Lagom till december drabbades undertecknad av en smärre förkylning och har därför vistats hemma under de två gågna skoldagarna. En sjukdom vilken bör, enligt egna önskemål, upphöra då jag sover som bäst, för att nästa morgon vakna upp med en fysik att klara av en skoldag.

Att flytta ifrån landet i Småland, där julstämningen är på topp vid såna här tider, till en av miljonprogrammets förorter har gett sina resultat. Den lilla pittoreska lanthandeln med ockerpriser gav mer julkänsla än våran numera närmaste affär, ett välsorterat ICA ett stenkast ifrån betonglägenheten. Detta har de däremot tänkt igenom, för drygt en vecka sen prydde de affärens tak med en ljusslinga (a la överskottsbolaget) i ett symmetriskt mönster. Då denna ljusfyllda sladd inte räckte till syns detta eftersom det genomtänkta mönstret slutar tvärt för att ge rum åt butikens skylt.

Någon snö har däremot inte kommit på fullt allvar än. Dock fick vi nordbor mersmak på en stor massa av sådant i mitten av föregående månad. Detta brukar vara, enligt många, den praktiska saken som sätter spiken i kistan gällande julstämning. Låt oss se när det regn som faller från himlen fryser till snöflingor.

Vad som däremot har bidragit till den större känslan är upplevelserna i att kika på SVT:s julkalender varje morgon fram till julafton. Dessa tittades det flitigt på i mina yngre dagar. Tro det eller ej, men jag måste härmed medge att jag börjat klaga på barnprogrammens standard nuförtiden. De äkta kulisserna har numera bytts ut med datagjorda sådana och dessutom har det lagts ett suddigt sken över hela bilden, vilket förmodligen ska ge tittarna en slags fantasikänsla. Självklart utvecklas programmen och det är tydligen detta som är inne just nu. Med risk för att låta min naivitet ta över detta stycke kretsande kring nutidens julkalendrar, slutar jag här.

För att sammanfatta det hela bör jag nämna att den julkänsla man hade som barn är helt enkelt något som växer bort, tyvärr. I och med min flytt från landet tappade jag visserligen den lantliga stämningen. Men vad gör det när jag nuförtiden siktar den mest spartanskt upphängda ljusslingan, i valfri björk eller lind, efter den andra?

Det är med ironi i baktanken då jag skriver att jag gläds åt de gubbar som ägnat flertalet timmar med att applicera en längre slinga i ett av våra träd på innergården. Självklart ser detta bedrövligt ut då den är dåligt ditsatt och det hela lockar snarare en kräsen lirare till skratt än att ge denne en påminnelse om vilken person som snart ska födas. Låt oss hoppas på att tanken var god.