Fotnot: fotograf okänd

Jag törs inte vara utanför att inte ha uttalat mig i något så omtalat som det kapitlet Sveriges Riksdag fick tillåtelse att skriva till i våran redan decimetertjocka lagbok. Bättre sent än aldrig brukar vara en lämplig klyscha i dessa sammanhang.

Något förvånad blir man då de allierade blåmesarna gått samman för att slå igenom ett förslag vilket går ut på att genom tekniska medel kunna kontrollera rikets invånare. Den enade gemenskapen av rödklädda såg då sin chans att gå emot den idé som präglat den numera allt svartmålade historien från öster.

Dessa maktinnehavare tog alltså tillfället i akt att gå emot sin största hjärtefråga. Den fråga som gång på gång poängteras då de ska försöka få med sig intet ont anade tonåringar till ungdomarnas nästkommande och första riksdagsval.

Att frihet är en nödvändighet för ens personliga utveckling skrev självaste Karl Marx och hans kumpan Freidrich Engels i det manifest vilket bör vara välkänt vid det här laget. De filosofiska tankar om hur ett samhälle skulle formas och styras ledde paradoxalt nog till diverse diktaturers uppkomst. Tyvärr är den läsvärda texten därför ytterst smutskastad då högerextremister gärna uttalar sig om att händelserna under röd fana tillförde elakare saker än vad Nazityskland fick gå igenom. Självklart är detta en smaksak huruvida det är okej att förena sitt nyss påhittade folk under en första plats på en nyfödd världsranking.

Jag är dock säker på att människan tagit lärdom av diktaturens konsekvenser och inte låter detta gå överstyr då den tidigare frihetskämpande regeringen fick sin vilja igenom.

Att frihet är en nödvändighet betonar även vår statsministers moderata samlingsparti. Hur går detta ihop? Många tror att det hela bör vara en fråga de röda nejlikorna strider för. Då jag som intresserad läste mig in i vad som komma skulle fann jag vad jag sökte efter.

Vårat försvar är på väg att försvinna. De ser numera ingen anledning i att låta unga män genomgå en bortkastad sysselsättning under sina första år som gymnasieutbildad. Den könsdiskriminerande bortsorteringen av landets ungdomar har därför minskat drastiskt med åren. Hur man nu ska försvara landet mot fiender som inte existerat sedan ett par hundra år tillbaka funderar säkert många på i detta nu. Någon kom då på den perfekta idén att istället övervaka landets telefontrafik och mailkonversationer vi har med utlandet. Detta för att försvara oss mot vad som av någon anledning skulle ge sig på Sverige i våran harmlösa tillvaro.

Nog må detta med dagens mått mätt vara ett bättre alternativ än vad landets militär i alla tider förberedett sig på. Sammandrabbningar där kyrkans åsikter i välkända konservativa banor avgör vilka oskyldiga människor som ska skjutas ned med den senaste vapentekniken kan vi vara utan. Dessa tankar borde tillhöra vårat förflutna.

Jag är helt säker på att jag inte utgör något större hot mot landets existens och bör därför inte vara rädd. Ändå funderar man kring vad detta kan ge med sig. Den stora frågan är om detta är ett steg mot att våran yttrandefrihet är hotad.

Vad innebär detta för framtiden? Kan det komma att sällskapas av liknande regler i Sveriges Rikes Lagar? Vad händer då med oss invånare som trots allt lever under de finklädda stofilerna i huvudstaden?

Människor utvecklas i sammanhang med andra människor. Det går inte att undvika. Vi förändras beroende på vår omgivning. Man föds med vissa genetiska egenskaper och ärvda förmågor. Utifrån dessa är vi redo att ta oss an den vidare utveckling som sker tillsammans med resten av världens befolkning.

Låt mig ta ett konkret exempel.

Ute på landsbygden där storstadsbor anser att tiden står still råder det en stor främlingsfientlighet. Att klockan stannat kan även jag hålla med om då jag vet att dessa tankar flödar friskt bland grusvägar och hagar. Det kan jag intyga som både upplevt öppenheten i huvudstaden samt levt inpå den vardagsrasism som faktiskt är en verklighet i glesbygden. Föga anade jag vad som komma skulle då jag kom att byta bostad för ett antal år.

