Första dagen efter ett händelserikt sportlov inleddes med en förödande upplevelse för undertecknad. Då man som bäst stod och föreberedde sig inför den relativt korta måndagen i skolan låg familjens katt, vättskrämd, under föräldrarnas säng. Felix låg där skakandes av rädsla över de alldeles för höga ljuden av en motorsåg, vilket får ett par välutrustade kattöron att kapitulera. Genast sprang jag fram till fönstret för att skåda skändandet som utspelades vid utanför fönstret. Där stod jag länge förstenad och paralyserad inför det hänsynslösa som skedde. Ett av träden var då redan kapat och den motorsågsutrustade mannen, med hjälp några kraftiga tag från sina orangeklädda kumpaner, var i full gång att förbereda inför det andra trädets fall.

De stackars träd som strax skulle låta sina gröna blad få se det vackra vårvädret och känna av vårvärmen i luften. Detta är nu omöjligt. Det är dock inte lika omöjligt för mig att numera se det identiska grannhuset mittemot som för övrigt har en lika fri sikt på vårat tillika beiga betonghus.

Är det meningen att vi i förorterna inte ska ha annat att titta på än varandras horribelt fula bostadshus från det fruktade miljonprogrammets era? Planterade träd är ett ypperligt tillfälle för oss människor att finna något gott i våran miljö. Det är det gröna landskapet som fixar ett bostadsområdes karaktär då det är fullkomligt omöjligt att eftersträva på annat sätt än att bygga om husen som jag skulle se som en större ekonomisk fråga.

Efter ett välformulerat mail till bostadsrättsföreningen, som härskar i detta område, fick jag svaret att dessa avsågade träd inte hade mycket mer att komma med än att de parasiterades då de innehade en sjukdom.

Svaret på frågan i rubriken är enkel: de ligger nu i bitar på ett gigantiskt bärgningsfordon som naturligtvis ska stoltsera med denna hög av oreda utanför våran port.