Att projektveckor är något vanligt förekommande på gymnasieskolor har jag förstått. Den nuvarande i min skola verkar vara väldigt inspirerad av universitetets och högskolornas sådana. Mycket fritt arbete på en bunt masskopierade papper ska tydligen pluggas in till ett skriftligt prov i slutet av veckan. Kopiösa mängder ark som går till spillo. Inspirerande.

Det är tur att Fria Gymnasieskolan trots allt använder sig av en lightversion ur högskolans system. Vill helst inte veta hur många decimetertjocka tegelstenar man ska tvingas plöja igenom under sina tänkta akademiska år senare i livet. Tänk de som inte är några hejare på att läsa böcker. Tänk de som gärna gillar att kolla på bilder och diagram istället för att tyda svarta tecken på vitt illaluktande papper. De är det synd om. Med andra ord har de inget att göra på universitet eller högskola.

Jag har även hört av nära och kära hur det engelska språket är ett vanligt fenomen i framtidens kurslitteratur. Det gäller alltså inte att bara behärska det svenska språket till sin lagom stora bredd. Föreställ dig vara utan, så kallade, stora kunskaper inom språket och du är körd i dina vidare studier. Jag längtar inte.

Skriftliga prov och läxor brukar inte ha för vana att stanna särskilt länge i hjärnan. På sin höjd fastnar små fragment av en rätt hektisk vecka av studier i ens närminne. Snabba inlärningssystem kan man därför vara utan.

Jag tror och tycker att det är viktigt hur man lär sig saker och ting. Det är avgörande hur länge det fastnar. Att lära för livet brukar vara underskattat inom den svenska skolan nuförtiden. Tidspress har numera övergått till ett ord som deadline. Smaka på det ordet. Döden kommer allt närmare oss studerande. Betygen återstår och snart blir det mer att sätta fingret på av den flergradiga sorten.

Det ska vara roligt att lära sig nya saker i skolan. Det ska vara roligt att umgås i skolan. Det ska vara ett gäng meningsfulla år som du, av positiv innebörd, ska minnas för resten av ditt liv.