Det är alltid kul att starta om på nytt. Ny design. Nya tankar. Nya färger. Den här gången efter ett längre uppehåll. Skolans allt mer krävande uppgifter tog helt enkelt för mycket plats i min annars välfyllda vardag. Detta fick mig att stå över skrivandet för en stund och allt annat vilket inkräktade på mina studier.

Årets sista månad väntas troligen inleda under morgondagen och därmed tänkte jag, som den djupt kristna person jag är, sätta igång med att öppna första luckan för detta ovanligt snabba solvarv.

Under de dryga veckorna jag slagits om att försöka behålla ett accepterat betyg i samtliga ämnen har jag varit med om evenemang väl värda att rista ned i sten. Med start imorgon börjar jag berätta om det första i ordningen. Jag törs säga att det är klart väl värt att läsa, som allt annat. Läs det, helt enkelt.

På kvällen den tolfte november, då veckan innehållande allt och lite till hade sin mitt, satt jag på buss 807 och fann lugnet. Ett lugn före stormen må jag säga. Jäktandet inför sjudagarsperiodens stora föreställning försvann och tankarna flög istället runt bland något helt annat. Psykosociala men även döda minnen kunde bildligt visa sig i det skal jag befann mig i med vetskapen om att allt hopp var utom synhåll.

Vad tror du att det hände sen?

Idag blir det inget argumenterande. Jag orkar faktiskt inte. Sådant hittar ni lättast i kommentarerna till föregående inlägg. Det är dags att begrava stridsyxan för en liten stund nu när det går åt ork och tid att fundera på en massa annat.

Dagen började till ljudet av en skränig telefonsignal, vilket fick fart på en annan som efter ett omvänt dygn drog upp persiennerna och sågdet gråa vädrets avkomma droppa ner på asfalten med samma färg. Likadant väder är det nu då jag alldeles strax ska bege mig mot den stora staden för att avnjuta ett av sveriges största band i Globens förmak. Kan bara hoppas att vädrets makter missar mig med sina regnstänk då jag hatar oönskade duschar.

Mer om spelningen läses imorgon på samma plats.

Det är lätt att bli lika matt som förloraren i ett parti schack efter sju timmar sittandes med en sysselsättning vilken går ut på att vara trevlig och bemöta allt levande som möter en vid kassan. Än mera då första natten på lovet inte gav mer än fåtalet timmar sömn. Detta åtgärdades dock av en energidrycka strax efter det långa arbetspasset och placeboeffekten var ett faktum.

Mer politik än ovanstående blir det inte denna dag. Jag låter istället hatet mot orättvisorna i världen växa till sig en aning. Det gäller att ladda vänstern ett bra tag för att sedan, med full kraft, kunna slå i radikal riktning - åt den fasansfulla högern som ständigt tigger stryk av en. Motståndet krossas, som bekant, under ens eget underläge.

Hasta lá victoria siempre!

Utan att jag vetat ordet av känslan till en veckas ledighet vankas det nu ett långt och härligt höstlov. Detta ligger framför mig nu i ett skede då skolan hitills aldrig hart sett sig mindre prioriterad av en undertecknad som i skrivande stund.

Det är dock skönt med en semester vilken jag den här gången har möjlighet att ta ut med ett större och godare samvete. Hösten är ju trots allt en skön tid att slappna av till då böckerna staplats i alldeles för stora och orörda högar på mitt skrivbord. Med den kyliga och allt mer kalla vinden utanför ens stängda fönster som viner ljudligt kan jag nu ta livet med ro som bor i en alldeles för varm lägenhet.

Än har jag inte tid att andas ut då jag inför morgondagen ställs inför en längre arbetsdag vilken jag ådrog mig för att kunna avvara kvällen åt annat evenemang. Det ska bli mer än roligt att möta de alltid lika frågvisa och överdrivet entusiastiska kunderna den tidpunkt jag hellre tillbringar sovande i en säng. Frågan är hur många gånger de kommer att kritisera de, för mig, icke förändringsbara priserna alternativt önskade varor i ett annars så brett sortiment.

Det börjar bli aningen tråkigt att utföra ordbajseri om för ointressanta ämnen som dessa. Ändring på detta kan jag lova. Jag har nämligen en hel del alltid lika aktuella ämnen att ta upp för er alla. Vänta bara.

Vad trevligt. Resterande lirare som inte svarat på vilken identitet de bär inom sig verkar stämma överens med en nöjd undertecknads sådana. Låter skoj.

