En evinnerlig storm blåste med sig gulnade löv, droppar vatten samt en och annan människa då hösten visade sin allra sämsta sida under gårdagens mörka och kyliga kväll. En burk fylld med koffein var ämnad att få fart på en trött undertecknad (alltid denna undertecknad!) som till pendeltågsstationen kom tämligen dränkt av luftens översvämning. Den psykiska effekten på vätskan lät inte visa någon större påverkan mer än att den laglösa nöden allt mer kröp sig närmare inpå.

På plats vid postmoderna Globen City fungerade det alldeles utmärkt att ligga framåtlutad i luften samtidigt som småspik blåste av nyllet på samtliga tillresta resenärer. Den långa kö som ringlade lång utanför spelstället rörde sig även den snabbt in emot värmen. Jag var inte långsammare än att snabbt följa efter.

Det var en enorm uppslutning denna kväll då lokalen fylldes tämligen fort på ungdomar i fronten följt av de äldre mera erfarna vilka alltid är förpassade till att konsumera alkohol längst bak i baren.

Ungtupparna i Sonic Syndicates karriär har enbart gått spikrakt uppåt sedan deras begynnelse. Förra året sågs de av mig på den närliggande fritidsgården röja loss inför dryga tjugotalet mindre entusiastiska små barn. Igår såg jag samma gäng tillsammans med tre tusen skrikande fans som verkade kunna samtliga låtar i den ovanligt korta halvtimman.

Fjärde gången gillt sågs de lira som alltid förr. Denna gång med ett otroligt skarpt ljud. Denna gång med otroligt uppskattande fans vid min sida. Denna gång med samma jävla röj!

Tiden går fort när man har roligt. Efter att ha värmt upp strupen en aning bar det av för att kolla läget runt på platsen för en stund. Från längre håll skådades andra förbandet. Franska Gojira trampade fram likt den jättelika jätteödlan själv. Stora steg dundrade i mitt huvud och mina öron. Enormt tunga taktarter. Då det dessutom dök upp en sjuhelvetes breakdown var jag såld av den höga vikten och föll pladask för dynamiken i ljudet.

Efter två helt klart godkända akter var det helt enkelt dags att bege sig in bland tonåringarna framme vid staketet. Ett par kralliga vakter lät mig dock inte äntra sektionen förrän lamporna släcktes, återigen till åhörarnas muntra skanderande. Bakom det stora vita skynket som täckte stora delar av scenen dök det upp ett gäng siluetter. Glädjen var ett faktum bland fansen.

Jag är kolossalt känslig för svaga inledningar. Vad fick jag om inte en sådan just då In Flames började visa livstecken bakom den ännu skymmande duken. Balladen från deras risigaste skiva, tillika senaste, togs emot av ett gäng sjungande människor omkring mig. Noll intresse gavs ifrån mig. Kan inte ta något på allvar då In Flames visar upp sin sämsta sida redan från början. Missnöjd.

Havet jag stod mitt i tog med mig på en jävla resa bland stormar och orkaner. Den ömtåliga besökaren borde ha blivit sjösjuk. Den känslan slapp jag för att istället sjunka ett par gånger ner i den lilla avgrund de skapat, även kallad moshpit. Aktiviteten var som nämnt ovanligt rörlig på golvet. Vad hände på scenen vid samma tid?

Det var pyroteknik. Det var bomber, granater och slutligen konfetti.

Jag kan inte klandra bandet för en bristande låtlista eftersom jag inte är något överdrivet inlyssnad på deras diskografi. Men var fanns energin? Hade de kul? Fungerade sångarens mikrofon? Var fanns glädjen hos de övriga? Förmodligen hade den brunnit upp dagen innan då samma gäng fått högsta betyg av den liberala kvällspressen. Jag vet inte. Frågorna var många.

Antar att jag är för kräsen och trött.

---

Dan Andersson