I n t r o d u k t i o n
Trots det ynka paret av gånger jag sett bandet tidigare vet tidigare att Iron Maiden alltid levererar och går ut för fullt vid varje spelning. Då sångare Bruce Dickinson drog på sig en plötslig influensa i helgen dessförinnan behövde man alltså inte känna sig oroad. Med snart tre decennier på nacken av turnerande världen över innehar bandet en rutin och energi som sällan hittas hos de kvarlevande banden från tidernas begynnelse.

Årets turné, Somewhere Back In Time World Tour, är deras hittills allra största. Så även deras besök i Sverige med två spelningar vardera i våra två största städer. Huvudstaden fick det första datumet och därmed första chansen att imponera på bandet som utsett Sverige till deras absoluta favoritland. Iron Maiden är där för publiken som i sin tur är där för bandet. Kan det bli mera ömsesidigt?

Det krävdes en brakmiddag för att hålla sig i form en hel kväll utan någon chans att käka något ytterligare. Hungern efter en dags slitsamt arbete stillades med Sveriges bästa kebab meal från närliggande Sibylla. Den välförtjänta energin fylldes därmed på och närmaste pendeltåg togs i och med färden in till konserten. Luften var stillsam och lagom tempererad. På himlen behövde molnen knappast trängas om de stora blåa ytorna. Vädret var vackert.

Efterföljande resa från T-centralen med en proppfull tunnelbana är sällan uppskattad av undertecknad vid dessa evenemang. På tuben kippar varje resenär om de få liter luft det finns att tillgå mellan de två stationerna som det turligt nog ligger nära varandra. Smärtan av både värme samt syrebrist stillades i samma stund som världen ovan beträddes. Där framme siktades Stockholm Stadion. Där siktades publiken. Den trogna och alltid lika hoppfulla skaran människor laddade traditionsenligt upp inför vad som komma skulle. Någon sådan uppladdning gjorde jag och mitt sällskap hellre inne på arenan då vi bestämde oss för att få fri passage till den främre sektionen på ståplats. Detta visade sig skulle ta sin tid.

18.00 visade uret då vi ställde oss längst bak i den fruktade kö som jag och min bror inte kommit vidare i på en tidigare konsert detta år. Där möttes en salongsfull konsertbesökare med en otrolig och upprepande svada. En pratglad figur som gärna gav oss informationen om sitt livs upplevelser. Denne proklamerade även att första uppvärmaren Lauren Harris (dotter till Steve Harris förf. anm.) inte var att räkna med. Förhoppningarna ökade än mer.

L a u r e n   H a r r i s   -   m u s i k e n   ä r   i n t e   d å l i g

Denne äntrade scenen strax därefter inför ett nästintill tomt och inte allt för glatt Stadion. Precis som de vilka inte närvarade under hennes spelning har även jag svårt att ge någon klar åsikt om uppträdandet. Efter första låten hade jag bestämt mig om att gå hela den kilometerlånga vägen ner till ett av ställena där det såldes merchandise. Musiken ljöd kraftfullt i bakgrunden på min promenad men försvann allt mer då jag tänkte på annat. Allt mer hördes musiken när jag kom tillbaka från min lyckade shoppingrunda och hennes sista låt var ett faktum.

Ytterligare klagomål hördes från den nämnda liraren som istället satsade alla kort på nästa förband - Avenged Sevenfold. Ett band som jag vid dessa tider ser som det främsta av mina favoriter. Deras mångsidighet av melodier och tyngd i låtarna blandat med en otroligt bra sång gör en mer än villig att se dem live.

1. Critical Acclaim

2. Afterlife

3. Bat Country

4. Almost Easy

5. Beast And The Harlot

6. Gunslinger

7. Unholy Confessions

Den mäktiga orgeln i "Critical Acclaim" ljuder tillsammans med förvånansvärt många andra ljublande i publiken. In glider därefter M Shadows med den välkända stämman vilken låter precis som på skiva (!). Lika ljuvlig är tyvärr inte The Revs sånginsats i samma refräng. Med ungefär samma nivå av kritik är det övriga ljudet. Det är oacceptabelt uselt att ett förband sällan får tillgång till det absoluta och knivskarpa ljudet som huvudakten istället tar del av. Detta förtjänar Avenged Sevenfold. De förtjänar även att dra iväg på en egen turné som denna huvudakt. Hoppas de då förstår att de måste sätta Sverige på den långa listan av platser världen över. Vi måste få uppleva Avenged Sevenfold på nära håll.

