ligger tyvärr inte så vackert i mina öron och allra minst som förband till en konsert med ens forna idoler då man är extra kräsen. Bandet glider av scenen efter en knapp halvtimme och det var dags att försöka avancera i den stora massa som nu slutit upp framför scenen.
C r o o k e d X - s m å k i l l a r m e d s t i l
Allra minst hade jag hört om kvällens andra uppvärmare. Detta band visade sig bestå av 14-åriga grabbar från staterna som helt och hållet visste var skåpet skulle stå. Med en mogen framtoning och ett beundransvärt kraftigt ljud ägde de scenen trots sin ringa ålder. Aningen större applåder gavs nu ifrån publiken som även den såg ut att uppskatta killarna. Musiken kan jämföras med Nickelback och andra hårdare band inom post-grunge. Ironiskt nog är både röst och utseende hos Crooked X:s tonåriga frontman inte helt olik Chad Kroeger från ett redan nämnt band.
Ett mer än godkänt framträdande får dessa lirare som trots detta inte fick så mycket respons från mig då jag försökte ta mig in i den främre delen av ståplatserna. Denna tanke blev ingen handling då säkerhetsvakterna fortsatte att spä på sitt rykte som stämningsförstörare och värdelösa organisatörer.
Jag hittade dock en plats vid det andra kravallstaketet och kunde med nöd och näppe se vad roddarna sysslade med tills det stora logotyp-prydda skynket såg till att täcka scenen.
K i s s - s h o w , b l o d , e l d o c h . . . e n p u b l i k
Fotnot: bilden är tagen från www.kissonline.com
1. Deuce
2. Strutter
3. Got To Choose
4. Hotter Than Hell
5. Nothin' To Lose
6. C'mon And Love Me
7. Parasite
8. She
9. 100 000 Years
10. Let me Go, Rock 'N' Roll
11. Black Diamond
12. Rock And Roll All Nite
13. Shout It Out Loud
14. Cold Gin
15. Lick It Up
16. I Love It Loud
17. I Was Made For Lovin' You
18. Love Gun
19. Detroit Rock City
Det ljöd kraftfullt ur de gigantiska och det flertalet förstärkare, minst lika högt är publikens jubel då speakern hejdlöst skanderar att vi ska få det bästa. Ridån faller och från en plattform uppe i taket kommer de tre icke-stationära medlemmarna ned. Alla runt omkring mig är utom sig av glädje och hoppar med ett tag till den numera givna inledningen på en konsert med Kiss.
Nästkommande elva låtar hämtas från bandets (världens?) bästa live-platta. Vilka även återfinns på bandets tre första skivor. Varför publiken stod relativt stilla kan man fråga sig då dessa låtar anses tillhöra deras mest kända era. Trots att bara refrängerna och fåtalet verser ligger på ens minne var jag dock i full gång med att röja och visa vad bandet förtjänade efter allt de gett mig.
Tommy Thayer fick efter låten "She" ett eget solonummer och raketerna som avlossades från hans silverfärgade Gibson besegrade hans otajta solande med hästlängder.
Det är dock en påkostad show då det gång på gång avlossades ett knippe raketer både mot den molnfria himlen och framför publiken. Även ett gäng eldflammor gjorde att den ljumma försommarkvällen blev snäppet varmare. Det var snyggt och enkelt arrangerat på scenen som knappt syns då den stundtals skymdes av välkammade frisyrer framför mig.
Då jag tappat hoppet om mina medmänniskor i skaran omkring mig sattes bandets nationalsång "Rock And Roll All Nite" igång och hoppandet visste inga gränser. Först då var festen ett faktum och konfetti spriddes över hela Stockholm tillsammans med 32 000 som höll i ett unisont sjungande.
Bandet såg sig vara "klara" och begav sig av scenen inför ett enormt stort publikhav som bara ville ha mer när festen äntligen börjat för dem. Det dröjde inte länge innan Paul snackade igång det säkra kortet "Shout It Out Loud" och partyt fortsatte.
Låtarna som de så anonyma besökarna ville höra spelades på slutet och det är dessa låtar som fick hela konserten att lyfta ett extra snäpp. Detta gjorde även Gene Simmons som bestämde sig för att ta sig upp till scentaket där han en gång kom ifrån och sätta igång kvällens absolut bästa låt "I Love It Loud". Det råkar på att vara den första låten undertecknad hörde med bandet. Precis som för 13 år sen kunde jag inte mer textrader än den självklara refrängen.