Dagen i det stora hela har inte erbjudit någon ytterligare tid till att filosofera kring ett större ämne denna kväll då dygnen börjar vända på sig till föjd av alla sena kvällar. Baksidan av det liberala livet visar nu sitt rätta nylle när alldeles för lite har gjorts på det skolarbete denna vecka var ämnad till.

Trots det skrala resultatet av inhämtad kunskap har en annan försökt plöja igenom gamla böcker på kommunens bibliotek under ett par timmar denna torsdag. Som nämnt ledde detta inte till någon nytta mer än en avkopplande stund i ljudet av ett lugnt sorl samt en minst lika avslappnad man vilken gav ifrån sig ett helvetiskt läte då han drog in och ut för andning. Vid samtliga iaktagelser av gubben syntes det dock att han fortfarande var vaken bakom sin flitigt lästa morgontidning.

Återstår att se om morgondagen har något finare för mig att erbjuda förutom urvattnade försök i att leta information bland dåliga skrifter.

Funderingar kring varför samtliga stammisar aldrig ifrågasätter mina starka åsikter återkommer ständigt. Den passivitet ni visar borde därför innebära att ni stödjer allt jag skriver och tycker till om. Det tvivlar jag starkt på.

Den här bloggen är röd. Vad är du?

Vi elever på Fria Gymnasieskolan i Haninge har fått fem vardagar att spendera på ett sätt vilket ger ett tydligt upphov till skolans namn. Det blir därför lätt för en annan att tappa perpektivet på natt och dag då ansvaret är helt och hållet fritt under denna vecka strax innan ett efterlängtat höstlov.

Ovanligt sena kvällar följs utav ovanligt sena sovmorgonar. Ovanligt många dagar fylls av det mesta vilket inte väcker antydan till vad som idag kallas för studier. De halva dagarna jag får uppleva i vaket tillstånd används istället till att suga i mig det mesta i vad hösten har att erbjuda som idag visat sin allra bästa sida.

Dessutom blir det en hel del tänkande vid sidan av den praktiska närvaron. Att käka äpple är ju trots allt ganska gott. Kanske är det lönlöst att införskaffa en ny gura när jag min nuvarande redan fungerar till min nivå. Det skulle vara jävligt avkopplande med en lång cykeltur då stresen i uttråkandet nått sin höjdpunkt.

Ibland måste jag helt enkelt få lägga planerna på en revolution vid sidan om en aning och ta vara på det bästa jag kan finna just för stunden.

Jag hinner inte fatta mig något specifikt kring vare sig rättvisa eller revolution i denna stund då jag är på språng. Det är strax dags att ta tåget bort till djurparkerna norr om hufvudstaden för att se hur mycket aporna själva förlorar med denna afton.

Hasta la victoria siempre!

Den 10 oktober 2007 skrevs det allra första inlägget i den blogg du just nu läser. Det var pga ökad glädje inom skrivandet som tillslut fick mig att låta allmänheten skåda mina tankar i författade texter. Mycket av den välvilja som fanns berodde på all positivitet som flödade samt den psykiska högkonjunktur jag befann mig i vid den tiden. Den lyser väldigt starkt med sin frånvaro idag.

Formuleringarna var otroligt utdragna och omfattande - precis som idag - vilket har kommit att bli mitt signum och min stil i hur jag uttrycker mina upplevelser och åsikter. Nedan läses de fyra styckena vilka är hämtade från den nämnda begynnelsen.

Så här skrev jag för exakt ett år sedan på samma adress och jag måste säga att mitt skrivande utvecklats en aning.  Om detta inte verkar synligt tycker jag mig i alla fall ha en större uppfattning om vad jag vill få ut av saker och ting. Flertalet åsikter kom just om mina omständigheter jag använder mig av i mitt skrivande. Jag kan dock inte påstå att jag förändrat särskilt mycket kring den biten. Jag skriver på det sättet jag tycker mig sakna i det jag ofta läser i tidningar och dylikt.

Läsare har kommit - läsare har gått. Recensioner av besökta konserter hit - recensioner av ointressanta dagar dit.

Från början begrundades bloggen enbart av en enda trogen sådan upp till möjligtvis någon övrig ströläsare.  I och med min nuvarande inriktning har antalet besök ökat oerhört mycket. Jag är dock, trots antalet besökare, fortfarande stolt över de underhållande rader jag lyckades få ner om den, av mig, väldigt uppskattade hösten för ett år sedan. Det var en period fylld av något värdefullt jag idag endast kan se tillbaka och uppleva genom att läsa vad jag skrivit.