Under tiden avancerade vi i den kö där vi stått och häckat i lite av en livstid. Under tiden avancerar även Avenged Sevenfold på scenen med låtar från främst deras senaste karriär. Låtar som "Afterlife", "Bat Country" och "Beast And The Harlot" görs oklanderligt. Dock var de solon som höjer dessa låtar ett extra snäpp inte allt för tajta, tyvärr. Avslutande "Unholy Confessions" satt dock som den skulle, i mitt ansikte, och gav en försmak inför vad jag vill ska komma senare i samma land.

Det här bandet ska som sagt inte behöva enbart komma till Sverige i egenskap av förband. De förtjänar mer än så!

Strax innan deras halvtimma var slut släpptes jag in på den främre sektionen och helt plötsligt fick man tillfälle till ögonkontakt med artisterna på scenen. De vakter som under förra besöket vid samma arena skämt bort sig med sitt dåliga humör var vid denna kväll ovanligt glada för sitt jobb. Ni ska ha ett stort tack!

1. Aces High

2. 2 Minutes To Midnight

3. Revelations

4.The Trooper

5. Wasted Years

6. The Number Of The Beast

7. Can I Play With Madness?

8. Rime Of The Ancient Mariner

9. Powerslave

10. Heaven Can Wait

11. Run To The Hills

12. Fear Of The Dark

13. Iron Maiden

---------------
14. Moonchild

15. The Clairvoyant

16. Hallowed Be Thy Name

I ett hav av både sittande (!) samt stående fans peppade vi upp varandra med skanderande rop till det band vi alla väntade på. Efter flertalet sådana kunde roddarna på scenen dra av det stora svarta skynket som täckte årets dekor inspirerad av 1985 års "World Slavery Tour".

Till Winston Churchills krigiska tal visades passande filmsnuttar upp på de båda storbildskärmarna. Detta inför en skrikande publik. Fansen var där för att stanna.

"Aces High" heter låten som inledde kvällens kavalkad av klassiker, hits och episka sagor. In på scenen hoppade samtliga medlemmar in och deras energi hade redan smittats av sig hos alla i den fullsatta arenan.

Säga vad man vill om mellansnack men när det kommer till Iron Maiden handlar det inte om klyschiga sådana med enbart lovord till publiken som sägs vid varje spelning. Bandet gillar verkligen Sverige och har en speciell historia till oss svenskar. Det var vi som stöttade bandet som bäst under svackan på 90-talet, det var vi som fick bandet på fötter igen och det var vi som gjorde Iron Maiden till världens största hårdrocksband. Detta berättade Bruce Dickinson för oss alla som inte kan göra något annat än att efter sådant beröm ge något tillbaka i hejdlösa hyllningar och ljudnivån bland publiken visste inga gränser. Stödet kom även från mig och alla andra vilka föddes kring deras svacka och enbart upplevt formtopp.

"Göteborg" sa redan nämnde sångare och gemene man av de 32 000 tystnade. Fortsatt tal kring viljan om att Stockholm minsann skulle ha en lika stor arena som Nya Ullevi gjorde att den tidigare tysta publiken satte igång med hyllningarna. Sveriges publik älskar Iron Maiden!

Föredraget avslutades då "Wasted Years" drogs igång. Detta gjorde den rakt i mitt ansikte. En betydelsefull låt för undertecknad sågs som en stor överraskning denna konsert. Fina minnen spelades upp i mitt huvud likväl som bandet spelade perfekt. Vackert.

Såklart var de tvungna att lira av deras klassiker för att få ströbesökarna gladare än gladast. "The Number Of The Beast" var den första av dessa. På scenen dök helvetets härskare upp och inför de mörkaste ögon såg denne ut över ett unisont gestikulerande slagfält.

Det finns även en hel del episka verk i bandets katalog. "Rime Of The Ancient Mariner" är en av de allra bästa. Scenen förvandlades till ett spökskepp vilket senare kom att gunga i takt till vågorna som i det här fallet fick bli representerade av det flertalet redan nämnda fansens sådana. Mellanpartiet fick alla att andas ut en aning då skeppet intog lugnare vatten och dimman lade sig tät. Fantastiskt, var ordet.

Epiken fortsatte därefter i titellåten från 1984 års "Powerslave". Precis som i deras mästerverk "Live After Death" bar Bruce även här sin mystiska fjädermask. Det ska tilläggas att jag, till och med då, inte sett låten som något vidare. Den är nu även för mig en klassiker.

Kostymer fanns det gott om då han tidigare i låtar som "The Trooper" och redan nämnda "Rime Of The Ancient Mariner" anpassat kläderna efter texterna. Coolt.