Stadigast på scenen var helt klart Gene Simmons som under sina egna uppvisningar förutom att spotta blod även sprutade eld. Han är så cool som bara han kan vara genom att bara vara den demonliknande best han liknas vid under sitt eget uppträdande.
Det som kunde ha blivit kvällens höjdpunkt för de mindre insatta fansen uteblev då sångare Paul Stanley trevade sig fram i den välkända texten till "I Was Made For Loving You". Mindre stabil var även hans agerande. Men vad kan man begära av tidernas tuffaste frontman som stått på miljontals scener världen över i hela sitt liv? Denne tar åt sig störst uppmärksamhet då han beger sig ut med linbanan till mixertornet. Mitt ute i publikhavet står han säkert och kör en publikfavorit i "Love Gun".
Sist men absolut inte minst avslutades kvällen med den helt och hållet briljanta "Detroit Rock City" till allas glädje.
Helt klart hade jag enormt höga krav på spelningen vilket är oundvikligt efter en sån lång väntan. Men kanske hade min trettonåriga uppladdning resulterat i att jag nästan kände till bandet så pass att jag inte tog åt mig av deras närvaro som jag hoppats. Det var något som fattades i luften. En gnutta energi från både publik och band kunde ha varit på sin plats. Den fanns inte där utan lyste oerhört starkt med sin frånvaro och jag är därför aningen missnöjd.
Vad som är värt att nämna är att Kiss har en hög lägstanivå och borde absolut inte underkännas denna kväll. De ska ha all heder att de trots alla år ställer upp på fansens villkor. De ger publiken vad de är kapabla till. Konserten får helt klart godkänt av mig och jag är för evigt tacksam över att äntligen ha fått vara en del av showen.
Fotnot: pyroteknik på en konsert med Kiss är en nödvändighet
Fotnot: klockan passerar 22.55 och den lama publiken beger sig hemåt
Fotnot: följande bilder är även de snodda från www.kissonline.com
Danne Andersson - I wanna rock and roll all nite and party every day
080401 - Vrede i Västerås
I n l e d n i n g
Bilfärden på Sveriges tråkigaste europaväg tar dock kortare tid än förväntat då de breda vägarna gav utrymme för i princip valfri hastighet hos min far som gärna tar rollen som chaufför.
Väl framme vid målet tog vi oss igenom det horribelt fula industriområdet för att kika på var kvällens evenemang är förlagt. Mitt ibland dessa alldeles för höga skorstenarna och de kilometerlånga lagerlokalerna hittade vi tillslut stället som smidigt nog är döpt efter den upprustade industribyggnadens adress.
En hunger stillades senare av en välförtjänt 15 cm lång sandwich, inhandlad på den centrala Subway-restaurangen, och det var dags att ställa sig i kö på den redan nämnda adressen.
Den lätt överkomliga kömassan, bestående av ca 10 pers, tog inte allt för lång tid att komma fram bakom och vid utsatt konserttid äntrades lokalen. Dock fick den närliggande puben i samma byggnad för en stund agera väntrum till de frestande fansen som hellre flockades kring den regelbundna merchendise-hörnan. Föga förvånad blev jag över att de äldsta besökarna kom att dominera drickandet av öl då detta brukar vara alla ungdomars dröm.
Nej, ungdomarna i Västerås vet hur man hanterar en konsert och lät sig vara nyktra kvällen ut för att istället möta det mindre kravallstaketet då de inväntade sina hjältar.
Fotnot: Döm om min förvåning när detta hus visade sig vara väldigt högt när man tog sig en titt mot den gråa himlen
K o n s e r t r e c e n s i o n
Band: Rage
Support: Edenbridge och FreaKozaks
Tid och plats: 29 mars, Sigurdsgatan 25
FreaKozaks - ensamma lirare
Edenbridge - metal med skön atmosfär (på skiva)
Rage - tuffingar med rutin
Till störst jubel vandrade den eminenta trion in på scenen iförda lika många breda leenden åt publikens reaktion. Då introt till bandets purfärska "Carved In Stone" spelades sjöngs denna melodi flitigt av entusiastiska fans till bandmedlemmarnas tummar i luften.
Fortsatt nya låtar spelades och det dröjde inte länge innan ett par lyssningsvärda klassiker dök upp i setlisten.
Den tidigare uppmärksammade försäljaren vid det redan nämnda merchendise-placet äntrade senare scenen för en kvinnlig sånginsats på två av kvällens bästa låtar, "Lord Of The Flies" och "Dies Irae".
