Idag har det skissats färdigt och två nya program på dator är lärda. Av detta hinner jag dock inte skriva något särskilt om när tåget jag ska med drar härifrån Handen vid 18.13. Det var ett tag sen jag vistades på en konsert (den senaste upplevelsen var för ungefär en månad sen). Nu är det även en ny lokal som ska besökas. Denna ligger belägen innanför Gröna Lunds grindar och kallar sig "Tyrol". Spännande att lyssna på musik i ett annat ställe än Fryshusets sådana.

Mer om detta och en utförlig recension läses imorgon.

     
      fotnot: finn ett fel!

En morgon man allra minst ville stiga upp på pga ens sömnbrist, därav de 20 minuterna mindre att förbereda mig.

Jag låter detta långa inlägg tala för sig själv...

                                
      

Väl förberedd

Framme vid den alltid lika tysta Stockholm södra-stationen inser jag att klockan är på tok för lite för att gå raka vägen till firman som hade den äran att ta hand om mig denna praktikvecka. Då gatan och porten var hittad drar jag istället iväg för att skåda hur Södermalm råkar se ut denna måndagmorgon och passar då på att ta några vackra kort. Med detta gjort drar jag mig ner med bestämda steg till rätta porten och glider in lite diskret då en annan kontorsarbetare just kommit igenom med sitt passerkort.

Fem trappor tar en bra stund att ta sig upp för med mitt tillstånd. En trevlig och simpel dörrklocka är vad som gäller för att komma in i genom portalen till vad som ska bli mitt andra hem den inledande veckan.Ett trevligt bemötande visades upp från alla och en var på företaget och självklart var handskakandet samt det välkända nickandet en sedervanlig gest från min sida. När visningen i en kontorslokal av det större slaget var ändad blev jag ett kollegieblock samt en stiftpenna med 0,7-stift rikare.

Efter denna vinst blev jag hänvisad till ett skrivbord där en dator tillhörande en stor wide screen-skärm och dessutom ett mindre tangentbord lämnade plats för stora skrivytor på. Här fick jag chans att utöva mina skills och det smattrades rätt rejält då undertecknad surfade runt på information om yrket som landskapsarkitekt.Detta snabba tryckandet på det vackra tangentbordet varade dock inte länge då det var dags för fikapaus och det nya projektet skulle gås igenom. Detta bestod av en total restaurering i området kring en plantskola med närliggande trädgårdsbutik.

Kaffekoppen var tom och det var dags för ytterligare hårt arbetande från min sida, det begav sig ut på nätet igen. Uppgiften om att leta reda på, i snitt, hur mycket alla de runt omkring mig tjänade för det jobb de genomförde gav mig ytterligare en uppmuntran inför framtida studier.

Mycket mer än så hann jag inte med för än den beställda maten från en cateringfirma anlände till Peter Myndes backe 12. Denna lunch var otroligt avancerad med en rad olika matverk med recept härstammande från, uppskattningsvis, Asien. Detta gjorde susen på en tom mage och en skoltrött andraårselev från gymnasiet. Även denna fridfulla matstund, på det lagom stora bordet med plats för alla anställda, ska det diskuteras det nya projektet lite närmare. Denna gång har de anställda skissad på lite grova förslag på vad som kan komma att framföras som ett slutgiltigt mål.

Så var det dags för den lilla tiden innan klockan var slagen 14 timmar efter midnatt då man var tillsagd att sluta för dagen. Även den tiden tillbringades framför min kära dator och nu blev man även tilldelad en hemuppgift. Denna innebar att kartlägga ens innergård med mått för att sedan kunna rita in det i deras program de arbetar med och då lära mig lite extra om vad arkitekter sysslar med.

Tiden gick fort och tiden var då inne att lämna Landskapslaget AB för denna dag och det begav sig till pendeln och samla alla intryck jag fångat under dagen. Det är i stort sett bara positiva sådana jag har att fundera över. De enda negativa tankarna kretsar kring hur det ska gå att studera till detta högavlönade jobb då man redan nu är trött att vistas bakom skolbänken.

Danne Andersson - laddningen inför helgens konserter ska snart visa sitt resultat...

