Introt slussar oss i alla tänkta vinklar, genom en datorgjord postmodern stad à la Matrix, gjord av en student under sitt första år på konsthögskolan. En mer motbjudande inledning får man leta osökt efter när den dessutom saknar någon som helst anknytning till ändamålet.

Jag talar om årets julkalender. Barnsligt eller ej? Visst fan är det skillnad på serien som i min barndom var halva grejen med den evinnerliga väntan. Det måste jag få konstatera då jag bestämt mig för att en borttappad önskelista och en lika förlorad tomte inte är mycket att återge i bild. Då övrig handling kretsar kring småföretagande i serietidningskonversation känns detta mera som en nödvändig ingrediens idémakarna bara måste plocka in av ren slentrian.

Sterila och alldeles för genomtänkta miljöer skapar senare aningar om att Stanley Kubrick har haft hand om spakarna. Även huvudrollsinnehavarna och dess jargong är nästintill identiska med valfri karaktär från ”A Clockwork Orange”. Färgerna är dessutom äckligt synkroniserade med övrig omgivning och skapar tillsammans ett groteskt bildspråk. Inget ont om vare sig den nämnda guden till regissör, hans underbara sätt skildra eller hans kanonrulle till film men inte fan skapar det någon julstämning. Pittoreskt är underskattat.

Manuset är även det värdelöst likväl de haltande skådespelarinsatserna. Vuxna människor kan bara inte agera och ha repliker endast en femåring kan yttra till vardags.

När inte ens praktiskt uppbyggda kulisser räcker till fixar SVT abstrakta sådana. Det är naturligtvis väldigt fult gjort och jag kan inget annat än tycka synd om årgångarna i lämplig ålder som nu får se den här skiten ända fram till den tjugofjärde december.

Men det är klart. Vad ska vi ta oss till när det berättats om traditioner i Kapernaum? Vad ska vi ta oss till då mysteriet på Greveholm lösts? Vad ska vi ta oss till då Sune fått sitt livs julklapp? Bibeln skrevs ju trots allt för ett par tusen år sedan.