Det är med glädje jag skådar statistiken för varje dag och ser det höjda snittet. Tack till alla er som läser och hoppas att ni kommer att fortsätta! Glöm inte att via kommentarer skapas det en dialog med mig och läsarna vilket gör det hela ännu mera roligare för båda parterna. Alla är vi människor i behov av social kontakt.

Slutligen önskar jag ett stort grattis till er som läser detta just nu och även till min abstrakta internetadress som kommer att existera så länge jag förmår att uttrycka mig om vad jag tycker är viktigt.

---

Dan Andersson

Det var aningen oväntat att jag idag tog mig frivilligt till fiendeland på andra sidan staden. Vad har Solna som inte Haninge har? Skillnaden denna dag var inget annat än enbart en skivmässa. Resterande bebyggelse bestående av bl a en rutten fotbollsarena gav inte mig mycket att hurra över under förmiddagen.

En lika rutten inomhushall, även kallad Solnahallen, innehade en temperatur strax över det normala där en jävla massa folk stod och bläddrade bland stora och små vax. Det bör nämnas att nästintill samtliga besökare var iklädda gamla hårdrockströjor samt en frisyr vilken inte blivit klippt på de senaste åren. Trogna fans.

Bland välkända och mindre namnkunniga skivomslag spatserade jag i dryga timmen och tummade på flertalet potentiella köp. Det slog mig dock senare att jag varken var på köptankar eller innehade några sedlar i plånboken. Därför begav jag mig hemåt och intog en rejäl måltid i en kebabpizza inför en återigen medioker match av Hammarby.

Nu väntar ynka tre timmars arbete innan det är dags för kvällens avslappnande stund framför en dator som denna.

Kuriosa. Lokalen bör ändå nämnas vara aningen historisk då världens nu största hårdrocksband för exakt (!) 22 år sedan gjorde en beljublad spelning innanför samma väggar. Det skulle bli en viss Cliff Burtons allra sista konsert. Bandets basist. Denne mötte sitt öde på en landsväg i det mörkaste småland några timmar efter spelningen. Han kunde inte ändat sitt liv och sin karriär på ett mera tragiskt vis. Utvecklingen från utslitna och minimala idrottshallar som sett sina bästa dagar till supermoderna utomhusarenor fick han aldrig vara med om. Hans band är numera välkänt och namnkunnigt som Metallica. Rest in peace.

Aldrig tidigare har jag varit utmattad som nu. Ryggen värker. Benen gråter av sina tusentals meters löpande i en terräng av sällan skådat like. Fötterna har dött för länge sedan. De klarade inte av den ständiga tortyrmetoden i form skendränkning. Jag talar resultatet av skolans årliga orientering vilken ägde rum tidigare i dag.

Jag måtte ha sprungit ett par mil bland tätt bevuxna granar, stundtals osynliga kraftledningar och oigenkänneliga områden. Jag har korsat och bottnat i milslånga diken. Jag har haft både Vänern och Vättern i mina skor. Jag har svurit i min frustration då min tro var som allra minst. Inte visste jag att portalen till ett helvete låg framför mig vid starten. Men jag klarade det.

Det tog strax över två timmar att ta sig igenom den bana någon jävel roat sig med att sätta ut. Tolv kontroller. Noll vätskekontroller. Två hållplatser fanns dock där lärare satt och förfriskade sig med kaffe och sötsaker. Under tiden trotsade vi elever våra liv. Var finns logiken?

Aldrig har ett sött och surt äpple med en klibbig yta smakat så gott som det gjorde när undertecknad med nöd och näppe äntrat sitt hem. Denna frukt som brukar bli ignorerade av familjen fick nu möta sitt välförtjänta öde. Det tog inte många sekunder innan det bytte skepnad till ett skrutt. Aldrig har en medioker korv stroganoff á la Andersson gått ner hos mig på ett sätt som den gjorde alldeles nyss. Det var jag värd.

Nu väntar en lång kväll av sängliggande för den sargade kroppen. Jag värd en jävla mängd godis då jag hade tänkt att spendera dagen med de filmer jag fått på min årsdag.

Jag gillar inte torsdagar.

Kombinationen av den längsta skoldagen samt arbete till stängningsdags på stället är inte den roligaste. Jag får helt enkelt göra det bästa av situationen att fokusera på det ytliga i de pengar jag kommer att tjäna nu när jag är myndig. Vidare får jag fundera vad jag ska göra av det överskott jag har i form av just stålar. Det finns nämligen de som behöver ekonomisk hjälp mer än jag.