Veckan som komma skall innehåller fem dagars praktik (mån-fre), eller som skolan vill kalla det; yrkesorientering. Alltså, om ca 12 timmar kommer jag att befinna mig på Södermalm, strax bakom Slussen vid närliggande Stadsmuseet, där en arkitektbyrå är förlagd. På detta företag kommer jag att spendera dessa fem dagar. Visst kommer det bli spännande, men frågan om det hela blir intressant låter jag vara obesvarad fram till fredag eftermiddag då detta svar lär vara ett faktum.

Mycket detaljerade beskrivningar och övrig kuriosa kommer att skrivas på denna plats efter varje dag, så håll båda ögonen öppna.

       

Som jag skrivit i tidigare inlägg angående problemet med undertecknads sömn kan jag nu berätta att detta inte funkat något vidare. Detta ska det bli ändring på idag, därav mitt försök att tidigarelägga min skrivtid till ett par timmar tidigare än normalt.

De tre inledande timmarna av mitt individuella val var visserligen intressant och innehöll idag något som föll mig i smaken. Trots detta fanns det ingen chans att mina två ögon kände detsamma. Dessa ville hellre stänga för dagen och komma tillbaka senare, en sovmorgon var det de allra mest skulle önskat för att förse ägaren till ögonen med en klar syn.

Då det vankades egen inläsning på tre textrika sidor fanns det ingen utväg, ögonen slöt sig och där satt man utan att veta vad som hände i 1700-talets Stockholm. Som tur är existera baskunskaperna av detta i ens huvud.

Dags för en kvarts rast. Det var då jag såg min chans att ta mig upp till närliggande och alltid lika trevliga Pressbyrån för att inhandla en större mugg cafe latte samt en kanelbulle. Detta förtärs inom de närmsta tio minuterna.

Om det var den friska oktoberkalla luften utomhus som gav mig den livsviktiga energin för att fortsätta skolan eller den stora pappmuggens innehåll vet jag inte. Det jag vet är att jag måste fixa sömnen bättre så jag slipper ha detta ämne som givet vid varje skrivarstund!

               

Rubriken är allmänt känd och är inget jag själv suttit och tänkt ihop att skriva en finurlig mening till ett lika finurligt blogginlägg. Förutom att pryda ett aningen innehållslöst inlägg på den förmodligen mest seriösa och mest uppdaterade bloggen är det även titeln på Kents nyaste fullängdare.

Dagen den 17 oktober var nämligen dagen då den nämnda skiva släptes och ligger nu vackert på författarens skrivbord i form av en limiterad (10 000 ex) version, en väldigt exklusiv sådan. Skulle gissa på att det är bandets frontfigur tillika Jocke Bergs täta plånbok som tillåter dessa vackra specialutgåvorna av bandets skivor. Denne exklusiva variant består av en 119 fylliga sidor som också var fyllda med både abstrakta och föreställande bilder. Som om inte det vore nog fanns även låt-texterna med längst bak i denna bibel. Allra längst bak i en papp-ficka låg även skivan det nu lyssnats på en och en halv gång.

Hur låter denna skiva då? Trots att man inte är någon hejare eller bästa polare till denna sorts elektroniska pop Kent nu ställt om sig till låter detta faktiskt soft och vackert i ens förväntansfulla öron. Detta ljud spelas nu upp i ens radio/cd-spelare som , tidpunkten till ära, begåvats med en lägre volym då en allt för hög sådan skulle anses som stötande eftersom barnfamiljen bakom väggen har förskräckliga erfarenheter av detta.

Hur hamnade då denna pärla på skrivbordet framför mig? Självklart skedde det på ett sånt sätt man brukar handla då man senare tänkt sig äga föremålet. Min förhoppning var dock att detta skulle ske genom ett köp via ens eget maestro-kort. Döm om min förvåning när detta, enligt traditionen, plockas upp för att sedan stoppas in i en bankomat och visar sig att kortet, trots sin hårda passform, valt att dela på sig.

Hur som helst fixade det hela sig då en givmild och rikare person sträckte fram de två hundralappar denna nyligen plockat ut på sitt hela kort. Detta mottogs av en stor dos glädje, men en viss besvikelse över att två  plastbitar var tvungna att gå skilda vägar fanns kvar.

Detta lade man bakom sig då man ställt sig i den senare människotäta kö som växte alltmer tidens gång. Tiden var alltså inne för de tre långväga resta vännerna att få sina exemplar av Kents nya skiva, "Tillbaka Till Samtiden", signerade. Det hela inleddes med en 90 minuters väntan i en lagom kall oktoberdag i en jacka vilken snarare är gjord att släppa igenom vindens pustar och kylde därför ner personen bakom jackan tillräckligt för att skakningarna var ett faktum.

