071220 - ... Då vet man att snart är det jul
Torsdagens aktivitet stavades kort och kort - avslutning. Ett evenemang vilket traditionsenligt var förvisat till lokala kyrkan i ens hemort. Lagom i tid var jag dock med de sedvanliga förberedelserna jag brukar genomgå innan en simpel skoldag, dagen till ära med en större lust i att glida hemifrån.
En välfriserad kalufs kan inte göra annat än att kapitulera då vinden blåser tag i varenda hårstrå att dessa följer strömmen. Till min förvåning faller alla dessa strån på plats i tidigare planerad position då jag äntrat kyrkans varma lokal.
Välbekanta ansikten upptäcks, ett strå vassare sådant visar sig vara min vän som oxå har hittat dit i blåsten. Vi ställer oss i den stora massan där resten av Fria Gymnasieskolans elever snackar om vad som ska hända på lovet och har det allmänt trevligt.
Likt ett insläpp till en populär konsert är det med stor glädje som sorlet fortätter i ett par starkare decibel då jag och mina skolkamrater kliver in i herrens hus och sätter oss tillrätta på varsin yta i en av längorna. Lagom till att utrymmena och stolarna fyllts ut till sista plats av dessa är det dags för ännu en vän att stiga in i guds boning, denne får dock ställa sig lutandes mot den bakre väggen och beakta dagens föreställning därifrån. En tredje vän dyker inte upp och lyser därför med sin frånvaro.
Den tillsynes moderna kyrkan väcker inte särskild stor antydan till julstämning mer än de julsånger som fyller tegelkolossen denna torsdag. Detta görs genom en, för att anknyta till skolan, mycket väl godkänd insats av vår alldeles egna skolkör av det mindre slaget. Ensembeln är ackompanjerad av ingen mindre än undertecknads handledare.
Där man sitter på sin plats blickar man en avslutning av det vanligare slaget, sångerna som ska sjungas, rektorn som ska snacka, prästen i kyrkan som ska säga några väl valda ord för att påminna oss ungdomar för femtielfte gången om varför vi egentligen firar jul samt ett framträdande av skolans personal av en omgjord jullåt. Trots de vanligt förekommande händelserna sitter jag långt ifrån utråkad då ens egen spanskalärare briljerar i tonerna kretsandes kring en känd sång i O Helga Natt. Den tillika traditionen i att skolans rektor ska hålla ett värdigt tal görs genom att ge en större hyllning till mig och alla andra sittandes på sina respektive platser framför talaren. Självklart genomfördes det många applåder till nämnda aktiviteter och ett försök i att beskriva varenda skulle anses som överflödig info.
Visst ja, hur gick det i pynttävlingen? allt slit i det finurligt utsmyckade klassrummet gav tyvärr inget klirr i kassan mer än ett givet hedersomnämnande av våra tvenne mentorer. Det ärofyllda priset gick istället till bokstavsklassen bredvid.
Under orgelspel av den mångsysslare till kantor är det med en glädje jag spatserar ut i vimlet och ut i den nollgradiga kylan/värmen.
När avslutningar är färdiga och julhälsningar skickas till höger och vänster, då vet man att snart är det jul.
Danne Andersson - nu väntar inget annat än ett välförtjänt lov för en utmattad...
071211 - Happy, happy Helloween
Band: Helloween
Support: Gamma Ray och Axxis
Tid och plats: 8 december, Fryshuset
Inledning - hårdingar och gam(b)lingar i en blandad mix
Efter ett längre konsertuppehåll på ca en månad är det med en större längtan jag besöker efterlängtade men alltid, i konsertsammanhang, lika avtändande Fryshuset. Det är med en annan känsla då jag vet att det är power metal-pionjärerna, Helloween, jag ska se. Dessa stöds av tillika profilerna inom den melodiösa metalen, Gamma Ray, samt ett par nyare lirare vid namn Axxis (brist på bra namn? förf. anm.).