Publikfrieri gavs även hos nästkommande låtar som "Run To The Hills" samt "Fear Of The Dark". De kanske mest kända låtarna hos den icke inlyssnade. Detta fick de stillastående lirarna runt omkring mig att dra på smilbanden och sjunga med i en text vilken borde ha ekat ut över östermalm och vidare bort mot mera vackrare vyer. Mäktigt. Herr Silfvertryffel med egen takvåning måtte ha spillt ur sin svindyra champagne då han satt på närliggande restaurang.

Bandets eget soundtrack är döpt efter dem själva och bakom en mumifierad sådan dök deras maskot, Eddie, fram. Allting var så otroligt snyggt gjort då en ljuvlig doft av 80-talet spred sig över en och alla andra. Det är punkigt, det är hårt, det är retro.

Tänka sig hur fantastiskt det hade varit om 1986 års plattas första låt hade spelats. Detta hände tyvärr inte. Det akustiska introt i "Moonchild" tog istället platsen som första extranummer. Tråkigt nog gjorde denna sig inte, precis som efterföljande "The Clairvoyant", särskilt populär hos personerna runt omkring mig. Bättre drag blev det dog i den storslagna avslutningen i "Hallowed Be Thy Name". En välförtjänt avslutning på en konsert som hade det mesta.

Det var en väldigt bra spelning! Väldigt bra utfört med tanke på Bruces tveksamma tillstånd som inte märktes av hos oss fans. Detta är däremot fullt möjligt hos de välbetalda krönikörerna på pressläktaren vilka gärna spottar ur sig diverse snedvridna kommentarer kring osynliga detaljer. Han var fullt rörlig som alltid och humöret hos frontmannen var på topp. Jannick Geers var traditionsenligt bandets egna krakel spektakel i sina manér. Steve Harris axlade rollen som bandets farsa alldeles galant. Dave Murray och Adrian Smith glänste i deras solon likaså Nicko McBrain lyste glatt bakom trummorna. Man får alltså det man hoppas på när det gäller Iron Maiden!

fotnot: samtliga bilder är norpade från aftonbladet.se

• Andra har ett hem och tak över huvudet.

Fotnot: stadssiluetten påminner oss om att vi är mitt i stan

E n   s l a g s   i n t r o d u k t i o n
Med enbart några veckor efter årets tidigare turné ägde biljettsläppet till bandets sommarspelningar rum. Undertecknad tog då chansen att få återse bandet som i Skövde lämnat efter sig ett väldigt bra minne.

Spelningen var förlagd till Zinkensdamms Idrottsplats i ett av Stockholms finaste områden. Med tanke på Kents relation till just Södermalm är detta ett ypperligt val att bjuda in deras närmaste vänner.

Valet av förband, eller "special guest" som det kallades denna gång, föll aningen sent på självaste ikonen Joakim Thåström. Solobandet är döpt efter mannens efternamn och skulle på förhand visa sig vara någon av de mer intressantare uppvärmningarna jag sett. Med sin historia som en av punkens större ikoner är det få som inte hört talas om honom.

S a k e r   m a n  ( i n t e )  s e r
Det var en regnig dag den där lördagen i sommarens mitt. De svartaste molnen såg till att växa på höjden vilket gav dem kraft att avge diverse mullrande ljud som oroade en aning då man försökte undanfly regnet. Regndropparna blev dock allt färre då Handens pendeltågstation äntrades lämpligt nog innan det tidiga tåget skulle anlända. Tåget fylldes senare av ledigt folk vilka skulle in och njuta av det härliga sommarvädret som kom att visa sitt rätta jag lite senare in på kvällen. Ett knippe fan av Kent stod på de perronger tåget passerade. Men än så länge hade den rätta stämningen inte funnit sin ro hos en trött skribent.

Från Södra Station är det lagom promenadavstånd till slutmålet och det var först då jag märkte att avsaknaden på glasögon fick mina ögon att stundvis krympa som blåjeans i brist på skärpa. Det efterlängtade vädret började allt mer infinna sig ovanför mig och mitt sällskap

Val framme på Zinkensdamm skådade vi den röra de trognaste fansen lämnat efter sig vid entrén. Det var då dags att bli visiterad av en handfull sysslolösa säkerhetsvakter och ställa sig i kö till arenans enda herrtoalett.

In gled jag annars på en ekande och en, än så länge, relativt tom arena. Då benen inte bar mig längre fungerade det plastiga konstgräset alldeles utmärkt som madrass att vila sig på. En grov avsaknad på sömn och bra skämt fick en och annan i sällskapet att hejdlöst sätta igång med ett patenterat garv. Detta lade sig senare till ro då vi bestämde oss att från stående fot ta oss an ett mer allvarlig framträdande från scenen.

T h å s t r ö m  -  e n   l e g e n d

Till en stämningsfull musik trevade sig frontmannen fram och påbörjade därmed sitt gestikulerande i brist på en gitarr som i senare låtar kom till hans undsättning.

