Uppehåll. Paus. Jullov. Orden är många att beskriva tiden som just nu står framför mig och de flesta skolungdomar landet runt. Det är dags att ladda batterierna. Det är dags för vila.

Traditionsenligt vallfärdade samtliga på Fria Gymnasieskolan till guds felvända hus denna dag. På väggen hängde en man med tom blick som välkomnade oss vid ingång. Skuplterad. Livets slut mötte han vid en enormt plågsam tortyr för några år sedan. Glorifierad död, någon? Detta fick mig dock inte att tappa sugen för det som komma skulle.

Paradoxalt nog slogs jag och alla andra med den oändliga hettan som rådde under den härliga potpurri av julsånger det bjöds på. Det gavs även plats åt entusiastisk predikan vilken fixade en spännande saga om ett brutalt dödsfall som ligger till  grund för byggnades namn. Glorifierad död, någon?

Bland klart överlägsen operasång och lärarbekännelser var det, som alltid, lätt att känna sammanhållning och gemenskap till alla och envar. Glädje åt andan. Snacka om religiöst. Min allra sista julavslutning - någonsin - var, med en gnutta vemod, till ända.

Något samlat betygsdokument gavs faktiskt inte ut till oss utmattade elever. Godtyckligt och snedvridet satta bokstäver får vi gott vänta på tills den efterlängtade studenten ska övertas till sommaren. Tack.