Som en skänk från ovan var nämnda band på plats på exakt utsatt tid, vilket sällan förekommit i ens meritlista vad det gäller skivsigneringar. Den långa kön minskar då alla ägare av deras nya skiva ska få bandmedlemmarnas autografer ditkladdade på det nya alstret. Fyra autografer och lika många handskakningar rikare är man glad och nöjd med den kväll man till större del genomlidit i det kalla vädret.

Väl hemma i Handen var det dags att chilla framför tv:n och kolla in den , nu, i särklass bästa doku-såpan - Bonde Söker Fru. Om detta skrivs det dock ingen vidare utvärdering om då den känns som överflödig, jag låter programmet tala för sig själv och råder er alla att boka in alla kommande onsdagskvällar på bästa sändningstid!

              

Hade inte planerat att följa upp temat från gårdagens otroligt innehållsrika/lösa (?) skrivning. Detta skulle tråka ut de få, men ändå så älskvärda personerna, som läser denna omsorgsfullt skrivna blogg. Istället väljer jag att hoppa raskt över till något helt annat och tänker inte lägga upp dagens text på ett argumenterande sätt utan mera i ett så kallat berättarstadie.

Gårdagens skandalösa och senarelagda väckning lade grunden till vad som kom att bli en mindre lyckad dag ur ens perspektiv att uppskatta måndagar. Givetvis hade även söndagens sena natt ett finger med i spelet. Självklart gav föregående dag en del energi att klara av veckans, sedan alltid, tråkigaste dag - tisdagen.

Varför tisdagen just varit ohotad segrare av meningslösa dagar har till stor del med placeringen i den sju dagar långa veckan. Dagen är strax efter den ofta lugna och avslappnade måndagen och ses därför som den verkliga starten på, då, fyra dagar lång skolvecka. Historiskt sett har även denna dominerat i antal timmar av lektioner. Då man numera går på en soft friskola känns det inte mer än rätt att man får sluta tidigare på den så tråkiga dagen, detta som komplement till alla tidiga morgonar och sena eftermiddagar jag tvingats gå igenom. Nog med historia då det är dags för att foka på den tisdag som just nu bara har ett par timmar kvar att existera.

Dagens tisdag innehöll väldigt många situationer man skulle kunna skriva läsvärda triviala artiklar om. Inte helt otippat fick man agera höglösare på engelska då man traditionsenligt blev utfrågad trots att man inte, av välvilja, sträckt upp en högerhand i luften. Denna hand satsade istället på att stödja det stegvis tyngre huvudet. Underbart är som allmänt känt - kort, den utlästa meningen lär ha passerat fem sekunder i längd för att vara exakt.

De nästkommande lektionerna innehållande diskussioner gällande religion samt svenska. Dessa verkar ha tagit sina två timmar utan att något speciellt minne slagit rot i ens huvud.

Hur som helst var det, som alltid, dags att förtära en välförtjänt måltid efter den bastanta frukost man fått i sig, dagen till ära. Då närliggande restaurang serverar mat från det stora landet borta i Asien kan man förvänta sig en hel del ingredienser av det starkare slaget. Själv har man alltid velat framstå som en tuffing då man slukar den minsta lilla senapsstrimma från en behållare som är märkt med etiketten, "extra stark", utan problem. Dessa tankar om min uthållighet vad det gäller stark mat har minskats en aning då en portionsförpackning av smörjan Sambal Oelek rördes ner i ens nudlar. Detta fick helt enkelt konsekvensen att skippa denna del av den annars goda maten.

En sådan tur att det finns xylitol-söta tuggummin nuförtiden. En dubbel dos sådana låter smaken i munnen istället kretsa mera kring mint istället för den nämnda starka sörjan.

Den återstående lektionen bestående av kunskap i områdena kring arbetsmarknad är bara en introduktion till vad som komma skall under nästkommande vecka. Bloggens ägare ska då ut och känna stämningen i arbetslivet och eventuellet uppmuntra sitt intresse angående framtidsplaner. Tills dess får man stå ut med att skriva om en hel del fortsatta dagliga händelser ur underteckands liv!

