Rubriken är allmänt känd och är inget jag själv suttit och tänkt ihop att skriva en finurlig mening till ett lika finurligt blogginlägg. Förutom att pryda ett aningen innehållslöst inlägg på den förmodligen mest seriösa och mest uppdaterade bloggen är det även titeln på Kents nyaste fullängdare.

Dagen den 17 oktober var nämligen dagen då den nämnda skiva släptes och ligger nu vackert på författarens skrivbord i form av en limiterad (10 000 ex) version, en väldigt exklusiv sådan. Skulle gissa på att det är bandets frontfigur tillika Jocke Bergs täta plånbok som tillåter dessa vackra specialutgåvorna av bandets skivor. Denne exklusiva variant består av en 119 fylliga sidor som också var fyllda med både abstrakta och föreställande bilder. Som om inte det vore nog fanns även låt-texterna med längst bak i denna bibel. Allra längst bak i en papp-ficka låg även skivan det nu lyssnats på en och en halv gång.

Hur låter denna skiva då? Trots att man inte är någon hejare eller bästa polare till denna sorts elektroniska pop Kent nu ställt om sig till låter detta faktiskt soft och vackert i ens förväntansfulla öron. Detta ljud spelas nu upp i ens radio/cd-spelare som , tidpunkten till ära, begåvats med en lägre volym då en allt för hög sådan skulle anses som stötande eftersom barnfamiljen bakom väggen har förskräckliga erfarenheter av detta.

Hur hamnade då denna pärla på skrivbordet framför mig? Självklart skedde det på ett sånt sätt man brukar handla då man senare tänkt sig äga föremålet. Min förhoppning var dock att detta skulle ske genom ett köp via ens eget maestro-kort. Döm om min förvåning när detta, enligt traditionen, plockas upp för att sedan stoppas in i en bankomat och visar sig att kortet, trots sin hårda passform, valt att dela på sig.

Hur som helst fixade det hela sig då en givmild och rikare person sträckte fram de två hundralappar denna nyligen plockat ut på sitt hela kort. Detta mottogs av en stor dos glädje, men en viss besvikelse över att två  plastbitar var tvungna att gå skilda vägar fanns kvar.

Detta lade man bakom sig då man ställt sig i den senare människotäta kö som växte alltmer tidens gång. Tiden var alltså inne för de tre långväga resta vännerna att få sina exemplar av Kents nya skiva, "Tillbaka Till Samtiden", signerade. Det hela inleddes med en 90 minuters väntan i en lagom kall oktoberdag i en jacka vilken snarare är gjord att släppa igenom vindens pustar och kylde därför ner personen bakom jackan tillräckligt för att skakningarna var ett faktum.

Som en skänk från ovan var nämnda band på plats på exakt utsatt tid, vilket sällan förekommit i ens meritlista vad det gäller skivsigneringar. Den långa kön minskar då alla ägare av deras nya skiva ska få bandmedlemmarnas autografer ditkladdade på det nya alstret. Fyra autografer och lika många handskakningar rikare är man glad och nöjd med den kväll man till större del genomlidit i det kalla vädret.

Väl hemma i Handen var det dags att chilla framför tv:n och kolla in den , nu, i särklass bästa doku-såpan - Bonde Söker Fru. Om detta skrivs det dock ingen vidare utvärdering om då den känns som överflödig, jag låter programmet tala för sig själv och råder er alla att boka in alla kommande onsdagskvällar på bästa sändningstid!