Det som först slog mig var den välvilja i att namnge människor från andra kulturer med diverse etiketter och glåpord jag aldrig hört användas då jag är uppfostrad med att kalla varandra med respektive namn. Såklart namngavs även jag som född och uppvuxen in till stora staden i norr. Detta till trots att jag inte väckte antydan till att vara fostrad ett, för dem, okänt land. Fientligheten börjar på låg nivå må jag säga då det ska läggas till att det inte behöver vara människor med tvåsiffriga åldrar som yttrar sig på detta sätt.

Detta följer med barnen upp då de avslutat mellanstadiet och ska ta sig an större uppgifter inom ett högre stadium. Då det råder avsaknad på elever flyttas därför kommunens samtliga in till den stora metropol och centralort. Större antal klasskamrater brukar innebära en och annan person med utländsk bakgrund på samma skola. Det är först där man möter den verklighet som finns i Sverige och först då är det för sent. Grupperingar bildas och en osäkerhet växer. De tidigt inövade namn på dessa personer från annan plats på jorden ser till att bli använda på lokal dialekt iförd valfri tröja med färgerna gul och blå.

Inte undra på att rasismen är som störst på landet då det är detta som händer och världen ser på när diverse partier kommer allt närmare den spärr som är satt för deras intrång i Sveriges riksdag.

Varför är det så här?

Det är snudd på fakta att klyftor mellan folk skapar orättvisor och fientlighet. Att vissa tycker sig vara bättre än andra har att göra med osäkerheten inför det okända. Låt mig likna detta vid det tillfälle då man ska bli kvitt sin fobi eller allra största rädsla. Då handlar det hela om att man ska utsätta sig för det okända och acceptera den osäkerhet man känner inom sig. Att stöta bort rädslan innebär att man med full kraft träffas av den förr eller senare och det blir då desto svårare att bli kvitt den.

Vi som levt i förorterna har mött andra kulturer, umgåtts med dessa och tagit del av diverse traditioner. På det sättet har vi utvecklats tillsammans och därmed skapas inget ont mot omvärlden.

Jag tror att olikheter inte existerar bland människor utan meningsskiljaktigheterna om varandra finns i våra tankar. En paradoxal liknelse lyder som följer: Vi är alla lika på så sätt att gemene man är unik.

Det som händer är verklighet. Det kan vi inte förändra. Vi innehar enbart makten att styra över vårat eget tänkande och kan på så sätt förhålla oss till det som egentligen händer. Det man låter sig acceptera blir ens egen verklighet. Låt denna verklighet gynna resten av dina medmänniskor för allas och ditt eget bästa.

       
E n   u n d e r t e c k n a d s   h i s t o r i a   t i l l   h å r d r o c k e n s   k u n g a r
1996 var året då orginalmedlemmarna i tidernas allra största band såg sig vara redo inför en återförening. Året därefter besökte de Stockholms forna OS-arena inför en rekordpublik på dryga 65 000 i dagarna två. Efter ett par återbesök i huvudstaden strax innan millenniumskiftet påbörjades ett tioårigt uppehåll. Vi som då innehade förskoleålder kring deras Stockholmsbesök fick nu den stora möjligheten att få se våra idoler en gång för alla på deras 35-årsjubiléum som världens hetaste band. Den 30 maj år 2008 är datumet och året för den dag vi alla kom att bocka av en viktig upplevelse i våra liv. Kanske den allra viktigaste dagen i musiksammanhang.

Sedan biljettsläppet tidigt i våras har dagarna räknats tillsammans med en genomlyssnad diskografi och andra mediafiler bandet skapat. Kanske alldeles för mycket att det nådde sin höjdpunkt efter första veckan då de enormt höga förväntningarna och nervositeten hade funnit sin ro.

P å   p r o m e n a d   g e n o m   s t a n
D-dagen erbjöd ett strålande solsken vilket bidrog till en enorm hetta under både för- och eftermiddag. Undertecknad har absolut inget emot svensk sommarvärme utan såg istället sin chans att få uppleva kvällen som ännu mera gemytlig under den varma solen.

