En dag som denna kan det behövas att ta tag i en viss livlina vad det gäller skriveriet. Då dagen gapar stora hål i vad som kunde innehålla några speciella aktiviteter väljer jag därför att prata om ett ämne som behagar en sådan som mig att skriva ner mina tankar om - musik. Ingen överraskning då de nära och kära mycket väl vet att detta ligger varmt om ens ännu varmare hjärta. Till följd av detta intresse känns det aningen klyschigt för killen bakom underskriften nedan att dra upp just dessa saker, men ack så kul det är.

Något som ständigt fyller alla former av olika forum i musikväg på communities eller egna bandens hemsidor med antydan på hårdrock eller metal ska jag skriva om. Trots att många av fansen anser sig själva som det vänligaste, trognaste och mest lojala av alla fans som någonsin gillat någon musikgenre är det ofta det kommer upp tjat och groll om vad som är hårdrock och inte, även hårdrockare är alltså mänskliga. Var går gränsen mellan power metal och heavy metal? Vad är det som gör ett band till ett renodlat thrash metal-band bara för att de varit inne och nosat på de ständiga riffandet och det minst lika snabba trummandet på virveln? Dessa två nämnda diskussionsämnen kan i och för sig hållas på en relativt fredlig nivå.

Då de mera aggressiva meningarna börjar skymta i foruminläggen handlar det snarare om de band som vågar ta ut svängarna. Dessa svängar kan vara aningen böjda tycker många och några andra kan tycka att dessa svängar sitter på en helt annan väg en deras egna mest körda vägar. De äldre fansen behagar mest att köra på sina grusvägar de alltid har kört på medan de nytillkommna fansen istället föredrar de nyare asfalterade motorvägarna med fri hastighet. För att inte gräva mig alldeles för djupt i detta bildspråk försöker jag tala med de rätta orden, jag kunde ju inte låta bli att dra en parallell.

Frågan är då, varför kan inte de gamla fansen helt enkelt acceptera att nya vägar måste byggas utan att allt måste gå i den riktning de själva färdats på under så många år. Världen utvecklas hela tiden och musiken med den. Vi lever inte på 60-70-talet då folk mest diggade till The Beatles, Black Sabbath och Led Zeppelin. Då var NI rebellerna och NI diggade dessa band alla era föräldrar namngav med valfritt ord att beskriva oljud på. Nuförtiden ses dessa band som grundare till den musik jag behagar mest att lyssna på - metal.

Som sagt, musiken utvecklas och grenas upp i tusentals olika subgenrer hela tiden. Det går inte en dag utan att en ny genre har fötts i folkmun. Vad jag anser i detta diskussionsvänliga ämne är helt enkelt att - acceptera förändringarna! Allt som dyker upp i musikbranschen är sällan något man lyssnade på för 30 år sen. Visst kan trender komma tillbaka periodvis men de blir sällan lika omskrivna som på "den gamla goda tiden". Vem vet om till och med jag kommer att sitta där på parkbänken om några år och kasta dynga över ungdomarnas musik som hörs då de passerar förbi?

Jag kan som avslutning på detta otroligt långa inlägg för det första gratulera alla som lyckats läsa ända hit utan att hoppa i texten. Som en andra avslutning för att knyta ihop denna stora säck måste jag nämna att jag själv har varit en av dessa klagande tråkmånsar. Detta har jag dock släppt och försöker sätta mig in i tanken om att jag kan inte styra vad som händer i utvecklingen vad det gäller musiken. Folk lyssnar till det de vill och känner för vilket jag också gör. 

Detta ämne handlar självklart inte bara om musik utan alla former i utvecklingen av våra intressen. Jag klagar numera inte på personer som är insnöade i metal med 80-talsinfluenser eller power metal där drakar och demoner formar deras lyrik. Jag kan bara, i tystnad, tycka synd om de som inte ännu upptäckt de mer fantasifulla av genrer ;-)