Eftersom en tredjedel av bandet vid namn Victor Smolski behärskar sitt instrument till alla håll och kanter förevigades denna kunskap även i ett eget solonummer.
Då humöret var på topp inför bandets musik och live-framträdande avtogs denna tämligen abrupt då halva utrustningen förlades i ett irriterande elavbrott. Något nervös följde jag, och alla andra i den tidigare så uppspelta publiken, bandmedlemmarnas trevande och upprörda blickar över den strömlösa scenen. Om en konsert slutar på sådant sätt skulle inte kännas som annat än ett misslyckande från turens sida.
Såklart väcktes instrumenten till ljud igen och de resterande låtarna "Long Hard Road" och låten med det igenkända och tveklöst coolaste riffet "Straight To Hell".
Bandet tackades av inför mig tillsammans med alla andra mycket nöjda fans och efter en missad trumpinne som kastats ut i publikhavet var det dags att kliva in i den väntande röda volvon utanför.
Fotnot: Den annars tuffa maskoten Soundchaser får på denna turnén följa med Rage i form av en groteskare skepnad samt ett par röda glödlampor till ögon
Undertecknad - den svarta hunden springer på natten...
080326 - Fjärde klotet från solen
So, here it is!
"...Det fanns en tid då man hjälpte till med att förmedla ett par mediafiler innehållande ljud ifrån det då okända bandet för undertecknad, The Mars Volta. Mottagaren, som trots sin bostads läge placerad ute på en avlägsen ö i samma kommun, fick tag i dessa genom en av människans bästa uppfinningar - internet.
När samma band senare skulle dyka upp i huvudstaden var den nämnda mottagaren snabb nog och fick tag i ett par sittplatser till evenemanget. Dessa skulle fyllas av honom själv samt hans far, vilken var nästan lika snabb i att se sig själv vara upptagen den kvällen med diverse arbete. Men allra snabbast var sonen som generöst gav bort den kvarvarande biljetten alldeles gratis till mig"
Åka pendeltåg
Resan in till stora staden kräver en tur med pendeltåget varpå jag möter upp min vän som väntade sittandes på detta då jag äntrade farkosten.
Mittemot oss satt där en man som vänligt sträckte fram sin hand och yttrade sig lika vänligt med vad som förmodligen skulle vara en hälsningsfras. Varför jag inte greppade orden riktigt var dels den smärre chock att folk i det kalla Sverige hälsar på varandra som man inte känner (vilket senare skulle få sin förklaring) samt att denne snackade med amerikansk brytning.
Lika artig var jag och hälsade på mannen för att sedan ta mig en titt på den lilla identidetsbricka han var utrustad med. Vad som stod finns tyvärr inte i mitt minne mer än att jag listade ut varför personen hade ett alter ego skrivet på sig själv.
Killen kom från ett religiöst samfund och frågade, efter en trevlig inramning om diverse frågor kring det svenska språket samt om mig själv, om jag hade lust att diskutera vidare det han nyss börjat på angående tro och tankar kring livet. Den trevliga mannen fick dock nobben och fortsatte sin livsväg av predikan vidare från Älvsjös tågstation medan vi lirade vidare in till kvällens stora spelning.
Konsertrecension
Band: The Mars Volta
Tid och plats: 20 februari, Cirkus
Cirkus är en i raden av nya arenor jag besökt på senare tid. En arena som förmodligen är den äldsta då exteriören väcker antydan till att vara byggd på det senare 1800-talet. Inredningen känns något primitiv, vilket även de vackert uppställda vakterna såg ut att försöka eftersträva i sitt arbete.
Fotnot: Samtliga bilder är tagna av rockfoto.nu
The Mars Volta - En längre improvisation
Väl plats på de platser vi var ämnade att sitta på väntade sig en längre väntan till konsertens början. Det var då väldigt glest mellan bänkraderna, endast nere på parkett såg det ut att vara fullsatt. Sittplatserna fylldes dock upp till hälften då spelningen sedvanligt inleddes flertalet minuter efter avsatt tid. De 8 medlemmarna av The Mars Volta dyker då upp och kvällens epos till solospel är igång.
De två kända låtarna från senaste albumet dök upp tidigt i setlisten och därav var alla de låtar jag hört av bandet innan kvällen spelade. Dessa var inbakade i en mängd olika solon, improvisationer, galenskap och en jävla massa falsett.