Gullmarsplan äntras i lagom tid där en polare från västra förorter anländer och sluter upp i sällskapet innehållande mig och min äldre bror. Därifrån gick vi i samlad trupp ner till Fryshuset som dagen till ära berikats med en längre kö, innehållande personer som har tänkt se kvällens spelning.
Det är med en nöjd och aningen kaxig blick jag ser människor passera förbi en för att ställa sig i en ständigt växande kö. Snacket med det medhavda besöket hinner klocka in på ungefär en timma tills vakterna i fronten klipper av det röd-vita plastbandet och det är dags att glida in. Garderoben tog sedan snällt emot min jacka samt en guldpeng och jag begav mig upp för trapporna till Arenan.
Väl framme i på planet där allt ska ske tittar jag mig runt på allt folk som befinner sig på samma ställe. Detta gjordes noggrannare då jag satte mig på närliggande bänk och inväntade min ytterligare brors ankomst. Något som borde vara känt är mitt intresse i att studera folk, denna tid på bänken utnyttjades till detta.
Många äldre människor passerar förbi, dock består merparten av tonårshårdingar i ovårdat, längre och ibland fult hår, vilket står åt diverse håll. Denna, kille (vilken medelhårdrockaren inom genren faktiskt är), är dessutom utrustad med en nyligen inhandlad tröja av favoritbandet som de valt att hålla ett extra öga på under kvällen. Resten av klädseln behövs någon närmare genomgång då denna oftast inte väcker någon större antydan till hårdrock.
--------------------------------------------
Axxis - fula moves och musik, a la vi-har-hört-det-förrut
Hur som helst, brodern kommer i lagom tid till att förbandet, Axxis lirat av sina tre första låtar. Den återstående tiden av bandets speltid går åt i att studera och avsky sångarens otroliga vilja i att utöva diverse fula poser då han förmodligen ska leva sig in i den otroligt tråkiga musik de får ur högtalarna. Nog för att power metal är catchy och mycket material används flera gånger, men måste det uppstå nya band för att göra dessa element ännu tråkigare?
Ett toabesök innan andra förbandet ska ställa sig på scenen görs och jag hittar åter min plats genom att använda mig av mina två armbågar.
--------------------------------------------
Gamma Ray - tysk metal i en gladare form
Gamma Ray visar sig gå hem hos många av de människor i audiencen. Försnacket inför konserten har handlat väldigt mycket om just detta band och det märks att många kommit hit för att se tyskarna. Power metal-ikonen och tillika mångas kelgris, Kai Hansen, axlar bandet på ett sätt vilket gör att han får beröm av undertecknad. Jag bör även tillägga att denne "gris" är en av oringalmedlemmarna i vilka grabbar som senare ska stå på samma scen.
Nog såg det aningen kul ut då man stod, till synes, helt oberörd, med armarna i kors, i det tämligen aktiva publikhavet. Trots mina stillastående rörelser blev jag berikad med ett par deciliter kall öl på min högra axel, vilket fick mig att sura till en aning, detta glömdes snabbt bort då Kai och de andra killarna river av en gammal goding i Ride The Sky
--------------------------------------------
Helloween - happy, happy Helloween!
En två-årig väntan på att få se Helloween ännu en gång var strax slut. Jag lyckas, med en god teknik, förflytta mig ,på de små utrymmen som fanns, och jag avancerade mig till ett lagom avstånd till scenen. Där stod jag i en lika lagom stund och väntade inte allt för länge innan bandet gick upp på scenen under deras låt Halloween.
Mastodontlåten byts senare ut av diverse hits som får de flesta i den glada publiken att hoppa till och dessutom sjunga med.
Ett, av mig, mest fruktade innehåll på en konsert är trumsolon. Ska det vara så ska det vara med stil! Och visst, stil får vi då detta avslutas med ett vackert pyrotekniskt fyverkeri.
