E n   u n d e r t e c k n a d s   h i s t o r i a   t i l l   h å r d r o c k e n s   k u n g a r
1996 var året då orginalmedlemmarna i tidernas allra största band såg sig vara redo inför en återförening. Året därefter besökte de Stockholms forna OS-arena inför en rekordpublik på dryga 65 000 i dagarna två. Efter ett par återbesök i huvudstaden strax innan millenniumskiftet påbörjades ett tioårigt uppehåll. Vi som då innehade förskoleålder kring deras Stockholmsbesök fick nu den stora möjligheten att få se våra idoler en gång för alla på deras 35-årsjubiléum som världens hetaste band. Den 30 maj år 2008 är datumet och året för den dag vi alla kom att bocka av en viktig upplevelse i våra liv. Kanske den allra viktigaste dagen i musiksammanhang.

Sedan biljettsläppet tidigt i våras har dagarna räknats tillsammans med en genomlyssnad diskografi och andra mediafiler bandet skapat. Kanske alldeles för mycket att det nådde sin höjdpunkt efter första veckan då de enormt höga förväntningarna och nervositeten hade funnit sin ro.

P å   p r o m e n a d   g e n o m   s t a n
D-dagen erbjöd ett strålande solsken vilket bidrog till en enorm hetta under både för- och eftermiddag. Undertecknad har absolut inget emot svensk sommarvärme utan såg istället sin chans att få uppleva kvällen som ännu mera gemytlig under den varma solen.

Då eftermiddagen led mot sitt slut fungerade pendeltåget som en transport för både mig och min bror då vi bestämt oss för att tidigt komma in och hinna ladda inför kvällen på plats.

En promenad från centralstation till Stockholm Stadion genomfördes på initiativ av en själv då jag hellre ser staden från ovan. Förbi de största mötesplatserna Sergels Torg, Kungsträdgården och slutligen Stureplan var det även dags att beträda Sturegatan och uppleva Östermalms överklassidyll på nära håll.

På gatorna gick det ansiktsmålade fanatiker och andra tillika fans vilka istället nöjde sig med ett klädesplagg av likartat tryck. Alla i olika åldrar. Stor som liten var på väg åt samma håll som undertecknad.

Vallfärden var slut då vi nådde vårat slutmål och med biljetten avriven stack jag traditionsenligt och resolut fram till ett av merchendise-stånden. Min första tröja med barndomsidolerna inhandlades mot 300 riksdaler och in gick jag på ett halvtomt Stadion.

Förbanden till kvällens spelning var säkerligen valda med en viss omtanke då jag är säker på då varken det ena eller det andra såg sig vara namnkunniga hos kvällens publik. Detta ger självklart banden ett utmärkt tillfälle att inför en betydligt större publik försöka skapa sig ett namn i den numera hårda musikbranschen.

  
K o n s e r t r e c e n s i o n

Band: Kiss
Support: Crooked X och Happypill
Tid och plats: 30 maj, Stockholm Stadion

H a p p y p i l l   -   a n o n y m   r o c k   u t a n   n å g o t   s t ö r r e   l y c k o r u s

Första försöket att värma upp publiken gavs till ett okänt band vid namn Happypill. Inget större jubel gavs ifrån den fåhövdade publiken då den snacksalige sångaren talade till oss på sitt hemlands språk. Frontfiguren stack ut p g a sin nationalitet då resten är fostrade i Stockholm. Bakom trummorna satt ingen mindre än allas vår Tommy Körbergs son vilken även är känd från TV4-programmet "Pussel".

Musiken bandet spelade ligger tyvärr inte så vackert i mina öron och allra minst som förband till en konsert med ens forna idoler då man är extra kräsen. Bandet glider av scenen efter en knapp halvtimme och det var dags att försöka avancera i den stora massa som nu slutit upp framför scenen.

C r o o k e d   X   -   s m å k i l l a r   m e d   s t i l

Allra minst hade jag hört om kvällens andra uppvärmare. Detta band visade sig bestå av 14-åriga grabbar från staterna som helt och hållet visste var skåpet skulle stå. Med en mogen framtoning och ett beundransvärt kraftigt ljud ägde de scenen trots sin ringa ålder. Aningen större applåder gavs nu ifrån publiken som även den såg ut att uppskatta killarna. Musiken kan jämföras med Nickelback och andra hårdare band inom post-grunge. Ironiskt nog är både röst och utseende hos Crooked X:s tonåriga frontman inte helt olik Chad Kroeger från ett redan nämnt band.

Ett mer än godkänt framträdande får dessa lirare som trots detta inte fick så mycket respons från mig då jag försökte ta mig in i den främre delen av ståplatserna. Denna tanke blev ingen handling då säkerhetsvakterna fortsatte att spä på sitt rykte som stämningsförstörare och värdelösa organisatörer.

