Guds närmaste man talar. George W Bush berättar för oss att det är en kris som nu breder sig ut över världen. En ekonomisk kris. Detta uttalande har han gjort flertalet gånger den senaste veckan. Är det något att bry sig om?

Som taget ur bibeln stoltserar denne man framför sitt alldeles egna emblem inför sina åhörare. Världens befolkning. Igår fanns det dock ingen ork hos honom att ta sig till närmaste kongresshall då han istället valde att tala till oss i det klorofyllgröna gräset med ett kritvitt hus som bakgrund. Den bistra minen. Sytstatsdialekten. Patrioten. George.

De alltid så stressiga kvinnorna och männen med telefoner i händerna svettas om möjligt ännu mera. Dessa människor vilka sitter i amerikanska börser och köper papper av varandra lever i en oro. Det kan de gott göra. Sådan är kapitalismen. Den osynliga handen alla liberaler talar om visar nu sin baksida. Vill man tävla om pengar får man ta konsekvenserna.

Beroendet av att som människa inneha ett påhittat värde leder inte till någon som helst lycka. Det verkar dock de flesta ha intalat sig själva. Att handla saker brukar vara ett vanligt intresse hos den blåfärgade högern. Bara en sådan sak är deprimerande. När konsumerandet tar över upplevelsen av innehavandet har det gått för långt.

Krisen har alltså sina rötter hos vår världspolis. Världens ansvariga utgivare av krigiska handlingar har skapat den. En man och ett land står alltså för resten av världens stress och panik i den abstrakta handeln jag aldrig kommer att förstå mig på. Det är sorgligt att vi är så beroende av något så ont.