Det känns som bandet valt rätt låtar denna gång och att det finns en annan energi i den normalvarma konsertluften. Kanske har det att göra med hur kalaset skulle avslutas.
På förhand var det uppenbart att, som redan nämnts, föregående medlem av Helloween, Kai Hansen skulle gästspela med Helloween på ett par låtar. Visst blev det så! Denne gitarrist glider in och det är med en stor glädje och en speciell känsla som alla i publiken visar sin glädje då det hoppas omkring vilt på golvet, det var ju trots allt ett par decennier killen och Helloween spelade tillsammans.
Det hela resulterade i vad som kom att bli, förutom ett jävligt långt blogginlägg, det bästa Helloween-gig jag skådat då den innhöll rätt mix av allting, bra låtlista, energi och humor i sann Helloween-anda. Det kändes helt rätt denna gång och låtvalet gjorde mig nöjd. Visst måste jag medge att gästspelet på slutet kommer att lämna efter sig det största minnet.
Danne Andersson - den långa väntan på en konsert har bytts ut i en väntan på julen...
071204 - Julstämning i förorten
Lagom till december drabbades undertecknad av en smärre förkylning och har därför vistats hemma under de två gågna skoldagarna. En sjukdom vilken bör, enligt egna önskemål, upphöra då jag sover som bäst, för att nästa morgon vakna upp med en fysik att klara av en skoldag.
Att flytta ifrån landet i Småland, där julstämningen är på topp vid såna här tider, till en av miljonprogrammets förorter har gett sina resultat. Den lilla pittoreska lanthandeln med ockerpriser gav mer julkänsla än våran numera närmaste affär, ett välsorterat ICA ett stenkast ifrån betonglägenheten. Detta har de däremot tänkt igenom, för drygt en vecka sen prydde de affärens tak med en ljusslinga (a la överskottsbolaget) i ett symmetriskt mönster. Då denna ljusfyllda sladd inte räckte till syns detta eftersom det genomtänkta mönstret slutar tvärt för att ge rum åt butikens skylt.
Någon snö har däremot inte kommit på fullt allvar än. Dock fick vi nordbor mersmak på en stor massa av sådant i mitten av föregående månad. Detta brukar vara, enligt många, den praktiska saken som sätter spiken i kistan gällande julstämning. Låt oss se när det regn som faller från himlen fryser till snöflingor.
Vad som däremot har bidragit till den större känslan är upplevelserna i att kika på SVT:s julkalender varje morgon fram till julafton. Dessa tittades det flitigt på i mina yngre dagar. Tro det eller ej, men jag måste härmed medge att jag börjat klaga på barnprogrammens standard nuförtiden. De äkta kulisserna har numera bytts ut med datagjorda sådana och dessutom har det lagts ett suddigt sken över hela bilden, vilket förmodligen ska ge tittarna en slags fantasikänsla. Självklart utvecklas programmen och det är tydligen detta som är inne just nu. Med risk för att låta min naivitet ta över detta stycke kretsande kring nutidens julkalendrar, slutar jag här.
För att sammanfatta det hela bör jag nämna att den julkänsla man hade som barn är helt enkelt något som växer bort, tyvärr. I och med min flytt från landet tappade jag visserligen den lantliga stämningen. Men vad gör det när jag nuförtiden siktar den mest spartanskt upphängda ljusslingan, i valfri björk eller lind, efter den andra?
Det är med ironi i baktanken då jag skriver att jag gläds åt de gubbar som ägnat flertalet timmar med att applicera en längre slinga i ett av våra träd på innergården. Självklart ser detta bedrövligt ut då den är dåligt ditsatt och det hela lockar snarare en kräsen lirare till skratt än att ge denne en påminnelse om vilken person som snart ska födas. Låt oss hoppas på att tanken var god.
Danne Andersson - ljusslingorna är upphängda och alla lever i väntan på snön...