Till följd av de okända låtarna var jag tämligen oengagerad i min stol längst bak i salongen och tittade mig istället förundrat på den energiske gitarristen med gitarren åt fel håll (a la Hendrix) som såg ut att lyfta vilken tid som helst. Hans kumpaner på samma scen var nästan lika vilda, inte minst sångaren Cedric Bixler-Zavala själv. Denne man kom att göra kvällens mest ihågkomna incident (som finns förevigad på youtube, se länk nedan). Men innan dess var det dags för ett par mastodontlåtar till, som givetvis följdes av lika långa improvisationer.
Den längsta improvisationen måste ha varit då, som nämnts ovan, Cedric bestämde sig för att leka sabotör med trumsetet samt att springa ut i publikhavet. Självklart möttes det hela av applåder och höga ljubel från publiken som dessutom fick en cymbal med ställning utkastad till sig. Därefter tog han ett skutt ned från den höga scenen och tog sig, efter ett gäng handskakninar längs parkett, till sittplats för att löpa amok. Vad exakt som hände där nere kan musiken enbart stå till svars för.
Låten pågick säkert i en dryg halvtimma varpå den galne mannen frågade i sitt enda mellansnack om vi tagit med oss sovsäckar...
Då vaknade jag till i min stol, såg mig förskräckt omkring och undrade om jag verkligen hörde rätt ljud från högtalarna. Detta därför att han fullföljde meningen med den hemska tanken att de skulle kunna fortsätta spela tills morgonen därpå (6 am förf.anm.). Det skulle inte vara helt omöjligt med tanke på vad jag varit med om den kvällen.
Hela tillställningen avslutades dock, trots lovorden, efter 2 timmars oavbruten musik vilket hade gjort mig aningen trött och seg.
Cedrics får spel: http://www.youtube.com/watch?v=esBp7Wi4cps
Jag är nog inget fan av sådan här musik live utan lyssnar helst på den, därför bör inte min röst vara värdefull då jag tycker att recensioner ska göras av människor som älskar musiken, vilket mitt sällskap gjorde den kvällen och gör det fullt ut. Värt att nämna är att denne var lyrisk kring The Mars Voltas konsert på Cirkus den 20 februari 2008.
Setlist:
1. (Fistful of Dollars)
2. Roulette Dares (The Haunt of)
3. Viscera Eyes
4. Wax Simulacra
5. Goliath
6. Ouroborous
7. Tetragrammaton
8. Agadez
9. Cygnus.... Vismund Cygnus
10.Drunkship of Lanterns
11. Ilyena
12. Meccamputechture
13. Day of the Baphomets
Fotnot: rockfoto.nu
Danne Andersson - bättre sent än aldrig...
080217 - Kent
En resa ut på landet
Ibland finns det faktiskt goda anledningar i att färdas på ett x2000-tåg för att ta sig ut på landet. Speciellt när man tog tillfället i akt att missa samtliga spelningar i ens egen stad ifjol av ett band. Istället för att spela inför huvudstadens publik ännu en gång gled detta band istället iväg för att lira i landets småstäder. Undertecknad såg sin stora chans då en av spelningarna var förlagda i högskolestaden, Skövde, tillika närliggande hemort för en av de trenne bröderna jag innehar.
120 minuters tågfärd västerut känner man sig tämligen ovan och felplacerad sådär klockan 10 på en fredagsmorgon. Tillsammans med äldre har jag alltså stuckit ut till ytterligare en brors lägenhet i den närliggande och ännu mera lantliga bruksorten, Tibro, för att göra mig hemmastadd de resterande 8 timmarna innan det var dags att bege mig tillbaka mot Skövde.
Efter att ha kommit undan det vinterkalla vädret utomhus väntade man gärna på värmen som skulle strömma ur den elementuppvärmda (?) lägenheten. Fel av mig, kände jag, då jag klev in i en, så när, lika kall enrummare i sveriges möbelcentrum. Det var helt enkelt bara att ta på sig den medtagna långärmade hooden och börja agera kock då magen fått vila alldeles för länge.
En välbehövd måltid var uppäten och det var lätt att känna av den sömn som jag fått föga av natten tidigare. Den uppblåsbara madrassen till säng såg helt plötsligt väldigt inbjudande ut.
Skivan, "Vapen och Ammuntion", rullades i skivspelaren och var långtifrån slut när jag slog upp ögonen. Tiden var inne i att ta en av de blåa bussarna in till stora staden för att komma i lagom tid till fredagens höjdpunkt.
