Än en gång fick man ta tillfället i akt att färdas en bit för att se några av sina forna idoler. Denna gång stod Västerås för inbjudan åt Rage tillsammans med ett turnésällskap bestående av Edenbridge samt FreaKozaks. Ett litet band (även bokstavligt talat sett till antalet medlemmar) i en mindre stad betyder litet intresse tänkte undertecknad innan lördagen förra veckan. Detta skulle jag få käka upp då jag upplevde ett intresse av det större slaget på Sigurdsgatan 25 den 29 mars.

Bilfärden på Sveriges tråkigaste europaväg tar dock kortare tid än förväntat då de breda vägarna gav utrymme för i princip valfri hastighet hos min far som gärna tar rollen som chaufför.

Väl framme vid målet tog vi oss igenom det horribelt fula industriområdet för att kika på var kvällens evenemang är förlagt. Mitt ibland dessa alldeles för höga skorstenarna och de kilometerlånga lagerlokalerna hittade vi tillslut stället som smidigt nog är döpt efter den upprustade industribyggnadens adress.

En hunger stillades senare av en välförtjänt 15 cm lång sandwich, inhandlad på den centrala Subway-restaurangen, och det var dags att ställa sig i kö på den redan nämnda adressen.

Den lätt överkomliga kömassan, bestående av ca 10 pers, tog inte allt för lång tid att komma fram bakom och vid utsatt konserttid äntrades lokalen. Dock fick den närliggande puben i samma byggnad för en stund agera väntrum till de frestande fansen som hellre flockades kring den regelbundna merchendise-hörnan. Föga förvånad blev jag över att de äldsta besökarna kom att dominera drickandet av öl då detta brukar vara alla ungdomars dröm.

Nej, ungdomarna i Västerås vet hur man hanterar en konsert och lät sig vara nyktra kvällen ut för att istället möta det mindre kravallstaketet då de inväntade sina hjältar.

En timma efter utsatt tid vandrade FreaKozaks in framför tio-femton pers som applåderade vänligt då de avverkat sina proggresiva låtstycken. Föga intresserad var även jag åt de aningen billiga men lättsmälta riff som spelas hos den ensamma 7-strängade gitarren. Ingen dålig musik dock, snarare dålig publik.

Aningen mer folk slöt upp innan fem österrikare klev upp på scenen inför ett litet, om än varmare mottagande än ovanstående. De såg till att spela av halva sin (till dags dato) outgivna skiva och ett par kända låtar. Inget större intryck gavs mer än den otroligt glada och spralliga basisten som mest stack ut i sin stil jämfört med de övriga stenhårda grabbarna i sann power metal-look. Värt att nämna är att bandet, trots kommentaren innan, inte axlas av enbart män då mikrofonen ansvaras av en skönsjungande kvinna.

Desto större utrymmen fylldes i lokalen tills huvudakten skulle äga rum strax efter klockan 22. Det började även bli allt trängre framme i täten och diverse inbitna fans diskuterar allt ifrån antalet skivor i skivhyllan till äckliga gitarrister.

Till störst jubel vandrade den eminenta trion in på scenen iförda lika många breda leenden åt publikens reaktion. Då introt till bandets purfärska "Carved In Stone" spelades sjöngs denna melodi flitigt av entusiastiska fans till bandmedlemmarnas tummar i luften.

Fortsatt nya låtar spelades och det dröjde inte länge innan ett par lyssningsvärda klassiker dök upp i setlisten.

Den tidigare uppmärksammade försäljaren vid det redan nämnda merchendise-placet äntrade senare scenen för en kvinnlig sånginsats på två av kvällens bästa låtar, "Lord Of The Flies" och "Dies Irae".

Eftersom en tredjedel av bandet vid namn Victor Smolski behärskar sitt instrument till alla håll och kanter förevigades denna kunskap även i ett eget solonummer.

Då humöret var på topp inför bandets musik och live-framträdande avtogs denna tämligen abrupt då halva utrustningen förlades i ett irriterande elavbrott. Något nervös följde jag, och alla andra i den tidigare så uppspelta publiken, bandmedlemmarnas trevande och upprörda blickar över den strömlösa scenen. Om en konsert slutar på sådant sätt skulle inte kännas som annat än ett misslyckande från turens sida.

Såklart väcktes instrumenten till ljud igen och de resterande låtarna "Long Hard Road" och låten med det igenkända och tveklöst coolaste riffet "Straight To Hell".

Bandet tackades av inför mig tillsammans med alla andra mycket nöjda fans och efter en missad trumpinne som kastats ut i publikhavet var det dags att kliva in i den väntande röda volvon utanför.