       

En dag som denna kan det behövas att ta tag i en viss livlina vad det gäller skriveriet. Då dagen gapar stora hål i vad som kunde innehålla några speciella aktiviteter väljer jag därför att prata om ett ämne som behagar en sådan som mig att skriva ner mina tankar om - musik. Ingen överraskning då de nära och kära mycket väl vet att detta ligger varmt om ens ännu varmare hjärta. Till följd av detta intresse känns det aningen klyschigt för killen bakom underskriften nedan att dra upp just dessa saker, men ack så kul det är.

Något som ständigt fyller alla former av olika forum i musikväg på communities eller egna bandens hemsidor med antydan på hårdrock eller metal ska jag skriva om. Trots att många av fansen anser sig själva som det vänligaste, trognaste och mest lojala av alla fans som någonsin gillat någon musikgenre är det ofta det kommer upp tjat och groll om vad som är hårdrock och inte, även hårdrockare är alltså mänskliga. Var går gränsen mellan power metal och heavy metal? Vad är det som gör ett band till ett renodlat thrash metal-band bara för att de varit inne och nosat på de ständiga riffandet och det minst lika snabba trummandet på virveln? Dessa två nämnda diskussionsämnen kan i och för sig hållas på en relativt fredlig nivå.

Då de mera aggressiva meningarna börjar skymta i foruminläggen handlar det snarare om de band som vågar ta ut svängarna. Dessa svängar kan vara aningen böjda tycker många och några andra kan tycka att dessa svängar sitter på en helt annan väg en deras egna mest körda vägar. De äldre fansen behagar mest att köra på sina grusvägar de alltid har kört på medan de nytillkommna fansen istället föredrar de nyare asfalterade motorvägarna med fri hastighet. För att inte gräva mig alldeles för djupt i detta bildspråk försöker jag tala med de rätta orden, jag kunde ju inte låta bli att dra en parallell.

Frågan är då, varför kan inte de gamla fansen helt enkelt acceptera att nya vägar måste byggas utan att allt måste gå i den riktning de själva färdats på under så många år. Världen utvecklas hela tiden och musiken med den. Vi lever inte på 60-70-talet då folk mest diggade till The Beatles, Black Sabbath och Led Zeppelin. Då var NI rebellerna och NI diggade dessa band alla era föräldrar namngav med valfritt ord att beskriva oljud på. Nuförtiden ses dessa band som grundare till den musik jag behagar mest att lyssna på - metal.

Som sagt, musiken utvecklas och grenas upp i tusentals olika subgenrer hela tiden. Det går inte en dag utan att en ny genre har fötts i folkmun. Vad jag anser i detta diskussionsvänliga ämne är helt enkelt att - acceptera förändringarna! Allt som dyker upp i musikbranschen är sällan något man lyssnade på för 30 år sen. Visst kan trender komma tillbaka periodvis men de blir sällan lika omskrivna som på "den gamla goda tiden". Vem vet om till och med jag kommer att sitta där på parkbänken om några år och kasta dynga över ungdomarnas musik som hörs då de passerar förbi?

Jag kan som avslutning på detta otroligt långa inlägg för det första gratulera alla som lyckats läsa ända hit utan att hoppa i texten. Som en andra avslutning för att knyta ihop denna stora säck måste jag nämna att jag själv har varit en av dessa klagande tråkmånsar. Detta har jag dock släppt och försöker sätta mig in i tanken om att jag kan inte styra vad som händer i utvecklingen vad det gäller musiken. Folk lyssnar till det de vill och känner för vilket jag också gör. 

Detta ämne handlar självklart inte bara om musik utan alla former i utvecklingen av våra intressen. Jag klagar numera inte på personer som är insnöade i metal med 80-talsinfluenser eller power metal där drakar och demoner formar deras lyrik. Jag kan bara, i tystnad, tycka synd om de som inte ännu upptäckt de mer fantasifulla av genrer ;-)

         

Det oerhört smidiga systemet med 10-kronorsbiljetter och att åka obegränsat för inom en timma, slopades i och med regeringsskiftet för ett år sedan. Den fruktade "bussremsan" var då åter i handen på den intet ont anade stockholmaren. Räknar man noggrant på denna förändring kommer man fram till att den tidigare perioden med biljetterna för ynka 10 kronor var snäppet bättre. Detta lönade sig och det var så lätt att ta sig in till stan. Nu är det zoner som gäller och ju fler sådana man ska resa igenom, desto större blir utrymmena mellan stämplarna på remsan. Många vaknade och reagerade, nu var bilen det alternativ som blev att föredra och det billigaste sättet att ta sig in till stan på. Underbart är kort, sägs det. Trängselskatten var tillbaka efter det, enligt många, lyckade testet för ett tag sedan. Det senare klagomålet går att leva med. Men då är det inte sagt att man ska acceptera höjningen av priserna i kollektivtrafiken. Därför vill jag att det återigen ska bli billigt att åka med SL!