Eftersom jag inte gillar veckodagen hinner jag därför inte skriva mera då jag tänker spendera den återstående natten för uppladdning till morgondagen då det vankas orientering.

Olika, så kallade, partikompasser kring hurivida man står i åsikterna bland våra riksdagspartier brukar dyka upp då det vankas val. De flesta är ganska dåligt formade där resultaten trots samma svar kan skifta rejält. Detta är dock ett trovärdigt sådant och borde därför testas på.

Äntligen!

Idag är det min artonde födelsedag!

Ser fram emot som fan att kunna besöka samtliga spelningar jag faktiskt kan tänka mig att gå på. Fick nämligen senast igår (!) utesluta en konsert på alkoholstället Debaser Medis pga min låga ålder. Det kändes surt. Numera har även jag tillträde till allt!

Mobiluret slog till på utsatt tid och fick en aning omtumlad och trött undertecknad att genast stiga ur sängen utan att somna om. Trots veckodagens namn kom känslan av en vanlig skoldag då man efter ett par mackor uppätna kilade iväg med väskan på ryggen.

Några extra grader hade hittat till Haninges pendeltågsstation där jag och andra morgonpigga hade bestämt sig för att ta del av hufvudstadens faciliteter. Allra mest på gång var de små hårvaxförsedda killarna i  låghögstadieålder vilka bytte platser med varandra samtidigt som deras nyaste mobilljud avlyssnades. Detta oväsen slapp jag, tack och lov, som lugnt satt och njöt av Sonic Syndicates senaste album - Love And Other Disasters - i mina tidigare omskrivna hörlurar.

Vid närmare eftertanke steg jag av redan vid den stora stadens södra station. En promenad genom ett par stadsdelar kunde inte skada tänkte jag då kikade upp mot krisdendomens guds tänkta näste. Det var dessutom tämligen folktomt på de välkända och namnkunniga gator jag spatserade på. Endast ett fåtal fotograferande turister syntes i vår äldsta stadskärna där jag denna söndagsmorgon hade ett rejält svängrum på en annars trång gata.

Solstrålarna kändes allt starkare då min långa färd gick mot sitt slut. Den åtknäppta jackan sågs därför som aningen onödig ett par sekunder innan jag steg in bland skuggorna på nedre norrmalm.

Målet siktades.

Fan?!

Jag var inte ensam om min tidiga ankomst.

Framför Bengans skivbutik där redan nämnda band skulle signera ett par timmar senare stod redan ett tjugotal mycket hängivna fans. Genomsnittlig ålder - cirka 14 år. Samtliga i varsinn hårfärg innehållande omåttliga mängder hårspray. Den alldeles för höga ljudnivån på det ständiga tugget om vitt skilda och alldeles för ointressanta ämnen fick mig att lämna dessa för att istället besöka korvgubben vid det redan besökta Mynttorget. Där stillades hungern med ett välförtjänt mål lunch.

Turister finns det gott omi Stockholm. Min väg tillbaka till affären blev säkert skildrad på dryga sjuttiotvå foton av flertalet fotografer  som nyss vaknat ur sin nattliga dvala.

På plats igen hade det strömmat till mer människor och en snarlik kö hade börjat bildats. Den tidigare ljudnivån höjdes allt mer då jag ställde mig intill dessa än en gång. Diverse skryt och anekdoter huruvida en viss person besökt hundratalet konserter och festivaler vann tävlingen i antalet åhörare. Min grannar tyckte hellre om att prata högt om hur mycket, på en skala, de var fans av bandet.

Dörrarna öppnades och folket flockades framför den lilla scen där ett par av medlemmarna från bandet senare drog två, så kallade, söndagsversioner av deras nya låtar. Till fansens ljubel bar det därefter iväg till det långa bord där alla sex medlemmar blev försedda med silver- eller guldpennor.

Tredje gången gillt hamnade även jag framme hos grabbarna och tjejen med signeringsobjektet i högsta hugg. Efter lika många handskakningar och lite småsnack kunde jag nöjt lufttorka det nedkladdade alstret jag köpt på release-dagen två dagar tidigare. Med samma skiva i öronen satte jag mig därefter på tåget hem.

Efter min långa och krävande resa tyckte morsan och farsan att jag var värd en lunch på den eftertraktade Vegabaren. Sveriges första hamburgerbar i självaste Haninge råkar även på att servera de allra godaste sådana. Jag kunde därför inte tacka nej till erbjudandet utan avnjöt en samalburgare med gott samvete då jag tog den långa vägen hem till fots.