Bror nummer två möter upp oss båda utanför den centrala gallerian och vi beger oss den långa (med stort L) vägen till stadens ishall, Billingehov, där konserten var förlagd. Vägen var framför allt kall och det är inte utan anledning man önskade att det, bakom hörnet, skulle lysa upp ett blåfärgat "T" för att slippa köldskador. Innan skadorna var ett faktum dök arenan upp inom synhåll och vi steg, för första gången sedan vi lämnat vårat eget hem samma morgon, in i värmen.
----------------------------------------------
Konsertrecension
Band: Kent
Support: Familjen
Tid och plats: 15 februari, Billingehov
Det var med en aning tvekan jag hängde av mig min alltid lika varma vinterjacka till garderoben i utbyte mot en tjuga. Värmen i en annars kall ishall förbättrade dock min hälsa en aning.
Lagom i tid till att hitta sig en plats i det lilla publikhav som bildats framme vid scenen var man och en viss längtan börjar infinna sig i lokalen. Folk strömmar in allt eftersom tiden närmar sig bästa sändningstid i tv-sammanhang.
Familjen - ett scenframträdande utöver det vanliga
Överraskande puntkliga glider skånepågen och den enda medlemmen i enmansbandet, Familjen, in på scenen. Med sig har han en tuffing till dj som vackert står och diggar bakom ett mix-bord prytt med skånes flagga.
Jag säger bara, vilken lirare! Killen bjuder verkligen på sig själv och diggar på ett sätt vilket gör att man håller humöret uppe de 20 minuterna han underhåller publiken. Trots att musiken inte finns i ens egen repertoar kunde jag, med råge, uppskatta framträdandet.
Ljusen i hockeyarenan tändes upp en aning för att sedan släckas, här var man noga med tiderna i spelschemat må jag säga.
Kent - veteraner med stil som fixar allt
Bandmedlemmarna i Kent kliver in till ett vackert ljusspel i deras påkostade scenografi och inledningslåten, Vy Från Ett Luftslott, slängs iväg till ett ljublande publikhav av 3000 pers.
Lika briljanta inledningsspåret från 2002 års fullängdare spelas och följs därefter av med en rad kanonlåtar, därav en klassiker från bandets andra album, "10 minuter (för mig själv)".
Självklart måste jag nämna att detta är min första icke-hårdrockdoftande konsert och därför kan jag inte låta bli att jämföra aktiviteten bland mina grannar i publiken med de tidigare besökta spelningarna. Visserligen spelar Kent en någorlunda lugnare musik än vad jag skådat live förrut, men jag får ändå en känsla av att publikhavet stod nämnvärt stillastående även under de snabbare låtarna.
Allsångslåten, "Columbus", från senaste alstret var en av kvällens höjdpunkter. Likaså "Socker", "Palace & Main" och "Den Döda Vinkeln", som ligger på ens egen topplista, dyker upp.
Sångare Berg utstrålar ett blygt, men ändå kontrollerat, intryck då han dödar tid mellan låtarna i så kallade mellansnack. Även de andra bandmedlemmarna i Kent axlade rollen som sveriges största (och bästa) rockband på ett moget sätt.
Den nämnda scenografin innehöll, precis som på höstturnén, en stor bildskärm i bakgrunden, vilket satte en stor prägel på den sammanlagda känslan. Bilder och videos av diverse ting som låtarna förknippas med visades upp via den jättelika skärmen.
Två set av extranummer hade Kent att bjuda på, båda innehållande de nu givna låtvalen "747" och "Mannen I Den Vita Hatten (16 år senare)". Den senare råkar på att vara undertecknads mesta favorit vilket även sångare Joakim Berg instämmer i från sin mikrofon innan de drar igång med det akustiska introt.
Bästa tänkbara slut på en konsert känns inte mer än rätt och jag är ytterst nöjd med spelningen!
Setlist:
1. Vy Från ett Luftslott
2. Sundance Kid
3. Socker
4. Revolt III
5. Palace & Main
6. 10 minuter (För Mig Själv)
7. Columbus
8. LSD, Någon?
9. Romeo Återvänder Ensam
10. Generation Ex
11. Den Döda Vinkeln
12. Musik Non Stop
13. Kärleken Väntar
14. Ingenting
15. Om Du Var Här
16. Dom Andra
------------------------
17. Kevlarsjäl
18. Vinternoll2
19. 747
------------------------
20. Mannen I Den Vita Hatten (16 år senare)
Danne Andersson - en missad skoldag må vara hänt men vad är det mot att ha sett Kent?