Ett självklart argument för att detta ska genomföras är helt enkelt att fler kommer att åka med kollektivtrafiken. Detta är självklart eftersom människor utnyttjar det som är billigt och bra. Folk som åker regelbundet med buss eller tåg inom Stockholms Län får dessutom det lite tätare mellan sedlarna och de mindre användbara enkronorna kommer att skramla friskt i deras plånböcker.

Det bär dock emot mig en aning att nämna min andra åsikt om varför priserna ska sänkas då undertecknad ofta försöker motverka att använda allt för många klyschor i sitt skrivande. I dessa tider snackas det nämligen febrilt om vad man kan göra åt vår mindre bra miljö. Och vad kan då vara bättre än att sänka priset på att åka med kollektivtrafiken? Fler folk åker då mindre i bil vilket gynnar miljön väldigt mycket.

En avslutande anledning till min vilja är att det kommer att öka samhörigheten bland människorna - det blir bättre socialt. Precis som det nämnts tidigare i denna artikel om att folk kommer att åka kollektivt mera följer då denna konsekvens. Istället för att sitta hemma och låta fördomar och andra onda tankar om människor växa fram kommer man nu lättare ut i samhället och får se hur verkligheten egentligen ser ut. Gemenskapen förstärks då de flesta människor gör samma sak.

Ovannämnda anledning till varför bilåkandet minskat bland Svensson kan dock vara kvar. De som nödvändigtvis ska använda sin sprillans nya Lexus att åka med fram och tillbaka på Lidingöbron ser det mera som ett ypperligt tillfälle att rensa lite bland hundralapparna (ironiskt nog kostar det även pengar att åka ifrån stan). Därmed är det inte sagt att det även ska vara dyrt att åka kommunalt!

               

Härligt höstväder är det som gäller just nu då oktober startat på allvar. Solen värmer delvis då man går där extra påklädd och den isande vinden blåser kallt så pass att öronen säger ifrån. Det väder som just nu kyler ner oss i väntan på den numera mildare vintern skulle kunna dominera större delen av denna dags skrivande. Detta hade jag dock tänkt att försöka motverka. Trots att följande ämne jag kommer att dra upp inte har något direkt med vädret att göra i sig var det inte utan anledning att jag inledde att berätta om kylan.

Hösten är något jag starkt förknippat med musik. Av någon anledning är det under denna årstid jag mest uppskattar att lyssna på just musik. Kan det ha att göra med att man vistas mera inomhus för att krypa undan den kyla som nu omger Sverige? Det är ju trots allt inomhus i mitt lilla rum jag har min ännu mindre avancerade cd/radio-spelare, vilken används väldigt väl i dessa tider.

Det är också nu tiden är inne hos de skivaktuella banden att dra förbi Europa för att beta av alla de ställen de tvingas spela på. Dessa spelningar går sällan, för gemene man, att besöka. Möjligtvis hinner man kolla in de säkraste korten som man förmodligen redan använt sig av ett par gånger tidigare. Men det blir sällan, i sin nyfikenhet, tillfälle att besöka de mindre kända banden. Detta pga akut pengabrist. När dessutom merparten av dessa band som väcker en viss nyfikenhet hos en råkar spela på ett ställe där endast myndiga är välkomna att besöka kan besvikelsen minska en aning. Tyvärr är detta något man råkat ut för en hel del just denna höst. När dessutom ett par av de nämnda korten man gärna skulle vilja kolla in hur de beter sig på scenen kommer förbi Stockholm i dessa svåra tider kan de räkna med att vara utan denna bloggs författare i publiken. Jag ber om ursäkt om föregående mening inte tillhörde de mest innehållslösa av meningar.

Något som dessutom är starkt förknippat med den årstid är att kolla in en härlig film på en 90 graders vriden datorskärm från den närliggande sängen. Detta ska göras nu.