Följande historia utspelade sig strax intill målet dit buss 807 tog mig i mitten av november detta år.

Kallt var det. Isen kändes i luften. Samtliga resenärer utanför stadens gamla isstadion andades ut synlig koldioxid. Vi var alla på väg in i värmen. Föga anade vi den helvetiskt liknande temperatur på den upplevelse som komma skulle. Vi kunde bara se innandömet glöda. Vi kunde bara ana, vänta och blöda.

Rutinerade uppvärmare var det gott om.  För fem år sen var våra kroppar tänkta att blodigt sättas i rullning av den hatiska besättningen i Children of Bodom. Strax efter den oerhört lyckade halshuggningen frågade samma mordiska män kaxigt om vi nått döden med en välkänd men icke tillräckligt nyanserad stämma. Nuförtiden verkar de inte bry sig ett skit om vare sig lemlästning eller tuffa förhör när de i långsam takt är på väg att drunkna i sitt eget blod. Mediokert.

Ett par mindre promenader runt omkring bland svindyr merchandise, fyllda ölmuggar samt små toaletter fick tiden att gå en aning. Nästkommande akt, vilket på pappret och på deras senaste mästerverk till platta såg ut att bli kvällens höjdpunkt näst huvudrollsinnehavarna, gick in hårt.

Machine Head hade mycket att visa. De är rutinerade och sitter inne på en jävla massa riff att leverera till ursvultna samlingar. Tyvärr råkade denna skara sitta inne med ett lugn just vid denna tid. Den otroligt karismatiska sångaren såg dock till att få en och annan tonårings nacke att göra onaturliga rörelser. Dessutom tog samma man initiativet till att låta samma ynglingar få springa av sig i ett mindre slagsmål framför scenen.

Det ska bli intressant att någon gång få se bandet på nära håll eftersom arga vakter inte ville låta mig med en handfull andra äntra den främre sektionen förrän efteråt. Machine Head ägde scenen trots ett par tekniska problem och en smärre sjukdom.

Ridån föll samtidigt som arenan fylldes till allra sista plats. Stämningen byggdes därefter upp till en praktisk mandelmassa i luften som lätt kunde tas på och käkas upp om viljan fanns. Det inleddes även en del gräl där vi alla stod packade som sardiner i en större ask. Alla gillar inte fisk helt enkelt.

Dimväggen gick upp till oljudet av kriminaliteten i en av amerikas mera centrala stater. Scenen badade i ett trasigt ljus av flera fallfärdiga glödlampor. Bakom trummorna dök självaste jesus upp. Denna gång, tvåtusen år efter hans död, växte hans fingrar likt grenar vilka spöklikt smekte cymbalerna. Därefter staplade det in en gammal man med en svår skada på ett av benen. Balanserandes på ett par kryckor i det blinkande ljuset darrade folket av rädsla framme vid parkett. Följt av den skadade gubben kom det in ett gäng robotar, alla med varsitt manér. Den ena mera skräckinjagande än den andra. Det var Slipknot – Det var teater.

Showen var helt enkelt igång. Inledande käftsmällar som ”Surfacing” och ”Get This” visade på killarnas kvarvarande attityd när de skildrar det allra mörkaste hatets konsekvenser. Lyrik som borde få vilken ungdom som helst på fall om det inte räckte med den auktoritet som frontmannen trots allt bistod med under hela spelningen. Likt vilken gud som helst hade han makten att leda sin jublande publik åt vilket håll han ville.

Det var för åtta år sedan undertecknad skådade videon till ”Spit It Out” på Sveriges Television. Föga imponerad var jag då, och även under de senare åren, på grund den uppfostran jag trots allt har inom den mera traditionella hårdrocken. Lika många år senare stod samma person i den stillastående publikskara som på ett klartecken från sångare Corey Taylor väntades löpa total amok.