071211 - Happy, happy Helloween
Band: Helloween
Support: Gamma Ray och Axxis
Tid och plats: 8 december, Fryshuset
Inledning - hårdingar och gam(b)lingar i en blandad mix
Efter ett längre konsertuppehåll på ca en månad är det med en större längtan jag besöker efterlängtade men alltid, i konsertsammanhang, lika avtändande Fryshuset. Det är med en annan känsla då jag vet att det är power metal-pionjärerna, Helloween, jag ska se. Dessa stöds av tillika profilerna inom den melodiösa metalen, Gamma Ray, samt ett par nyare lirare vid namn Axxis (brist på bra namn? förf. anm.).
Gullmarsplan äntras i lagom tid där en polare från västra förorter anländer och sluter upp i sällskapet innehållande mig och min äldre bror. Därifrån gick vi i samlad trupp ner till Fryshuset som dagen till ära berikats med en längre kö, innehållande personer som har tänkt se kvällens spelning.
Det är med en nöjd och aningen kaxig blick jag ser människor passera förbi en för att ställa sig i en ständigt växande kö. Snacket med det medhavda besöket hinner klocka in på ungefär en timma tills vakterna i fronten klipper av det röd-vita plastbandet och det är dags att glida in. Garderoben tog sedan snällt emot min jacka samt en guldpeng och jag begav mig upp för trapporna till Arenan.
Väl framme i på planet där allt ska ske tittar jag mig runt på allt folk som befinner sig på samma ställe. Detta gjordes noggrannare då jag satte mig på närliggande bänk och inväntade min ytterligare brors ankomst. Något som borde vara känt är mitt intresse i att studera folk, denna tid på bänken utnyttjades till detta.
Många äldre människor passerar förbi, dock består merparten av tonårshårdingar i ovårdat, längre och ibland fult hår, vilket står åt diverse håll. Denna, kille (vilken medelhårdrockaren inom genren faktiskt är), är dessutom utrustad med en nyligen inhandlad tröja av favoritbandet som de valt att hålla ett extra öga på under kvällen. Resten av klädseln behövs någon närmare genomgång då denna oftast inte väcker någon större antydan till hårdrock.
--------------------------------------------
Axxis - fula moves och musik, a la vi-har-hört-det-förrut
Hur som helst, brodern kommer i lagom tid till att förbandet, Axxis lirat av sina tre första låtar. Den återstående tiden av bandets speltid går åt i att studera och avsky sångarens otroliga vilja i att utöva diverse fula poser då han förmodligen ska leva sig in i den otroligt tråkiga musik de får ur högtalarna. Nog för att power metal är catchy och mycket material används flera gånger, men måste det uppstå nya band för att göra dessa element ännu tråkigare?
Ett toabesök innan andra förbandet ska ställa sig på scenen görs och jag hittar åter min plats genom att använda mig av mina två armbågar.
--------------------------------------------
Gamma Ray - tysk metal i en gladare form
Gamma Ray visar sig gå hem hos många av de människor i audiencen. Försnacket inför konserten har handlat väldigt mycket om just detta band och det märks att många kommit hit för att se tyskarna. Power metal-ikonen och tillika mångas kelgris, Kai Hansen, axlar bandet på ett sätt vilket gör att han får beröm av undertecknad. Jag bör även tillägga att denne "gris" är en av oringalmedlemmarna i vilka grabbar som senare ska stå på samma scen.
Nog såg det aningen kul ut då man stod, till synes, helt oberörd, med armarna i kors, i det tämligen aktiva publikhavet. Trots mina stillastående rörelser blev jag berikad med ett par deciliter kall öl på min högra axel, vilket fick mig att sura till en aning, detta glömdes snabbt bort då Kai och de andra killarna river av en gammal goding i Ride The Sky
--------------------------------------------
Helloween - happy, happy Helloween!
En två-årig väntan på att få se Helloween ännu en gång var strax slut. Jag lyckas, med en god teknik, förflytta mig ,på de små utrymmen som fanns, och jag avancerade mig till ett lagom avstånd till scenen. Där stod jag i en lika lagom stund och väntade inte allt för länge innan bandet gick upp på scenen under deras låt Halloween.
Mastodontlåten byts senare ut av diverse hits som får de flesta i den glada publiken att hoppa till och dessutom sjunga med.
