Poseidon får smaka på hagel

Bilarna på väg 73 käkar snö

Lagom till december drabbades undertecknad av en smärre förkylning och har därför vistats hemma under de två gågna skoldagarna. En sjukdom vilken bör, enligt egna önskemål, upphöra då jag sover som bäst, för att nästa morgon vakna upp med en fysik att klara av en skoldag.

Att flytta ifrån landet i Småland, där julstämningen är på topp vid såna här tider, till en av miljonprogrammets förorter har gett sina resultat. Den lilla pittoreska lanthandeln med ockerpriser gav mer julkänsla än våran numera närmaste affär, ett välsorterat ICA ett stenkast ifrån betonglägenheten. Detta har de däremot tänkt igenom, för drygt en vecka sen prydde de affärens tak med en ljusslinga (a la överskottsbolaget) i ett symmetriskt mönster. Då denna ljusfyllda sladd inte räckte till syns detta eftersom det genomtänkta mönstret slutar tvärt för att ge rum åt butikens skylt.

Någon snö har däremot inte kommit på fullt allvar än. Dock fick vi nordbor mersmak på en stor massa av sådant i mitten av föregående månad. Detta brukar vara, enligt många, den praktiska saken som sätter spiken i kistan gällande julstämning. Låt oss se när det regn som faller från himlen fryser till snöflingor.

Vad som däremot har bidragit till den större känslan är upplevelserna i att kika på SVT:s julkalender varje morgon fram till julafton. Dessa tittades det flitigt på i mina yngre dagar. Tro det eller ej, men jag måste härmed medge att jag börjat klaga på barnprogrammens standard nuförtiden. De äkta kulisserna har numera bytts ut med datagjorda sådana och dessutom har det lagts ett suddigt sken över hela bilden, vilket förmodligen ska ge tittarna en slags fantasikänsla. Självklart utvecklas programmen och det är tydligen detta som är inne just nu. Med risk för att låta min naivitet ta över detta stycke kretsande kring nutidens julkalendrar, slutar jag här.

För att sammanfatta det hela bör jag nämna att den julkänsla man hade som barn är helt enkelt något som växer bort, tyvärr. I och med min flytt från landet tappade jag visserligen den lantliga stämningen. Men vad gör det när jag nuförtiden siktar den mest spartanskt upphängda ljusslingan, i valfri björk eller lind, efter den andra?

Det är med ironi i baktanken då jag skriver att jag gläds åt de gubbar som ägnat flertalet timmar med att applicera en längre slinga i ett av våra träd på innergården. Självklart ser detta bedrövligt ut då den är dåligt ditsatt och det hela lockar snarare en kräsen lirare till skratt än att ge denne en påminnelse om vilken person som snart ska födas. Låt oss hoppas på att tanken var god.

                                    
fotnot: i mitten kan jag se mig själv. Detta kort är taget under den läsårliga friidrottsdagen för oss elver på skolan...


Ovanstående text, vilken är en mycket genomtänkt sammanfattande överskrift, har inget att göra med det band jag såg spela i våran största inomhusarena för snart två veckor sedan. Dock spelar bägge orden en del stor roll i de bokstavliga sådana jag utförde vid enstaka tillfällen då jag kände en känsla av stress och välvilja av att vilja denna positiva vilja. Varför det inledande ordet råkar på att vara negativt och inte positivt, vilket brukar infalla, läses nedan för de med en lust av att läsa ens allra innersta tankar.

De inledande rusherna, och kanske mest ointressanta för de icke-sportintresserade (dessa kan skippa nästa stycke omedelbums såtillvida de inte känner välviljan av att veta vad som hände på undertecknads idrottslektion).

Under hela min skolgång har dagens idrottsaktivitet toppat listorna på de mest uppskattade sporterna att utföra under liknande lektion. Den redan nämnda viljan av att lyckas speglade dagens timme, innehållande matcher med tillhörande redskap i form av varsin innebandyklubba samt en passande boll att spela med. Dessa klubbor användes, av vissa, som tillhygge i deras tillfälliga lust att utföra berserkagång, medan andra mera såg till att verkligen sätta den ihåliga bollen i det mål man själv inte vaktade. Det var under dessa förhållanden jag utförde mina, vid det här laget, välkända och onödiga rusher. De kallades onödiga då de inte resulterade i vinst till en själv och ens lagkamraters favör.

Trots att det nämnda innebandyliret varvades av med lite gym emellanåt var det där jag befann mig efter skolans slut. Enligt traditionen, och förhoppningsvis, stärkte jag upp min fysik vilket jag börjat med, sedan ett långt uppehåll, på måndagen samma vecka. Varför detta ska nämnas i ett inlägg innehållandes bokstäver berättandes om mindre nödvändiga springturer kan man undra.

Till följd av ens fåfänga tog ens hårmedicin slut på förmiddagen och detta ska givetvis åtgärdas så fort som möjligt. Vad vore väl bättre än att återigen besöka det klassiska Coop för att råda bot på håret med det egna livet? Nästkommande buss, vilken passerar ens egen gata två gånger i timman, användes för att ta sig dit. Aldrig har jag använt det färdmedlet att komma till en önskad plats i ens egna hemort. Hur som helst, allt med färden insåg jag, till mitt missnöje, att denna färd med kollektivtrafiken tog märkbart längre tid än tiden det skulle ta att använda sina egenskaper i att ta sig fram i egen maskin.

Med vaxet köpt i kassan, där min hårt slitande och arbetare till vän satt, begav jag mig i rasande fart till hållplatsen där bussar stannar för att hämta upp passagerare. Dagens sista rush skedde vid denna tidpunkt. Med mina ögon, vilka ej var preparerade med glasögon framför, såg jag trots allt, en buss glida i sakta fart mot platsen jag hade mitt mål. Woho, tänkte jag och sprang iväg på mina resterande krafter jag hade kvar efter flera timmars work out på gymet. Woho, tänkte jag inte då jag insåg missen av att fånga uppmärksamheten hos busschauffören. Denne satte kurs mot nästa hållplats och jag fick glatt vänta på nästa tur.

Visiten på kommunens klassiska varuhus skulle visa sig vara förgäves (besöket av ens vän sittandes i kassan ej inräknad). Det vax man nu har till förfogan visade sig vara ett perfekt sådant för de personer vilka skuttar omkring på Stureplan med omnejd.