180 minuter går rätt fort med vetskapen om man har aningen i vad som komma skall senare samma kväll. Tre timmar på Coop Forum, fyllda av kunder på med både stora och små begär, fick den ena sekunden att avlösas av den nästkommande.

Fort gick det även då jag, i tron att missa inledningen av showen, beställt skjuts av mina alltid lika välvilliga föräldrar. Fryshuset äntrades strax därefter i en lite för lagom tid till uppvärmarna från Göteborg var ämnade att få igång en hängiven skara fans denna lördagskväll.

Trots huvudbandets mindre grandiösa karaktär på den gigantiska kartan av olika band med unika genrer var där en relativt stor hop med publik som hade samlats i ett stundtals behagligt sorl. Gemene såg ut att härstamma från fjolårens våg av klädstil och frisyrer inom det alternativa. Stämningen i fronten såg ut att vara god därifrån jag satt och vilade mig på ett hårt betonggolv lite längre bak i lokalen. Trots mitt avslappnade agerande lyste komforten med sin frånvaro och ett smärre ryggont fick mig att avancera när ungtupparna i Marionette steg fram på utsatt tid.

Bandet var ett stort gäng karismatiska ynglingar vilka dessutom såg aningen trevliga ut då ett och annat leende smög fram ur deras hårda poserande. Fan va tajt. Grabben bakom det minimala trumsetet behärskade detta till fullo då han fick det att bära deras musik så stabilt man alltid önskar sig som åskådare men sällan får. Resterande medlemmar av det deah metal-inspirerade bandet bar upp rytmiken och närvaron ovanligt väl. Värt att notera bör göras i att ljudet var ovanligt skarpt. Välförtjänt till ett bra framträdande. Energin sparades det dock på hos en undertecknad som av rutin alltid ser till att vara i full form tills huvudakten är beredda att underhålla en själv och alla andra.

Det tog ungefär trettio minuter av lagom mycket arbete från de paret av roddare som placerade ut handdukar samt oöppnade vattenflaskor på scenen som nu såg ut att vara snäppet större då förbandets rekvisita baxats iväg. Därefter kom amerikanarna i August Burns Red, inför ett eurodance-liknande intro och en publik som suktade efter att få delta i ett slagfält.

Det var röj. Från början till slut. Det var otroligt tajt. Från början till slut. Killarna med instrumenten röjde även de och sångare Jake fixade sitt arbete alldeles utmärkt som en av de bästa i en stil som delas av tusentals andra liknande. Breakdown efter breakdown. Taktarter gjorda för att få oss i publiken att gå loss i gemensamma rörelsemönster, utförda av en senare ömma nackar, utfördes flitigt och jag avgudade det.

Bakom mig bedrivdes det en och annan circle pit av diverse pubertala tonåringar. Framför mig kom det en äldre sådan flygande från scenen. Överraskande. I mitt ansikte. En så kallad stage dive gjorde mig aningen groggy och fick mig att tappa närvaron för ett fåtal sekunder. Det andra försöket av samma person något senare fick mig som rutinerad att ducka vilket förmodligen gav tillbaka en aning i smärta. I övrigt var jag och resten av publiken på väldigt bra humör.

Efter drygt femtio minuter sade sig frontmannen vara färdig varpå de efter en avgång blev uppropade för att köra ytterligare en till godbit från deras hitills korta karriär. Fan vad bra det hela var.

En timmas orgie av otroligt samspelta lirare fick mig, trots den korta tiden, att känna mig jävligt nöjd. Det här bandet låter som hämtat ur en högtalare hemifrån. Det är ytterst ovanligt. Ty det är så det ska vara.