Ett, av mig, mest fruktade innehåll på en konsert är trumsolon. Ska det vara så ska det vara med stil! Och visst, stil får vi då detta avslutas med ett vackert pyrotekniskt fyverkeri.
Det känns som bandet valt rätt låtar denna gång och att det finns en annan energi i den normalvarma konsertluften. Kanske har det att göra med hur kalaset skulle avslutas.
På förhand var det uppenbart att, som redan nämnts, föregående medlem av Helloween, Kai Hansen skulle gästspela med Helloween på ett par låtar. Visst blev det så! Denne gitarrist glider in och det är med en stor glädje och en speciell känsla som alla i publiken visar sin glädje då det hoppas omkring vilt på golvet, det var ju trots allt ett par decennier killen och Helloween spelade tillsammans.
Det hela resulterade i vad som kom att bli, förutom ett jävligt långt blogginlägg, det bästa Helloween-gig jag skådat då den innhöll rätt mix av allting, bra låtlista, energi och humor i sann Helloween-anda. Det kändes helt rätt denna gång och låtvalet gjorde mig nöjd. Visst måste jag medge att gästspelet på slutet kommer att lämna efter sig det största minnet.
Danne Andersson - den långa väntan på en konsert har bytts ut i en väntan på julen...
28 oktober 2007 - Ormar och pilar i Globen
Fotnot: varför var det inte fri ståplats på golvet när 100 % av de dyrt betalande besökarna stod upp under hela spelningen?
Det var en gång då sommaren sist låg tät över vårat land. Under en sådan sommardag vistades undertecknad i en by i mörkaste skogarna på gränsen mellan Västmanland och Dalarna. Skivan, "Snakes & Arrows", rullade i cd-spelaren på platsen och den lyssningen satte spåren till varför jag nyss varit på Globen och sett Rush spela.
Något som kom att bli omdiskuterat efter vistelsen i kupolen var de knepiga grannarna på våra högra och vänstra sidor. Vi var överens om att bror drog nitlotten då människan på hans högra sida avfyrade en outhärdlig andedräkt med jämna mellanrum under spelningen, varpå vi båda greps av en välvilja att befinna oss på annat ställe innan bomben släpptes. Två platser till vänster satt jag och fick då stå ut med herrarna kavaj med en delad svada samt ett återfött tonårsflams. Dessa snackade med varandra oavbrutet från början till slut, då de inte tystnade och lyssnade på vad som förmodligen var deras favoritlåtar.
Till skillnad från tidigare konserter man besökt har man kunnat 95 procent av låtarnas texter. Denna gång har jag endast hört deras senaste skiva, som de i och för sig drog av halva låtlistan på, och ett par klassiker. Det bästa som kunde hända i låtväg då jag var som mest kunnig på första delen av det nyaste alstret. Dock var jag inte insatt i texterna på merparten av låtarna vilket fick min roll ändrad på en sådan här tillställning. Lite ovant att sitta still och lyssna på allt ljud som kom ifrån de gigantiska högtalarna. Trion behärskade deras instrument med råge och en rad olika solon avverkades nerifrån den öppna scenen. Till skillnad från samtliga solon på trummor jag sett tidigare var detta något att verkligen lyssna på och uppskatta.
En bra spelning och jag är nu en erfarenhet rikare vad det gäller sitta-och-titta-på-konserter. Kanske är det på sin tid att man ska ta och kunna bandets hits och den nya skivan utan problem. Detta för att vara med i konserten på ett mera uppskattat sätt från mig själv. Att tillägga är upptäckten av de många bra låtar jag måste kolla upp inom kort.
Hur gick det för våra stolsgrannar då? Mannen som förmodligen förtärt sju burkar tonfisk satt kvar under hela spelningen medan herrarna kavaj snackade sig vidare till ett annat stolspar på annat ställe i arenan.
Danne Andersson - det är dags för höstens alltid lika välförtjänta lov...
26 oktober 2007 - Isad jord och färre arkitekter
Konsertrecension
Band: Iced Earth
Support: Annihilator och Turisas
Tid och plats: 25 oktober, Tyrol
Inledning - Tyrol, en stämningshöjare!
Woho!
Under hela kvällen och början av natten igår vistades jag på härliga Tyrol vilken syns innanför Gröna Lunds grindar. Det skulle visa sig att denna lokal slår Fryshuset i hästlängder vad det gäller stämning, åtminstone i sammanhang med den här musiken
Efter att ha besökt det, till synes, kalla huset i flera år av kyla för den mindre lockande inredningen vilket snarare för tankarna till en tråkig lagerlokal istället för en konsertarena, var det dags med lite omväxling. Nej, tacka vetja Tyrol på Gröna Lund!
