Det är alltid kul att prova på något man förrut hade drömmar om att kunna leva på, att åka skridskor. Min framtidstro handlade dock inte om att bli Sveriges stjärnskott i konståkning utan snarare om en rik hockeyspelare med stor marginal att kunna spendera sina pengar på i stort sett vad den vill. Den drömmen skrotades dock en aning vid ett drastiskt miljöombye i undertecknads liv och har därför legat ett bra tag på samma skrotupptag när det dykt upp andra intressanta saker att fokusera tankarna på. Numera har jag fått vänja mig vid att återuppleva den forna dröm jag haft genom att årligen, på ett par idrottstimmar, få knyta på mig mina gamla budgetinköpta skridskor och glida runt i den lokala ishallen.

Visst är det roligt att känna den välkända smärtan som börjar verka efter ett tag i de fötter jag omgärdat med de nämnda och inte allt för bekväma skridskorna. Precis som förrut ignoreras den känslan även under dagens lektion och jag kan tillslut lyssna på vad läraren har att säga om de övningar vi ska genomföra.

Allt går mycket fint och timman avslutas med en traditionell match i en snällare variant av sporterna bandy/is-hockey.