Då eftermiddagen led mot sitt slut fungerade pendeltåget som en transport för både mig och min bror då vi bestämt oss för att tidigt komma in och hinna ladda inför kvällen på plats.

En promenad från centralstation till Stockholm Stadion genomfördes på initiativ av en själv då jag hellre ser staden från ovan. Förbi de största mötesplatserna Sergels Torg, Kungsträdgården och slutligen Stureplan var det även dags att beträda Sturegatan och uppleva Östermalms överklassidyll på nära håll.

På gatorna gick det ansiktsmålade fanatiker och andra tillika fans vilka istället nöjde sig med ett klädesplagg av likartat tryck. Alla i olika åldrar. Stor som liten var på väg åt samma håll som undertecknad.

Vallfärden var slut då vi nådde vårat slutmål och med biljetten avriven stack jag traditionsenligt och resolut fram till ett av merchendise-stånden. Min första tröja med barndomsidolerna inhandlades mot 300 riksdaler och in gick jag på ett halvtomt Stadion.

Förbanden till kvällens spelning var säkerligen valda med en viss omtanke då jag är säker på då varken det ena eller det andra såg sig vara namnkunniga hos kvällens publik. Detta ger självklart banden ett utmärkt tillfälle att inför en betydligt större publik försöka skapa sig ett namn i den numera hårda musikbranschen.

  
K o n s e r t r e c e n s i o n

Band: Kiss
Support: Crooked X och Happypill
Tid och plats: 30 maj, Stockholm Stadion

H a p p y p i l l   -   a n o n y m   r o c k   u t a n   n å g o t   s t ö r r e   l y c k o r u s

Första försöket att värma upp publiken gavs till ett okänt band vid namn Happypill. Inget större jubel gavs ifrån den fåhövdade publiken då den snacksalige sångaren talade till oss på sitt hemlands språk. Frontfiguren stack ut p g a sin nationalitet då resten är fostrade i Stockholm. Bakom trummorna satt ingen mindre än allas vår Tommy Körbergs son vilken även är känd från TV4-programmet "Pussel".

Musiken bandet spelade ligger tyvärr inte så vackert i mina öron och allra minst som förband till en konsert med ens forna idoler då man är extra kräsen. Bandet glider av scenen efter en knapp halvtimme och det var dags att försöka avancera i den stora massa som nu slutit upp framför scenen.

C r o o k e d   X   -   s m å k i l l a r   m e d   s t i l

Allra minst hade jag hört om kvällens andra uppvärmare. Detta band visade sig bestå av 14-åriga grabbar från staterna som helt och hållet visste var skåpet skulle stå. Med en mogen framtoning och ett beundransvärt kraftigt ljud ägde de scenen trots sin ringa ålder. Aningen större applåder gavs nu ifrån publiken som även den såg ut att uppskatta killarna. Musiken kan jämföras med Nickelback och andra hårdare band inom post-grunge. Ironiskt nog är både röst och utseende hos Crooked X:s tonåriga frontman inte helt olik Chad Kroeger från ett redan nämnt band.

Ett mer än godkänt framträdande får dessa lirare som trots detta inte fick så mycket respons från mig då jag försökte ta mig in i den främre delen av ståplatserna. Denna tanke blev ingen handling då säkerhetsvakterna fortsatte att spä på sitt rykte som stämningsförstörare och värdelösa organisatörer.

Jag hittade dock en plats vid det andra kravallstaketet och kunde med nöd och näppe se vad roddarna sysslade med tills det stora logotyp-prydda skynket såg till att täcka scenen.

K i s s   -   s h o w ,   b l o d ,   e l d   o c h  . . .   e n   p u b l i k

Fotnot: bilden är tagen från www.kissonline.com

1. Deuce
2. Strutter
3. Got To Choose
4. Hotter Than Hell
5. Nothin' To Lose
6. C'mon And Love Me
7. Parasite
8. She
9. 100 000 Years
10. Let me Go, Rock 'N' Roll
11. Black Diamond
12. Rock And Roll All Nite
13. Shout It Out Loud
14. Cold Gin
15. Lick It Up
16. I Love It Loud
17. I Was Made For Lovin' You
18. Love Gun
19. Detroit Rock City

 
Det ljöd kraftfullt ur de gigantiska och det flertalet förstärkare, minst lika högt är publikens jubel då speakern hejdlöst skanderar att vi ska få det bästa. Ridån faller och från en plattform uppe i taket kommer de tre icke-stationära medlemmarna ned. Alla runt omkring mig är utom sig av glädje och hoppar med ett tag till den numera givna inledningen på en konsert med Kiss.