"Nästan akustiskt" löd den undertitel som kom att prägla spelningen och det nästan akustiska ljudet bidrog en stor del till den stämning som annars hans röst ger. De låtar som framförs är fyllda med sån känsla och kyla bara upphovsmannen själv kan framkalla. De texter han skrivit må vara simpla och sakna rim. Gång på gång rabblade vår berättare sammanhängande versrader om diverse anekdoter han upplevt som revolutionär förortsbo i Rågsved.

Den kanske bästa låten var dock allas vår Carl Michael Bellmans "Märk Ur Vår Skugga". Denna har gjorts av diverse trubadurer i svensk musikhistoria men jag är helt säker på att Joakim Thåström gjort den bäst. Den mörka stämning han tillför höjer sången ett ytterligare snäpp.

På slutet dammades även de gamla klassikerna "Die Mauer" och slutligen "Du Ska Va' President" av. Publiken hade därmed fått sig en dos historia att merparten borde ha ändrat åsikt och bestämt sig för att rösta rätt i nästa val.

En given avancering i publikhavet gjordes med ett helt okej resultat och då ett stort svart skynke täckte scenen var kvällens största höjdpunkt inte långt ifrån oss alla som väntat länge.

K e n t  -  l y s a n d e

Den rätta stämningen infann sig i rättan tid då den svarta täckmanteln slets bort och det hårda introt till "Stenbrott" gjorde entré hos tusentals glada fans. En positiv överraskning som fick medhåll från de allra flesta trots att den är hämtad från deras första självbetitlade platta. Sångare Joakim Berg övertygade dock inte i refrängens krävande toner men lämnade ändå ifrån sig en kanonlåt. Den efterföljande och numera givna live-låten "Socker" kan inte misslyckas utan berör på sitt alldeles egna sätt i sin enkelhet och lyrik.

Kvällens nästa historielektion gavs inför kvällens tredje låt. Redan nämnda sångare berättade att denna förmodligen spelades samma kväll de startade sin karriär som Sveriges största rockband. Publiken jublade. Himlen var blå liksom scenens tillfälliga dekor i bakgrunden och öppningsspåret från deras nu trettonåriga debut spelades oklanderligt. Det doftade indie-inspirerad rock och allsången var ett faktum. Det luktade nostalgi och en annan upplevde en förnöjsamhet utan gränser. Den fylliga och enkla inredningen från föregående turnéer har inte rostat utan höjde stämningen ett extra snäpp i de fantasifullt rörliga bildspelen.

Bandets framträdande var på topp och stämningen följde med därefter i överraskningen "Kallt Kaffe". Kent må vara ett av få band där deras b-sidor faktiskt gör sig kända hos gemene fanatiker. Humöret steg förvånansvärt även hos mig som pinsamt nog aldrig hört låten innan.

Självklart putsade de vidare på deras senast släppta discoaktiga alster och spelade vidare på låtar som är precis lika träffsäkra likt spår från föregående skivor. Allt görs med en grym scennärvaro och ett välförtjänt självförtroende som lätt smittade av sig. Någonting i det svala sommarvädret fick dessa annars så filosoferande grabbar att lysa till ett par watt extra.

Låtarna framkallade stundtals rysningar bland både gamla låtar som "Vi Kan Vänta Tills Imorgon" samt nytillskottet "Generation X". Den sistnämnda råkar på att vara lite av en favorit hos mig. Tillsammans med ett synkroniserat band och en inspelad Camela på den rörliga backdropen blir den så jävla fin att uppleva. Vackert.

Den gamla hiten "Om Du Var Här" lät om möjligt bättre live. Då den avrundades i en övergång till "Dom andra" i up-tempo gick stämningen att känna i luften. Tyvärr blev nästföljande låt "747" aningen avskalad då hela första versen dränks i en fadäs av ljudteknikern. Den mysiga stämning deras theme trots allt skapar gjorde att en nästintill fylld arena att ropade in Kent till några regelbundna extranummer. Bland dessa fanns en purfärsk komposition vars namn var "Håll Ditt Huvud Högt". Det hela lät minst sagt lovande inför vad som komma skall.

Alla vet att den absoluta höjden av punkter brukar nås vid slutskedet på en konsert med Kent. Så även den 28 juni 2008 på Zinkensdamm i Stockholm då "Mannen I Den Vita Hatten (16 år senare)" traditionsenligt är sista låten. En episk historia vilken utan problem får både den inlyssnade och den oerfarne att fälla ett och annat av våra dyraste innehavda smycken. Konfettiregnet fick föreställa bandets sådana då de har all rätt att vara stolta över kvällens uppvisning.