Självklart var det en nödvändighet att även idag sitta och mysa till gårdagens partiledardebatt på dagens lunchrast. Skratten och de ilskna kommentarerna delades av undertecknad plus sin samtyckande kamrat.

Stämningen var rakt igenom god hos de båda samtyckarna då jag konsumerade gårdagens middag samtidigt som jag mellan tuggorna diskuterade kring diverse politiska frågor med en mera neutral granne vid samma bord. De lika meningarna mellan oss åhörare skulle snart ändra på sig då en övergripande majoritet av en viss fråga stampade in framför vårat måndagsmys.

Då herr Göran Hägglund började uttrycka sin enda tydliga ståndpunkt i svensk politik på den stora bildduken kom argumenten flygande ut i luften och det var därmed läge att stänga av ljudet på karln. Istället fortsatte diskussionen vidare bland oss ungdomar i det klassrum som omvandlats till en debattsal. Det gällde frågan om huruvida det ska vara tillåtet för samkönade partners att ingå äktenskap inom den svenska kyrkan.

Eftersom jag klart och tydligt står emot det mesta som kyrkan och allt vad konservativa värderingar har att erbjuda stör jag mig även på deras ännu icke bortsuddade lag om att homosexuella människor inte får gifta sig. Jag tycker att all kärlek är bra kärlek. Kort och gott. Argumenten emot lyder lika starkt och tydligt. Det har alltid varit så. Kort och gott. Ett mera passivt resonemang får du leta förgäves efter.

Homosexuell är du för att du fötts sådan. Innehar du den nämnda läggningen och dessutom är religiös troende inom den kristna kyrkan får du däremot inte äkta sitt liv tillsammans med din funna livskamrat. Det är prompt förbjudet i dagens orättvisa Sverige. Därmed har kyrkans vilja om att alla är lika värda aldrig existerat på de gångna tvåtusen åren.

Det är en fråga om allas lika värde. Så sant så. Behandlas man inte lika är det en fråga om diskriminering. Det är inte svårare än så.