Nästkommande elva låtar hämtas från bandets (världens?) bästa live-platta. Vilka även återfinns på bandets tre första skivor. Varför publiken stod relativt stilla kan man fråga sig då dessa låtar anses tillhöra deras mest kända era. Trots att bara refrängerna och fåtalet verser ligger på ens minne var jag dock i full gång med att röja och visa vad bandet förtjänade efter allt de gett mig.

Tommy Thayer fick efter låten "She" ett eget solonummer och raketerna som avlossades från hans silverfärgade Gibson besegrade hans otajta solande med hästlängder.

Det är dock en påkostad show då det gång på gång avlossades ett knippe raketer både mot den molnfria himlen och framför publiken. Även ett gäng eldflammor gjorde att den ljumma försommarkvällen blev snäppet varmare. Det var snyggt och enkelt arrangerat på scenen som knappt syns då den stundtals skymdes av välkammade frisyrer framför mig.

Då jag tappat hoppet om mina medmänniskor i skaran omkring mig sattes bandets nationalsång "Rock And Roll All Nite" igång och hoppandet visste inga gränser. Först då var festen ett faktum och konfetti spriddes över hela Stockholm tillsammans med 32 000 som höll i ett unisont sjungande.

Bandet såg sig vara "klara" och begav sig av scenen inför ett enormt stort publikhav som bara ville ha mer när festen äntligen börjat för dem. Det dröjde inte länge innan Paul snackade igång det säkra kortet "Shout It Out Loud" och partyt fortsatte.

Låtarna som de så anonyma besökarna ville höra spelades på slutet och det är dessa låtar som fick hela konserten att lyfta ett extra snäpp. Detta gjorde även Gene Simmons som bestämde sig för att ta sig upp till scentaket där han en gång kom ifrån och sätta igång kvällens absolut bästa låt "I Love It Loud". Det råkar på att vara den första låten undertecknad hörde med bandet. Precis som för 13 år sen kunde jag inte mer textrader än den självklara refrängen.

Stadigast på scenen var helt klart Gene Simmons som under sina egna uppvisningar förutom att spotta blod även sprutade eld. Han är så cool som bara han kan vara genom att bara vara den demonliknande best han liknas vid under sitt eget uppträdande.

Det som kunde ha blivit kvällens höjdpunkt för de mindre insatta fansen uteblev då sångare Paul Stanley trevade sig fram i den välkända texten till "I Was Made For Loving You". Mindre stabil var även hans agerande. Men vad kan man begära av tidernas tuffaste frontman som stått på miljontals scener världen över i hela sitt liv? Denne tar åt sig störst uppmärksamhet då han beger sig ut med linbanan till mixertornet. Mitt ute i publikhavet står han säkert och kör en publikfavorit i "Love Gun".

Sist men absolut inte minst avslutades kvällen med den helt och hållet briljanta "Detroit Rock City" till allas glädje.

Helt klart hade jag enormt höga krav på spelningen vilket är oundvikligt efter en sån lång väntan. Men kanske hade min trettonåriga uppladdning resulterat i att jag nästan kände till bandet så pass att jag inte tog åt mig av deras närvaro som jag hoppats. Det var något som fattades i luften. En gnutta energi från både publik och band kunde ha varit på sin plats. Den fanns inte där utan lyste oerhört starkt med sin frånvaro och jag är därför aningen missnöjd.

Vad som är värt att nämna är att Kiss har en hög lägstanivå och borde absolut inte underkännas denna kväll. De ska ha all heder att de trots alla år ställer upp på fansens villkor. De ger publiken vad de är kapabla till. Konserten får helt klart godkänt av mig och jag är för evigt tacksam över att äntligen ha fått vara en del av showen.