De är alltid lika tacksamma att kritisera. Kristdemokraternas politik gör en och annan aningen gladlynt så här på en fredagseftermiddag då det råder brist på roliga evenemang i ens tillvaro. Jag talar naturligtvis om en uppmärksammad artikel jag läste i borgarbladet där en viss Peter Althin uttryckte sin åsikt i hur man ska råda bot på ungdomsbrottsligheten. Sänkt straffålder.

Lika mycket som mannen är ute och cyklar långt ute på den blåa högerkanten är han helt borta i sina resonemang. Småknoddar vilka tampas med det värsta som högstadiet har att erbjuda ska alltså kunna dömas inom en speciell barndomstol menar cyklisten. Det han inte har i åtanke under sin hjälm är de barn som genomför sina mordförsök i tidig lågstadieålder eller de femteklassare som spränger den ena värdetransporten efter den andra. Även de spädbarn som skriker alldeles för högt att de stör tillvaron för de närmaste grannarna i trappuppgången uteblir sitt straff. Varför inte krypa ännu längre ner i den oändliga och mörka avgrund han påbörjat sin resa inom då detta verkar vara det allra bästa alternativet hos en borgerlig sympatisör?

Skämt åsido. Då man nyss uppnått åldern av sina tidiga tonår har livet börjat anta sin verkliga skepnad inför ett par ovana ögon. Erfarenheter skapas genom att leka med ödet och det verkar vara en del som tillhör ungdomar i pubertala åldrar. För vissa verkar detta återkomma ständigt och dessa behöver inget annat än riktig hjälp – inget slag i ansiktet. Att därför kunna döma en sådan människa till ett fängelsestraff är ett steg i en riktning vilket inte borde existera mer än i de konservativa stollarnas tankar.

Vad dessa ynglingar torde behöva är inget annat än hjälp till lämpligare sysselsättning än att länsa närmaste tobaksbutik på deras billigaste tuggummin. Det är det vi har vår socialstyrelse till. De existerar i sin stora form just för att hjälpa dessa vilsna krakar i deras osäkra tillvaro.

Genom åren har jag hört diverse klagomål på vår redan nämnda stora hjälporganisation. Om problemet med ungdomsbrottsligheten ligger på de vuxna människornas nivå verkar det vara lämpligare att utföra förändringar just på detta plan. Att fixa intresserad och välvillig personal vilka innehar en hög social förmåga är guld värt om det råder brist på sådant. Detta låter för mig helt klart som den bästa lösningen då jag inte tror på idealet att straff leder till något positivt.

Låt barn vara barn så länge de kan.