En stor, röd och väldoftande ros inleder alltså dagens inlägg. Flera rosbuketter kommer att delas ut tids nog, allt med textradernas gång, jag lovar.
Det var alltså dags att äntligen få se ett av de band man länge placerat bland de främsta på ens lista vad det gäller bra musik. Iced Earth hette huvudakten och de normalt sett mindre kända banden vilka brukar agera öppningsakt i form av förband stavas Turisas och Annihilator. De sistnämnda må ha tillhört ett av de, om än, mindre banden inom subgenren thrash metal. Nu är de tillräckligt små för att kunna axla uppgiften som support till den stora showen.
--------------------------------------------
Turisas - aningen klyschig show men ack så underhållande!
Det var dock inte de nämnda utplånarna som startade denna kväll. Turisas, hette dessa grabbar vilka inledde med en pompös och storslagen musik. Detta gjordes iklädda i olika varghudar samt andra pälsbärande föremål. Vackert, tänkte jag och begav mig bort från den plats jag funnit tillsammans med sällskapet i anslutande servering. Sån här musik ska nog helst synas från nära håll, tänkte jag, då jag, dagen till ära, inte valt att ta med mig de glasögon jag ser så skarpt i. Det skulle visa sig att de grabbar jag såg från avstånd med värdelösa ögon visade sig vara en mindre, den resterande mannen på dragspel var en kvinnlig sådan.
Efter en episk upplevelse i en inte allt för fylld lokal är det med höga förväntningar jag beger mig till toaletten, inte för själva besöket där utan mera för Annihilator som skulle skådas efter denna vistelse.
--------------------------------------------
Annihilator - har jag hört det förrut?
Tillbaka på golvet framme vid scenen lyckas jag tränga mig fram bland de nytillkommna och förmodligen de främsta Annihilator-fansen. Ljudnivån är något högre bland människorna i täten och de ljublas friskt när bandet drar in på scenen. Visst hördes det ett och annat rop från undertecknads strupe, detta mera av anledning att värma upp sig inför kvällens höjdpunkt.
Grabbarna bjuder på en thrash metal-show som jag inte vill säga var något utöver det vanliga. Jag råkar inte vara ett inlyssnat fan till just detta bandet och diggade i stort sett bara deras entusiastiske sångare tillika gitarrist med hjälp av en röd sådan. Något irriterad blev jag på en circle pit, av de mindre slaget, som bildades i mitten av publiken. Inget fel mot detta, bara jag slipper deltaga. Det som störde mig var dock en av dessa deltagares välvilja i att upprepande gånger trampa en på ens högra stortå. Musiken då? Den har jag hört förrut...
--------------------------------------------
Iced Earth - vackert, förbannat vackert!
Tiden var inne för Iced Earth att visa sig för första gången inför mig i publiken. Detta gjordes med det aningen annorlunda intro från deras nya platta. Medlemmarna kom in, en efter en. Självklart är det sångaren Ripper Owens hedersuppdrag att avsluta detta intågande av deltagarna i bandet.
Fortsatta kanonlåtar vilka är utspridda över hela deras 17-åriga karriär. Dessutom visar sig sångaren vara en riktigt tuffing till frontman och visar sig fylla den stora roll han krävs att göra.
Fina minnen gällande gitarrposande från bandets ledare John Schaffer ville tyvärr inte fastna på ens megapixelfattiga mobilkamera. Något jag velat ha då detta visades ofta.
I andra ledet röjer man lätt och till följd av detta har jag idag, dagen efter, begåvats med en smärre öm nacke samt en hes röst. Den perfekta dagen-efter-känslan och beviset på att föregående spelning var mer än lyckad!
--------------------------------------------
Avslutande dagen på en uppskattad praktik
Visst ja, det har även varit den 26 oktober också. Denna dag spenderades med ett trött huvud och en mindre pratvänlig röst på min praktikplats. Ett ställe jag uppskattar att ha besökt hela denna vecka och det är helt klart den praktikplats jag gillat mest av de jag studerat arbetslivet på. En stor uppmuntran av alla anställda har gett mig ett självförtroende att spinna vidare på mina planer gällande studerande inom detta ämne.
Danne Andersson - konserter i all ära, men någon gång måste jag få vila lite...
