Aldrig tidigare har jag varit utmattad som nu. Ryggen värker. Benen gråter av sina tusentals meters löpande i en terräng av sällan skådat like. Fötterna har dött för länge sedan. De klarade inte av den ständiga tortyrmetoden i form skendränkning. Jag talar resultatet av skolans årliga orientering vilken ägde rum tidigare i dag.

Jag måtte ha sprungit ett par mil bland tätt bevuxna granar, stundtals osynliga kraftledningar och oigenkänneliga områden. Jag har korsat och bottnat i milslånga diken. Jag har haft både Vänern och Vättern i mina skor. Jag har svurit i min frustration då min tro var som allra minst. Inte visste jag att portalen till ett helvete låg framför mig vid starten. Men jag klarade det.

Det tog strax över två timmar att ta sig igenom den bana någon jävel roat sig med att sätta ut. Tolv kontroller. Noll vätskekontroller. Två hållplatser fanns dock där lärare satt och förfriskade sig med kaffe och sötsaker. Under tiden trotsade vi elever våra liv. Var finns logiken?

Aldrig har ett sött och surt äpple med en klibbig yta smakat så gott som det gjorde när undertecknad med nöd och näppe äntrat sitt hem. Denna frukt som brukar bli ignorerade av familjen fick nu möta sitt välförtjänta öde. Det tog inte många sekunder innan det bytte skepnad till ett skrutt. Aldrig har en medioker korv stroganoff á la Andersson gått ner hos mig på ett sätt som den gjorde alldeles nyss. Det var jag värd.

Nu väntar en lång kväll av sängliggande för den sargade kroppen. Jag värd en jävla mängd godis då jag hade tänkt att spendera dagen med de filmer jag fått på min årsdag.