Det gick inte i natt heller.

Den påstådda kuren till välmående fungerar väldigt dåligt med ett par vilsna killar i yngre tonåren utanför ens fönster. Pubertala ylningar är så långt ifrån örongodis man kan komma. Grabbar utan gränser. Turligt nog tog deras batteri slut genom det ständiga lyssnandet av monotona hitlåtar från värdelösa högtalare. Vem klarar av det skräniga ljudet? Det bar istället hem till närmaste mjukisbrallförsedda tjejpolare för fortsatt konversation.

Tystnaden var dock inte över.

Den otroligt höga musik jag spelar om dagarna fram till klockan sju får jag vid läggdags käka upp. Efter ovannämnda oljud fick jag stå ut med ett ständigt garv från familjen bakom den alldeles för tunna betongväggen. Hämnden var tydligen ljuv.

Jag tycker inte om att bo i lägenhet.