Det var aningen oväntat att jag idag tog mig frivilligt till fiendeland på andra sidan staden. Vad har Solna som inte Haninge har? Skillnaden denna dag var inget annat än enbart en skivmässa. Resterande bebyggelse bestående av bl a en rutten fotbollsarena gav inte mig mycket att hurra över under förmiddagen.

En lika rutten inomhushall, även kallad Solnahallen, innehade en temperatur strax över det normala där en jävla massa folk stod och bläddrade bland stora och små vax. Det bör nämnas att nästintill samtliga besökare var iklädda gamla hårdrockströjor samt en frisyr vilken inte blivit klippt på de senaste åren. Trogna fans.

Bland välkända och mindre namnkunniga skivomslag spatserade jag i dryga timmen och tummade på flertalet potentiella köp. Det slog mig dock senare att jag varken var på köptankar eller innehade några sedlar i plånboken. Därför begav jag mig hemåt och intog en rejäl måltid i en kebabpizza inför en återigen medioker match av Hammarby.

Nu väntar ynka tre timmars arbete innan det är dags för kvällens avslappnande stund framför en dator som denna.

Kuriosa. Lokalen bör ändå nämnas vara aningen historisk då världens nu största hårdrocksband för exakt (!) 22 år sedan gjorde en beljublad spelning innanför samma väggar. Det skulle bli en viss Cliff Burtons allra sista konsert. Bandets basist. Denne mötte sitt öde på en landsväg i det mörkaste småland några timmar efter spelningen. Han kunde inte ändat sitt liv och sin karriär på ett mera tragiskt vis. Utvecklingen från utslitna och minimala idrottshallar som sett sina bästa dagar till supermoderna utomhusarenor fick han aldrig vara med om. Hans band är numera välkänt och namnkunnigt som Metallica. Rest in peace.