Så var det dags igen. Hatet mot Jan Björklunds åsikter och allt vad borgerligheten bäst namnges som har överskridit gränsen då jag nu känner mig ämnad att möta helvetet han och sin sittande elit vill tillföra i vårat förändringsbara land.

I torsdags figurerade nämnda hövding i det sevärda programmet - Debatt, SVT2 - tillsammans med både samtyckare likväl motpoler. Temat kretsade inte helt oväntat kring den ökade segregationen då landets friskolor blir flera till antalet samtidigt som barnen väljer dessa framför de kommunala sådana. Det diskuterades dock mest om skolministerns retorik där han väljer att lägga den svenska utbildningen i det allra lägsta skiktet kring de länder han vill att Sverige borde vara likställda med.

Borgerlig skolpolitk innehåller en hel del skit. Jan Björklund är duktig på att sammanfatta den och göra en motståndare välvillig i att fysiskt begå ett kraftfullt överfall då han beger sig hemåt i den mörka höstkvällen efter en dags arbete på sveriges riksdag.

Gång på gång skanderade han hejdlöst gällande lärarnas goda insatser. "De är oerhört bra rakt igenom hela landet". Inga klagomål på dessa yrkesinnehavare framkom. Klagomålen väljer han istället att applicera bland meningar där han pratar sig missnöjd över elevernas dåliga insatser i vårat klassindelande betygssystem. Det är deras eget fel att deras resultat är under all kritik då lärarna gör ett bra jobb. Den blåa lösningen på problemet är helt enkelt att iklä klassföreståndarna ett par rejäla hårdhandskar. Omöjlig logik som inte leder någonstans.

Lärare som yrke anses av honom vara underordnat i och med de låga lönerna. Lika mindre framstående och betydliga ses de av eleverna. Därför borde de, enligt gubben, få högre lön. Den större summa pengar de tjänar ska alltså fungera som en värdemätare i makt. Likt en kortare dominoeffekt skulle därmed deras undervisningsoffer hysa respekt för den auktoritära människan vid svarta tavlan. Elevernas chans att ifrågasätta skolan blir därefter nollställd. Det borde inte få vara så. De militäriska rötterna han innehar visar skrämmande sitt yttre.

Genom att framställa lärare på detta sätt, vilket i sin tur kommer att leda till just auktoritära sådana, hoppas han kunna få ordning på de osäkra eleverna bakom träbänkarna. Genom att beslagta elevers inflytande hoppas han kunna få ordning på deras motivation. Genom att genomföra tuffare tag och begränsad frihet hos barn hoppas han kunna  göra Sverige till ett bättre land. Bakåtsträvande, någon?

Politiker som inte har en aning om hur det är att gå i skolan vid denna tid har starka åsikter om att skapa ordning och reda. Det kan jag förstå. Men de vet inte att det stökiga klimatet, vilket förekommer på skolor i en kommun med taskig ekonomi, beror på bristen att vilja möta eleverna på rätt sätt. Den höga ljudnivån beror även på de ofantliga och enormt stora klasserna som ofta är en verklighet i de flesta förorter. Den minskade lärartätheten må dock vara den största inverkan på oredan.

I ovanstående fall är inte auktoritet en lösning. Det är det aldrig. En verksamhet fungerar stabilt genom kommunikation. En trivsam miljö för alla och en var skapas genom en dialog. En framtid där vi alla förväntas komma långt förverkligas då vi förpassar oss till varandra i ett jämlikt möte -  det mötet är grunden för pedagogiken.