Jag hittade dock en plats vid det andra kravallstaketet och kunde med nöd och näppe se vad roddarna sysslade med tills det stora logotyp-prydda skynket såg till att täcka scenen.

K i s s   -   s h o w ,   b l o d ,   e l d   o c h  . . .   e n   p u b l i k

Fotnot: bilden är tagen från www.kissonline.com

1. Deuce
2. Strutter
3. Got To Choose
4. Hotter Than Hell
5. Nothin' To Lose
6. C'mon And Love Me
7. Parasite
8. She
9. 100 000 Years
10. Let me Go, Rock 'N' Roll
11. Black Diamond
12. Rock And Roll All Nite
13. Shout It Out Loud
14. Cold Gin
15. Lick It Up
16. I Love It Loud
17. I Was Made For Lovin' You
18. Love Gun
19. Detroit Rock City

 
Det ljöd kraftfullt ur de gigantiska och det flertalet förstärkare, minst lika högt är publikens jubel då speakern hejdlöst skanderar att vi ska få det bästa. Ridån faller och från en plattform uppe i taket kommer de tre icke-stationära medlemmarna ned. Alla runt omkring mig är utom sig av glädje och hoppar med ett tag till den numera givna inledningen på en konsert med Kiss.

Nästkommande elva låtar hämtas från bandets (världens?) bästa live-platta. Vilka även återfinns på bandets tre första skivor. Varför publiken stod relativt stilla kan man fråga sig då dessa låtar anses tillhöra deras mest kända era. Trots att bara refrängerna och fåtalet verser ligger på ens minne var jag dock i full gång med att röja och visa vad bandet förtjänade efter allt de gett mig.

Tommy Thayer fick efter låten "She" ett eget solonummer och raketerna som avlossades från hans silverfärgade Gibson besegrade hans otajta solande med hästlängder.

Det är dock en påkostad show då det gång på gång avlossades ett knippe raketer både mot den molnfria himlen och framför publiken. Även ett gäng eldflammor gjorde att den ljumma försommarkvällen blev snäppet varmare. Det var snyggt och enkelt arrangerat på scenen som knappt syns då den stundtals skymdes av välkammade frisyrer framför mig.

Då jag tappat hoppet om mina medmänniskor i skaran omkring mig sattes bandets nationalsång "Rock And Roll All Nite" igång och hoppandet visste inga gränser. Först då var festen ett faktum och konfetti spriddes över hela Stockholm tillsammans med 32 000 som höll i ett unisont sjungande.

Bandet såg sig vara "klara" och begav sig av scenen inför ett enormt stort publikhav som bara ville ha mer när festen äntligen börjat för dem. Det dröjde inte länge innan Paul snackade igång det säkra kortet "Shout It Out Loud" och partyt fortsatte.

Låtarna som de så anonyma besökarna ville höra spelades på slutet och det är dessa låtar som fick hela konserten att lyfta ett extra snäpp. Detta gjorde även Gene Simmons som bestämde sig för att ta sig upp till scentaket där han en gång kom ifrån och sätta igång kvällens absolut bästa låt "I Love It Loud". Det råkar på att vara den första låten undertecknad hörde med bandet. Precis som för 13 år sen kunde jag inte mer textrader än den självklara refrängen.

Stadigast på scenen var helt klart Gene Simmons som under sina egna uppvisningar förutom att spotta blod även sprutade eld. Han är så cool som bara han kan vara genom att bara vara den demonliknande best han liknas vid under sitt eget uppträdande.

Det som kunde ha blivit kvällens höjdpunkt för de mindre insatta fansen uteblev då sångare Paul Stanley trevade sig fram i den välkända texten till "I Was Made For Loving You". Mindre stabil var även hans agerande. Men vad kan man begära av tidernas tuffaste frontman som stått på miljontals scener världen över i hela sitt liv? Denne tar åt sig störst uppmärksamhet då han beger sig ut med linbanan till mixertornet. Mitt ute i publikhavet står han säkert och kör en publikfavorit i "Love Gun".

Sist men absolut inte minst avslutades kvällen med den helt och hållet briljanta "Detroit Rock City" till allas glädje.

Helt klart hade jag enormt höga krav på spelningen vilket är oundvikligt efter en sån lång väntan. Men kanske hade min trettonåriga uppladdning resulterat i att jag nästan kände till bandet så pass att jag inte tog åt mig av deras närvaro som jag hoppats. Det var något som fattades i luften. En gnutta energi från både publik och band kunde ha varit på sin plats. Den fanns inte där utan lyste oerhört starkt med sin frånvaro och jag är därför aningen missnöjd.

Vad som är värt att nämna är att Kiss har en hög lägstanivå och borde absolut inte underkännas denna kväll. De ska ha all heder att de trots alla år ställer upp på fansens villkor. De ger publiken vad de är kapabla till. Konserten får helt klart godkänt av mig och jag är för evigt tacksam över att äntligen ha fått vara en del av showen.